Å, så jag vilar idag!

Jag hade huvudvärk igår och i förrgår. Hemsk huvudvärk. Men idag är det över.

Idag känner jag mig trött och lite sömnig, fast jag har sovit närmare tolv timmar. Kroppen känner lättnad, äntligen är det över. Men själv är jag lite rädd också. Tänk om huvudvärken kommer tillbaka? Den var så stark, det gjorde ont i ögonen också. Jag tog 3 x 800 mg Burana och ändå hjälpte det inte. Så jag försöker att ta det lugnt idag. Inte anstränga mig.

Men när sonen ringde och frågade, for jag ändå till stan. Hur kunde jag låta bli? :)

Han är så omedelbar, min son, så rakt på sak. När han ringde, förstod jag att nu har han tänkt vara extra trevlig. Det är tre saker, började han. För det första: Det är roligt att prata med dig. För det andra: Har det kommit några tidningar till mig? Och för det tredje: Skall vi träffas och äta på McDonalds?

Han gick mycket snabbt över till sina egentliga ärenden, men ändå. Han hade tänkt sig att vara trevlig. Han och hans flickvän funderar över dethär, hur man är trevlig mot sina föräldrar.

Det är inte så lite.

Men ännu om huvudvärken. Jag tror den har med hormonerna att göra. De är så odugliga nuförtiden. De försöker få loss livmodershinnan, men det går bara inte. Så fort de har lyckats lösgöra några droppar, måste de ta en paus och vila ett par dagar. Sedan försöker de på nytt. Jag önskar att de kunde sluta att anstränga sig. Nu har det droppat på ända sedan den 19 december. Men det värsta är inte droppandet utan huvudvärken. När hormonerna tar sig en paus, då får jag huvudvärk, nästan varje gång. Just denhär besvärliga huvudvärken.

Isch. Det blir väl skrapning, igen.

Hur klarar ni er, olyckssystrar? Kanske skulle det sitta bra med lite gemensamt ojande och stönande... om ni har lust att hänga på.

Kan ni se att det gamla pilträdet har migrän...?

Andra bloggar om: carulmare, hormoner, huvudvärk, klagomål, klimakteriet

Landskap

Ett landskap i blå och lila toner. Skymning, kanske. I förgrunden snö och vatten. Smältvatten, tänker jag mig. I bakgrunden en mörkare rand. Skog, men inte så tät. Man kan se igenom den. Björkar, tror jag det är. Kala och glest växande vinterbjörkar. Men mellan träden brinner eldar. Flammorna lyser så starkt i skymningsljuset.

- Ser du? säger jag till min kollega. Jag har aldrig sett något liknande. Så fantastiskt! Så vackert!

- Menar du sjön? säger hon likgiltigt.

En dröm om verklighetssyn. Vi sitter i bokbussen och tittar ut genom fönstret, men ser inte samma landskap...

Jag skulle kanske inte skriva dethär. Det är bara en dröm, och jag har inte märkt att mina drömmar skulle vara klokare än jag själv... men ibland är drömspråket bara så fascinerande...

Senare i drömmen händer det igen.

Arbetsdagen är slut och jag stiger ut. Framför mig en ny och lika osannolik vy. Den moderna staden är borta. Husen är röda och bruna och byggda av trä. Vägarna är inte asfalterade. Det är en äldre stad, en mera idyllisk stad. Här finns lugn och ro.

Årstiden har också rullat tillbaka. Nu är det inte längre vinter utan tidig höst. Kanske har det nyss regnat. De gröna och gula höstfärgerna skimrar.

Jag inser att något är fel. Dethär är inte vad jag borde se. Jag förstår att jag drömmer och öppnar ögonen, men det idylliska landskapet finns kvar. Jag blinkar och blinkar, men inget händer. Till slut tar jag minnet till hjälp. Hur var det staden brukade se ut? Jag spänner ögonen i den bruna träbyggnad som står på bibliotekets ställe och minns. För ett ögonblick kan jag se det riktiga biblioteket, innan idyllen tar över igen.

