Inte snäll

Tre nya inlägg på wanderdeep ...om att inte vara snäll.


Andra bloggar om: carulmare, inte snäll, snäll, wanderdeep

Hur det känns

Några inlägg om hur det känns att att ha sagt upp sig. Ja, det vill säga - min känsla just nu... för vem vet hur man kommer att känna sig imorgon... eller om två veckor... eller ännu längre fram.

Jag satte in dem på wanderdeep, med början här.

Just nu tycker jag det är roligare att skapa på den andra bloggen. Jag kan sätta in större bilder... och blanda fantasi och verklighet på ett sätt som känns rätt för mig... också just nu. Hur jag gör i framtiden, det vill jag inte sia om.

Uppdatering: Nu finns där ett par inlägg... om galenskap också. De är en fortsättning på samma ämne.

Andra bloggar om: carulmare, känslor, säga upp sig, uppsägning, wanderdeep

Änglar med rött på vingarna

Manon frågade om jag skulle utveckla dethär om änglar med rött på vingarna... och det har jag gjort nu. Här är tråden, som den nu ser ut. Där finns både nytt och gammalt. De nya inläggen med fet stil...


valmöjlighet > hittebarn > madonnatankar > änglamöte > mera änglatankar > rött på vingarna > svärd > svärd och hjärta > jungfruns sorger > skuld och oskuld > mater dolorosa > korsfästelse

Andra bloggar om: carulmare, rött på vingarna, wanderdeep, änglar

Jag vet inte!

Jag sitter på torget, väntar på sonen och ser på mänskorna som går med bestämda steg och tänker:

Om någon frågar mig vad jag nu har för planer, så har jag inget svar. Jag vet inte - och det känns fantastiskt. Kanske är det första gången, sedan jag började skolan... som sexåring.

Jag vet ju att det kommer andra stunder. Stunder när jag känner mig liten och otrygg och kanske ångrar mig...

Men ändå. Just idag är himlen hög och lockande blå.

Andra bloggar om: arbetslös, carulmare, frihet, trygghet

En glasklar dag

jag är en fjäril, jag flyger
mina vingar skimrar i solen
se mitt ljus,
min glädje i mig själv
gläds med mig,
flyg med mig

men be mig inte bära bördor


Andra bloggar om: bilder, bilddikter, bördor, carulmare, fjärilar

Flicka med katter

Lägger fram resultaten av dagens Gimp-lek....

ledsen flicka med katter

ikonflicka med katter

demonflicka med rädda katter

Andra bloggar om: flickor, katter, teckningar

Synd om-kampen

Känslor kommer upp just nu. Jag har träffat mina chefer, snart mina fd chefer. Jag har besökt arbetsförmedlingen. Det håller på att bli tydligt för mig nu. Jag har sagt upp mig, jag har hamnat i en ny livssituation...

Igår grät jag. Efter besöket på arbetsförmedlingen var jag så trött att jag inte kunde företa mig något alls... Fast trött är kanske fel ord? Jag hade sömnbrist, men kanske var det ändå mera ett slags inre spänning? En spänning som var så stark, som upptog mig så helt... att jag inte kunde samla mig för att göra något alls. Till sist lade jag mig ner på golvet och bara lyssnade på min andning... och på Johnny Cash... och så, utan förvarning, kom tårarna. Jag grät en halv minut, kanske mindre, men det räckte. Efter det kunde jag samla mig igen, kunde sysselsätta mig.

Idag på morgonen grät jag igen. Nu var känslorna mera tydliga. Jag kände mig sviken. Varför måste det sluta såhär? Jag hade bett om hjälp, men utan att få någon. Jag hade gått med i stadens modell för att stöda mänskor som har svårt att orka i arbetslivet, men den hade inte lett någonstans. Och ändå hade jag bara begärt en kortare arbetsvecka, på egen bekostnad...

På Arbetshälsovården hade de sagt till mig att de skulle göra sitt bästa för att ge mig en lättnad... och det har de kanske gjort... men i så fall är de visst ganska maktlösa. Nåja. Överläkaren kunde nog ha använt starkare ord i sitt utlåtande, utan att överskrida sina befogenheter.

Jag undrar vad de nu tänker om mig... Kanske att jag borde ha hållit ut. Jag skulle inte ha sagt upp mig utan fortsatt att komma till dem, begärt sjukledigt varje gång som krafterna inte räcker till. Kommit till dem och klagat, om och om igen. Gråtit, fått dem att tycka synd om mig...

Men så tapper är jag kanske inte.

Du är modig, sade min närmaste chef. Rakryggad. Mina kolleger hade köpt en present åt mig. De var lyckliga och glada, nu blir det bättre för dem... Jag får smicker, möjligen beundran... men de får sin vilja igenom. Vad är mera värt? Vad hade jag hellre velat ha?

Mina kolleger fick mera medkänsla. De hade klagat mera övertygande än jag. Hon grät, sade psykologen under ett av våra samtal. Jag hade inte gjort det. Man måste lida tydligt.

Men jag vill inte lida alls.

Ibland skrattar jag, när jag blir sårad. Övermodigt. Haha, ni kommer inte åt mig. Min närmaste chef blev förfärad, när jag gjorde det inför vår gemensamma chef. Hur vågade du? frågade hon efteråt. Vad då? Jag förstod inte riktigt. Jag hade ju redan fått hennes nej. Vad spelade det då för roll, om jag gav tillbaka lite grann?

