måndag 12 november 2007

Tillbaka till mig

Jag vet inte. Men jag tror jag kommer att blogga mindre den närmaste tiden...

Jag är mycket känslig just nu. Jag har sagt upp mig från mitt arbete... men har inte kraft att söka ett nytt. Inte heller vet jag när eller om jag kan få tag i den kraften. Mera orolig är jag kanske ändå för min son, hans magproblem bara fortsätter och fortsätter... och han är så ledsen för det. Sedan han blev klar med skolan i våras, har han varit sjukskriven.

Min osäkerhet är så stor att jag knappt vågar säga något. Rädda tankar skulle kunna bära iväg någonstans, tänker jag. Någonstans dit jag inte vill... Jag känner det som om jag måste tassa fram. Känna efter, innan jag sätter ner foten. Bottnar jag här? Jag tänker, talar med min son och andra, men att skriva känns som att klampa. Så mycket tveksamhet försvinner, när jag sätter ord på mina tankar. Just nu verkar tveksamheten vara min bästa bundsförvant, osäkerheten min trygghet.

Tillit. Man behöver tillit, när allt är osäkert. Egentligen är det bara då som man behöver den.

Min son söker också tillit. - Du skall veta, sade han i bilen igår, att det är inte som jag gör mig till för mormor. Jag är faktiskt kristen.

- Jag vet det, svarade jag. På sätt och vis är jag det själv också. Jag skulle inte kunna leva en enda dag utan förlåtelse. Kan du förstå hur det känns att vara som jag? Att nästan inte orka med något alls. Jag skulle inte klara av att vara så... oduglig... om jag inte skulle ha en känsla av förlåtelse. Att jag får.

Han förstod. Det kändes bra... och sorgligt, på samma gång. Många gånger förstår han för mycket för att bara vara tjugoett år. Han vet hur det att inte ha framgång. Hans intelligens var inte till mycket nytta för honom i skolan... Jag vet att jag borde ha stött honom mera, när han var liten. Jag försöker göra det nu, han säger att jag gör det... och ändå är jag rädd att jag stjälper honom istället... Nu talar ju också han om tomhetskänslan...!



Det blev ganska mycket, ändå. Mera än jag hade tänkt.

Ändå tror jag det stämmer som jag skrev, att jag behöver minska på mitt bloggande. Blogga mindre... och kommentera mindre. Det ni skriver om, kära vänner, berör mig och jag känner ofta att jag vill delta, säga något... men jag tror inte att jag klarar av det just nu. Jag behöver dra mig tillbaka, till mig själv... Ni förstår väl...?

Någon annan skulle kanske bara bli borta... men jag tror jag behöver skriva om det, för er skull, men kanske ändå mera för min egen. För att jag skall klara av att se min egen gräns.

Andra bloggar om: ,

15 kommentarer:

  1. Du skriver så vackert Carulmare ..så uppriktigt och så sårbart om din situation..om er situation. Det berör..Alla som har känslor och som har genomgått liknande saker förstår dig.En människa är som vackrast när hon är som mest sårbar..för då kommer det äkta och oförfalskade fram..Osäkerheten är också min trygghet för tillfället..och då det blir tungt behöver jag ett halmstrå att gripa efter..när tankarna blir för jobbiga.Då hoppas jag också att det finns en förståelse och förlåtelse för mig också...där uppe.

    SvaraRadera
  2. Det är klart att du ska vila från skrivandet, om det är vad du behöver... tack för att du berättar det, för oss. Jag känner igen det du säger om att orden, åsilterna, känslorna, kan kännas som om de blir felaktigt alldeles "för definitiva", när man skriver ner dem.. ibland när man säger dem också. Ibland behöver man få vara i osäkerheten och låta känslorna landa i den takt de vill...

    Det är sorgligt att höra att du känner dig så... oduglig. Och att du tar på dig skulden för att sonen söker tillit också... det behöver ju inte vara något fel, med att söka tillit?

    Nåja. Var rädd om dig. Be om hjälp om du behöver, av något slag. Kramar till dig, min vän.

    SvaraRadera
  3. "åsikterna", inte "åsilterna", skulle det stå... :-)

    SvaraRadera
  4. Kära carulmare, du skriver så fint om det du upplever och känner, jag känner igen mig i det att inte orka göra det man kanske borde.. Och i oron över din son. Känsligheten. Ömheten. Osäkerheten.

    Genom all skörhet och känslighet finns i det du skriver en klarsynthet, du formulerar det som känns men som är så svårt att få grepp om. Orden formulerar, bringar ordning i kaoset och gör att man kanske förstår..

    "Kan du förstå hur det känns att vara som jag? Att nästan inte orka med något alls. Jag skulle inte klara av att vara så... oduglig... om jag inte skulle ha en känsla av förlåtelse. Att jag får." De orden går rakt in i mig...

    SvaraRadera
  5. Jag har svårare än dig att uttrycka mina tankar i ord..jag vet inte om det blev som jag menade...