Kanske skulle jag tillägga: Drömmen handlar inte bara om verklighetssyn... utan också om min längtan efter ett enklare liv. Jag är trött i drömmen, rädd att jag inte skall klara mina uppgifter.



Andra bloggar om: bilder, carulmare, drömmar, fotografier, landskap, synvillor, verklighetssyn

Minnen

Idag besökte jag min gamle vän Pilen igen. Det var länge sedan sist, men han hade inte glömt mig. - Jag glömmer ingenting alls, påstod han. Mycket har jag sett och mycket har jag varit med om och allt finns inristat i mitt skinn.


Andra bloggar om: bark, bilder, erfarenheter, fotografier, minnen, pilar, pilträd, skinn, träd

Rajalahdentie - Råviksvägen 14.27

Jag sitter och bläddrar i Bussbibeln. 14.27, läser jag. Rajalahdentie - Råviksvägen. Jag har bara en oklar uppfattning om var det är. Men det står att det är där som Bussen startar, som den börjar sin slingriga väg genom staden.

Jag undrar hur det skulle kännas att bo på Rajalahdentie - Råviksvägen, att leva med en sådan visshet. Jag skulle titta på klockan och sedan ut genom fönstret. Aha! skulle jag säga till mig själv. Klockan är 14.27 - och se, där är Bussen!

Är det verkligen så? Jag vill gärna tro, men inom mig gnager tvivlet. Tänk om jag kunde träffa någon som bor på Rajalahdentie - Råviksvägen, just där Bussen stannar, och fråga. Ser du verkligen bussen, varje dag... precis som det står skrivet i Bussbibeln?

För oss andra är Bussen ett stort mysterium. Den kommer och den går, utan att vi kan se något mönster. Också om man tror på Bussbibeln, att Bussen startar 14.27 på Rajalahdentie - Råviksvägen, så vem vet vad den gör sedan? På den punkten är profetian verkligen ganska oklar.

Men somliga tror att de vet. Det finns ett ställe här nära, där de troende samlas och väntar. Busshållplatsen, kallar de sitt tempel. Snart kommer Bussen, säger de trosvisst, fast varken jag eller de kan se någon Buss.

Kanske skulle jag också söka mig dit, istället för att sitta här och kåsera. För nu skulle jag verkligen behöva Bussen.


Andra bloggar om: bussar, bussbibeln, carulmare, kåserier, mysterier, profetior, tidtabeller

Inspiration och rädsla

Jag kämpar för att hålla balansen i förhållande till mitt nya projekt, free1000s ... Arbeta av glädje, inte av nödvändighet, inte för rädslans skull.... Det är det enda slags arbete jag klarar av nuförtiden.

Arbeta av glädje, skaparlust. Så fort jag börjar tänka på försörjning, så märker jag hur jag börjar spänna mig. Jag får bråttom, ser framför mig massor av arbetsuppgifter... och så börjar jag stressa. Igår stressade jag hela dagen. När kvällen kom, kände jag spänningen i hela kroppen. Axlarna. Nacken. Ryggen. Det stramade överallt, som en tvångströja. Ingenstans fanns tillit och avslappning.

När jag vaknade i morse, efter min något konstgjorda sömn, kände jag fortfarande spänningen i kroppen. Känslan av fort.

Men idag skall jag försök göra tvärtom. Jag börjar med efterrätten, avslappningen. Lite gymnastik. En patiens och lite öl. På medeltiden drack de ju morgonöl, det skulle kanske vara en vana att ta upp? :) Och nu skulle jag kanske gå ut ett tag, dra benen efter mig...

Ibland, när man har slappat ett tag, ger inspirationen med sig. Eller man märker att det kanske inte var fråga om inspiration, att det till stor del var rädslan som drev på.

Att det skall finnas så mycket rädsla i en mänska. Att det skall vara så svårt att få syn på rädslorna... så att man kan hjälpa sig.

Andra bloggar om: free1000s, inspiration, rädsla, stress