Nej, jag är väl inte lätt att tycka synd om. Varför kan jag inte uppföra mig så att jag får medlidande? Mina kolleger verkar inte ha någon svårighet med det...

Hur är det med er? Kan ni tycka synd om er själva...? Ibland undrar jag om jag blev skadad under psykosen. Jag blev så bra på att fösa mina känslor åt sidan och gå vidare...

Eller också blev det helt enkelt för trångt. Det finns så många på mitt jobb som det är synd om, så det blev väl inte så mycket utrymme kvar för mig, för min känsla... Kanske var den jämförelsevis svag också. Ibland tycker jag nog att lidandet blir ett mål i sig. Man klagar inte för att det skall bli bättre utan för att få medlidande. Eller kanske för att få rätt? Om man får medlidande, betyder det att man har rätt? Är man skuldfri då? Rentav god?

Hur som helst. Dethär har hänt och jag undrar hur jag skall förhålla mig till det. Allt som händer måste man ju förhålla sig till, eller hur? På något sätt måste jag placera in det i mitt sätt att se på livet. Det går nog inte att undvika.

Men hur? Det är frågan. Hur skall jag välja att se dethär? Att jag bad om hjälp... och inte fick det... eller fick jag det? Hur kan jag ta till mig dethär utan att skada mitt förtroende för mig själv, andra mänskor, livet...?

Sist och slutligen handlade det inte om pengar. Det skulle ha funnits, fick jag veta. I så fall förstår jag inte alls varför de inte gjorde mig till viljes... Eller också gör jag det ändå. De kunde inte tycka synd om mig. De valde att tro att jag klarar mig utan deras hjälp, på något sätt. Jag förlorade synd om-kampen.

under det öppna kylskåpet
två kylskåpsdyrkare
lägg märke till hängivenheten, den djupa koncentrationen
för det är väl inte självmedlidande?
mjauuu

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, medkänsla, synd om, uppsägning

Änglar

Kan man tänka sig... att Hariberth och Berthold... går på en konstutställning... med änglar som tema?!

Här en tråd om det... Den har med Wiba att göra också, egentligen med alla mina tre personer... men jag är ännu inte säker på hur jag skall knyta ihop det.


Andra bloggar om: carulmare, wanderdeep, änglar

Vad tycker ni?

Jag tror jag skall fortsätta arbeta med wanderdeep, på wanderdeep. Ännu är jag inte säker på hur jag skall skriva... så det kan bli många ändringar framledes...

De senaste dagarna har jag märkt... att jag nästan har börjat skriva bok igen... och det är jag inte säker på att jag vill. Men det är så enkelt att börja göra det. Jag vet ju precis vad som följer, hela tiden....

Kanske skulle jag försöka berätta ur minnet istället? Vad tycker ni?

Det är så tydligt, är det inte? Så fort jag börjar skriva om mina fantasier, blir det väldigt tyst på mina sidor... Jag önskar... att ni inte skulle bli tysta utan berätta vad ni känner, också det som ni tror att jag inte vill höra. Särskilt det. Hur känns det att läsa på wanderdeep? Går det läsa som jag har satt upp det? Blir det så förvirrat att man tappar bort sig? Hur tycker ni att jag istället borde skriva?

Jag talade om det med en god vän igår. Först sade han att han inte kunde känna igen sig i mina personer, mina 'berthare'... men sedan tror jag vi kom överens om att det nog inte var innehållet... utan formen. Kanske är jag fortfarande för... utredande?

Min boktext var nog för utredande. Det tycker jag själv också, när jag går tillbaka och läser... Jag vill gärna utreda, verkar det som. Kanske vill jag visa att jag förstår hur saker hänger ihop... och så glömmer jag bort att andra är precis på samma sätt. Andra vill också pussla, inte ta över mina färdiga lösningar... Är det så det känns att läsa mig? Kastar jag fortfarande ut för få frågor...?

Kanske är det också så att det utredande måste få komma först...? När det händer något stort och omskakande, så kan det ta länge innan man kommer över det. Man behöver ta reda på vad som hände, varför det hände och hur man skall ställa sig till det, så att det känns bra... Eller... när man har ätit något tungt, så tar det länge att smälta maten... men sedan, när det är gjort, när kroppen har fått sin näring, då kan man röra sig lättare igen...

Kanske kan jag tänka att dethär finns inne i mig nu, som näring och rörelsekraft? Kanske kan jag börja bolla med det, lära mig att jonglera...? Om ni hjälper mig... och jag inte låter vanan styra mig...

i min fantasis rum

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, skrivande, wanderdeep

Tankehopp

Jag har gjort några nya inlägg på wanderdeep. Det är fortfarande spännande att skriva såhär. Det ger mig flera möjligheter, tycker jag. Jag kan hoppa från det ena till det andra, från fantasivärlden till mitt vanliga liv, precis som jag gör i huvudet. Idag skrev jag först två inlägg om Hariberths första möte med Berthold... och så plötsligt märkte jag att jag ville göra en kommentar till det senare av dem, i ett nytt inlägg...! Så då gjorde jag det.

Här är mina nya inlägg... och så en katthälsning...! Om jag gör tankehopp, så är det vissa andra som inte nöjer sig med det. Varenda dag är det något nytt som småkatterna når upp till och hämtar ner till golvplanet...

ära och vanära
nedstämd
berthburg
raka och stela
domedag

Andra bloggar om: carulmare, tankehopp, wanderdeep