Min dikt (No mercy)... var den obegriplig? Kanske min engelska inte räckte till?
Den handlar om ånger... tror jag. Djup ånger. Mannen tänker inte att han ångrar sig, men hela hans varelse är ånger. Han kan inte längre tänka och känna som förut. När han försöker, känns det som om han skulle gå sönder. Förut visste han inte vad han gjorde med andra mänskor, nu kan han känna det, inom sig, som om det gällde honom själv. Därför kan han inte längre handla på samma sätt. Hans egen smärta gör det omöjligt. En skoningslös ånger. En ånger lika skoningslös som han själv, förut.
En dikt om inre förändring, på djupet... En förändring som jag själv har upplevt... antar jag. Det är väl därför jag kan skriva om den.
Men just nu känner jag mig ganska osäker, vet inte riktigt vart jag är på väg... Jag är glad att jag blev sjukskriven. Det var viktigt för mig att 'de' lyssnade på mig, att jag äntligen får hjälp. Att jag äntligen lyckades säga det klart nog. Måtte jag kunna göra det i fortsättningen också. Ni vet ju hur svårt det är att tro på sig själv... eller hur?
Jag har lösa tankar om riktningen. Min andlighet... eller kanske mitt tankeliv.... skulle behöva någon slags motvikt... tror jag. En förankring i dethär livet... Jag hoppas att jag kan finna den inom mig, som ett intresse eller något... för jag klarar nog inte av att tvinga mig... Det har väl med depressionen att göra, skulle jag tro. Man behöver morötter, om man skall orka dra sitt lass... och jag ser inte så många sådana.
I alla fall har jag börjat sticka en tröja...! Det skall bli en ganska lång ribbstickad tröja... för att jag skall kunna gå ut i trappan och släppa ut och in katterna... utan att behöva klä på mig så mycket... och utan att grannarna tycker jag är oanständig... Nåja. Där såg jag faktiskt en morot... eller hur? :)
Vidare har jag besökt en verkstad idag. Moroten här var nog att jag skall kunna ta mig någonstans också under vinterhalvåret. Så jag har fått däcken bytta, fläktremmen spänd och 'vätskorna' påfyllda... Ett nytt batteri köpte jag också, även om det var okristligt dyrt... och jag inte är helt säker på att jag behövde det. Det bara blev så att jag köpte det... :(
Så... jag prövar mig fram... och det känns i hela kroppen. Min energi är inte längre uppe i huvudet, jag är inte det minsta snurrig... och jag undrar vad det skall bli av mig. Just nu saknar jag inte skrivandet, men jag vill nog inte vara utan det... så länge. Hoppas jag kan få energi så det räcker både för huvud och fötter.
Andra bloggar om: morötter, ånger
Var rädd om både huvud och fötter rara Carulmare.
SvaraRaderaÖnskar dig en fin helg, ta hand om dig.
Kramar
Hej Carulmare!
SvaraRaderaVill lämna en hälsning, jag läser och tänker på dig. Känner igen mig en del i det du skriver. Känslan när något förändras inuti, för mig har det varit som en tomhet eller plats som jag inte vet om jag själv ska fylla med något eller vänta och se om där kommer något annat. Jag tänker själv, för min egen del när det gäller musiken, att lusten till skrivandet kommer tillbaka, om den ska det. Den tanken känns ganska bra just nu.
Hoppas du får det du behöver och får energi. Vad fint det låter med tröjan. Att sticka är roligt.
Kram till dig
Var rädd om dig du också, Lady S... och vad glad jag blev att höra att du har det bra! Kramar
SvaraRaderaMiranda: Tack för hälsningen!
Ja, det är nog samma känsla som vi talar om. Fast jag undrar om jag har den starkare? I alla fall är det den som jag och läkaren har diagnostiserat som depression. Om vi ser det så, har jag varit deprimerad i snart tio års tid.
Men, jo! Det är roligt att sticka igen. Gjorde det ganska mycket som yngre. Då brukade jag se på TV på samma gång, men nu lyssnar jag på talböcker istället. Något för händerna, något för huvudet... :)
Kram