Ibland tänker jag på hur jag känner mig, och om jag kanske skulle skriva om det. Det känns lite lockande, som en utmaning - fast den är antagligen för stor. Hur kan man beskriva hur man känner sig? För det mesta är det så många känslor därinne och ingen av dem verkar ha överhanden över de andra. Lite förväntansfull, att sonen skall komma på besök. Faktiskt ikväll! Men också lite avvaktande, vad är det som händer i hans liv just nu, i vilken sinnesstämning kommmer han att vara? Lite sömnig är jag också, har inte kommit igång riktigt ännu, klockan är ju bara omkring tolv! Och lite ledsen, sedan flera dagar, att jag inte klarar av att ha ett mera händelserikt liv. Så fort det börjar hända något, blir jag så ängslig att jag drar jag mig ur. Man skulle kunna säga att jag är min egen fånge... Man skulle ha blivit något stort är ett citat inom familjen, vet inte varifrån det härstammar. Men det rymmer något liknande, en melankolisk känsla, att livet blev som det blev. På samma gång känner jag mig glad, att det är så fint sommarväder just nu, och att jag har lite kraft i benen, jag vill gärna röra på mig. Igår var jag ute och rullade, och det vill jag göra idag också... kanske rentav i shorts! Men som ni märker, det är bara ibland som man kan säga hur man känner sig. Det är väl när en känsla blir starkare än de andra, sticker upp och blir tydlig. Som när jag fick ett meddelande från telefonbolaget i morse: Nu är det klart med ditt bredband! När jag läste det, blev jag så glad att jag ville pussa på meddelandet. Det gjorde jag nu inte, men det blev en smiley i kalendern. Så nu har jag både mobilt bredband och en fast anslutning, precis som jag vill ha det. Och det skall bli trådlöst inom hemmet, hoppas att det inte är så svårt att få till. Dethär tror jag är något som kommer att glädja den gästande sonen också.
"Man skulle ha blivit något stort" är ett mycket bra uttryck som innehåller både melankoli och även lite trots.
SvaraRaderaJag brukar säga "och livet skrev" -det är ett uttryck som används inom familjen- både som ett understatement och som ett påpekande att allt styr man inte själv...
Jo, du har rätt. Lite trots finns det nog också i detdär uttrycket, kanske mest i ordet 'borde'... som ett förslag att livet kan ha tagit fel. :)
SvaraRadera'Livet skrev' tror jag jag har hört eller möjligen läst i någon bok. Jag får för mig att det är något som äldre mänskor brukar säga, kanske tillsammans med en liten suck?
"Och livet skrev" är titeln på en (mycket bra) bok av Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar, hon som sexualupplyste den svenska landsbygden.
SvaraRaderaJag vet inte om man ska vara missnöjd, i slutänden, med vad livet blev. Det blir ändå ALDRIG som man tänkt - om man nu tänkt. Upp och ner går det, hemskt, outhärdligt ibland, gråtrist större delen, kul emellanåt, och så en del innerlighet och skoj någon gång emellanåt. Eller?
I alla fall begriper inte jag någonting alls av det hela, eller i alla fall mycket litet. Oftast försöker jag inte ens längre. Det jag fattar, det fattar jag och, tja, resten får väl släpa med på något vis. Eller så är det jag som släpar med, vet inte så noga.
Amber: Kanske var det den boktiteln jag tänkte på? Men du har förstås helt rätt, ingen mening med att vara missnöjd, inte ens i slutänden. På samma gång är det förstås också naturligt med melankoliska stämningar och alla andra känslor, allt hör till mänskolivet... Vad jag egentligen var ute efter var kanske att det kan vara svårt att sätta fingret på hur man känner sig, man har så många känslor inombords, samtidigt. Så det finns verkligen goda skäl att svara 'det knallar' eller något liknande, om någon skulle fråga. Fast det är väl lite det du också säger med dina 'släpa-ord'?
SvaraRadera