    Bilden av en skir växt..känner du dig lika spröd och känslig som den?

    SvaraRadera
  6. Leosdream: Tack, rara du. Jag blev glad av din kommentar. Jag upplevde att du förstod mig... och jag tyckte att du hade uttryckt dig så fint och känsligt...

    Fast om jag känner mig som en skir planta... det vill jag låta vara osagt. :)



    Visionary: Tack för dina ord. För erbjudande om hjälp. För att du ville skriva hos mig, fast du själv kände dig så trött och ledsen.

    Tror inte att jag känner mig oduglig. Det verkar innebära att jag anklagar mig själv och det gör jag sällan... Men ja, jag sörjer över att jag inte klarar av mera än jag gör...

    Nej, tillit är väl inte så dumt. Men både jag och sonen är sådana nybörjare på det området. Vi vill nog hellre känna att vi har kontroll... Egentligen vet jag inte om jag känner någon mänska som inte föredrar det...?

    Kramar

    SvaraRadera
  7. Tack, kära Qi. Du förstår mig så väl. Jag anar att vi delar erfarenheten att behöva vänta länge på att få krafterna tillbaka. Då är det lätt att man frågar sig själv: Varför kan jag inte? Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Och aldrig får man några säkra svar. Till sist hamnar man kanske i förlåtelsen...?

    Det stämmer som du säger. Fast jag var så rädd att formulera mig, att säga något 'fel', kände jag en lättnad när jag hade skrivit klart. De ord jag hade valt kändes bra, känns fortfarande bra.

    SvaraRadera
  8. Bästa carullen, jag tror att livet ömsom är utandning och ömsom inandning. Och jag tror att du kanske behöver andas in och då ska du naturligtvis göra det. Att hjälpa någon dra efter andan är inte så lätt, men jag ser fram mot att bli kittlad av din andedräkt, när du väl andas ut igen. Tills dess, lev väl och kärlek.

    SvaraRadera
  9. Tack, Bless. Det låter klokt, det du säger... Tycker också om att bli kittlad av din personliga prosa. *ler tillgivet*

    SvaraRadera
  10. Du skriver så fint... om sånt som inte är enkelt. Jag har inga ord, som vanligt.

    Kramar till dig fina Carulmare och förlåt mig om jag gjorde dig orolig.

    SvaraRadera
  11. Förlåt mig, Lady S, för att jag för ett ögonblick tvivlade på dig, att du tar hand om dig själv.:)

    Kramar

    SvaraRadera
  12. Kikar bara förbi och säger hej. Hoppas att du har det bra, när du vilar. Kram på dig.

    SvaraRadera
  13. Tack, kära vän. Det är nog ganska bra. Sonen kom på att han kunde säga nej till en obehaglig undersökning som han var rädd för... och då kände han sig genast bättre. Han märkte att mycket av tomhetskänslan, hans vilja att sluta leva, hade samband med denhär undersökningen, att han hade varit mycket mera rädd för den än han hade vetat om... Jag känner mig stark, sade han, glad och förvånad, när vi körde iväg till sjukhuset för att avboka.

    Så då lättade det för mig också. Visst känner jag mig osäker för egen del också, antagligen är jag mera rädd än jag vet om. Men en hel del 'satt fast' i sonen.

    Det verkar som om du har hittat en ny liten gnista... som lyser upp i november? :)

    Många kramar

    SvaraRadera
  14. Skönt att höra att det verkar relativt lugnt för dig, ändå... Ja tänk att barnens mående påverkar en så mycket, man märker det inte alltid när det pågår tycker jag, det kan komma efteråt... Hoppas att sonen är frisk ändå, utan undersökningen. Skönt att både du och han hittat en liten gnutta kraft ändå.

    Kanske har jag hittat en liten gnista... :-) Vi får väl se. När orken finns hos mig, så känns det väldigt fint i alla fall.
    Här snöar det sådär vackert och ljust idag, gör det det hos dig också?

    Ha det fint och var rädd om dig. Hoppas att du får lagom goda gnistor i din tillvaro också, sånt som ger energi men inte rör till det för mycket! :-) Kram.

    SvaraRadera
  15. Nu har det börjat snöa, men dagen var sådär blekt solig. Jag tog bilen och körde ut till en älv som jag har tittat på många gånger från bilfönstret, en så vacker spegelblank yta. Men idag stannade jag och gick ut med kameran...

    Jag undersöker hur det känns att leva ett mera stillsamt liv, att inte skriva, att inte hela tiden vara i kontakt, hur det påverkar sömn, tankar, känslor... Möjligheterna till kontakt över nätet är ju underbart gränslösa och lika påfrestande...

    Det är en bra tid, känner jag ibland. En möjlighet att stanna upp och se över mina val.

    Roligt att höra av dig! Jag läser varje dag hos dig och följer med i dina tankar. Kram

    SvaraRadera