torsdag 14 juni 2007

Introvert och extrovert

Ett nyfött barn. Jag har läst att det enda man kan säga om ett nyfött barn är om det har en lugn eller livlig läggning. Det låter inte så vetenskapligt och jag minns inte varifrån jag har det, men jag kan nästan tro på det.

Vad visste jag om min egen son, när han var nyfödd? Det enda jag märkte var de pigga pigga ögonen. De såg på mig och frågade: Vad skall vi göra nu...? Ja, det undrade jag också. Jag hade ju läst att nyfödda inte gjorde så mycket annat än sov de första två veckorna, men denhär lilla babyn verkade inte det minsta sömnig. Jag vill börja leva, sade de pigga ögonen, nu genast! Han såg ut som om han väntade att jag skulle börja underhålla honom, stå på huvudet eller så.

Så jag kan nog säga att jag genast förstod att dethär var ett livligt barn. Själv var jag nog mycket lugnare. Jag hade ro, säger min mamma.

Vad kommer ni ihåg - om er själva eller kanske ännu hellre om era barn? Vad tänkte ni om deras personlighet de allra första dagarna...?

skugga av sig själv

Ni förstår, jag funderar på dethär med introvert och extrovert. Stämmer det att man kan se på en nyfödd vilken läggning han eller hon har? Är det kanske så det börjar? Blir ett lugnt barn en introvert vuxen och ett livligt barn en extrovert...?

Detdär var förstås för mycket sagt. Om det finns mycket livliga och mycket lugna barn, så måste det väl också finnas sådana som är mittemellan, ganska lugna eller ganska livliga...

Dessutom är sambandet nog inte så klart. Ett lugnt barn behöver kanske inte bli introvert, eller inte så mycket. Man skulle kunna behålla ordet lugn för läggningen och introvert för hur läggningen kan samverka med andra anlag och intryck från omgivningen.

Ett lugnt barn, tänker jag mig, har ro, kan vila i sig själv. Men om det möts av förståelse, kommer det gärna ut ur sig själv och möter andra mänskor. Det barnet behöver inte bli introvert - eller det beror på förstås vad man lägger in i ordet. Det blir inte tillknäppt i alla fall. Men säkert har det inte lika stort behov av umgänge som ett livligt barn. På samma sätt kan man tänka sig att ett mycket livligt barn lugnar ner sig i en omgivning där det får förståelse och inte alltför många intryck. Också det kan hitta ro i sig själv.

Att hitta balansen är det svåra.

Vårt samhälle är inte så välbalanserat. Jag tycker nog att det har tydliga extroverta drag. Hela tiden skall det vara något nytt, inget är bra som det är. Jag vet inte vad det är som driver på, pengarna eller tekniken eller kanske det invanda tänkesättet, men ingen säger emot. Kanske har vi kommit upp i en takt, när det inte längre är möjligt? Försöker man stanna upp, så kastas man ut. Är det centrifugalkraften, tro?

Det är svårt för individen att vara balanserad, om inte samhället är det.

Men det finns kanske också en förklaring på personplanet. Den handlar om bekräftelse.

goddag, goddag!

Tänk er ett samtal mellan två personer, E och I. Varför jag kallar dem så, tror jag nog att ni kommer att förstå. E pratar på. Det kommer mycket och lätt. Inga otrevligheter, för E är en trevlig typ. I är också trevlig. I lyssnar gärna och sticker in en kommentar då och då, när E hämtar andan. Med sina kommentarer visar hon att hon har tänkt på det som E har sagt och förstått en del. E blir glad, kanske till och med så glad att han stannar upp. Nu vill han veta mera om I, nu är han beredd att lyssna lite grann. Han frågar om I och kanske ger han också I tid att svara, att få med alla de om och men som är så viktiga för henne. Det sista är ändå ganska sällsynt. E är så ovan med om och men, att han nog inte förstår att vänta. I, igen, är så van vid att folk inte bryr sig om hennes om och men, att hon kanske självmant lämnar bort dem. Så när samtalet slutar, känner sig E bekräftad - men inte I. Hon förstår att E blev glad, att E tycker om henne, och det känns förstås bra. Men någon bekräftelse blev det ju inte.

Om I inte försöker svara, kan man kanske kalla henne introvert, just i den stunden. Hon slöt sig ju... Eller var det kanske livsvisdom? Varför skulle hon öppna sig för E som sannolikt ändå inte kommer att förstå henne...?

Måste ett lugnt barn bli introvert? Det beror säkerligen på hur mycket förståelse det får. När I var liten, var hon ett lugnt barn, ett som hade ro. Långa stunder kunde hon sysselsätta sig själv. Men hon hade vänner också, hon var inte impopulär. Själv tyckte hon också om att leka med andra barn. Fortfarande, i vuxen ålder, har hon sina vänner. Inte så många, kanske, och nu är de mera lika henne själv. Så hon är inte sluten, men väljer ibland att inte öppna sig så mycket. Det tär på krafterna, tar mera än det ger.

finns jag på riktigt?
Det var I. Jag är nog ganska lik henne, kanske bara med ännu flera om och men - och det var väl därför som jag inte tog mig själv som exempel. Då skulle denhär texten ha blivit ännu mycket längre, kan jag tänka mig...

Ja, som ni säkert också förstår var dethär ett försök till självdiagnos. Ett försök att förklara varför jag blir så trött av att träffa folk, även om jag också tycker mycket om att göra det. Ett försök att förklara, utan att peka på någon schizoid personlighetsstörning (se Diagnosen).

Det räcker förstås inte. För att helt förstå mig skulle ni behöva känna till hela min livshistoria och ändå skulle det inte räcka. För hur skulle jag kunna få med allt som jag tycker är viktigt och om jag ändå skulle kunna det, hur skulle ni kunna förstå mig på samma sätt som jag själv gör det...?

Och ändå är vi inte alls så olika. Vi har samma grundbehov, samma känslor och samma längtan efter kontakt och förståelse. Bekräftelse. Min livshistoria, ja. Med ett svepande drag skulle jag kunna beskriva den som en enda lång kamp för förståelse, inte bara från andra utan också från mig själv. Kanske mest från mig själv.

och det är redan kväll

Andra bloggar om: , , , ,

13 kommentarer:

  1. Jag känner igen dina tankegångar, även om dina kändes mycket klokare och uttänkta än mina. Att vårt samhälle är extrovert är det väl ingen tvekan om. Annars skulle inte så många söka sig till lugna ställen av olika slag så fort de får möjlighet. Kramar...

    SvaraRadera
  2. Spännande tankegång... jag har själv funderat över det här med medfödd personlighet kontra uppväxtmiljö, föräldrar, påverkan utifrån o.s.v.

    Innan jag fick barn trodde jag att allt var solklart, att föräldrarna satte sin prägel på barnet, att föräldrarna valde om barnet skulle ha napp eller inte o.s.v...

    Oj, så fel jag hade...

    Jag fick tre barn ganska tätt, tre väldigt olika barn...

    Min son, barn nr. 1, var väldigt lugn, sov sina middagslurar, åt snällt, sög på sin napp, sov hyffsat på nätterna, kunde avvänjas från amning lätt, var försiktig och lite rädd för omvärlden och han är fortfarande lugn, eftertänksam, öppnar sig inte så lätt för främmande, väljer noga vem eller vilka han vill vara med, har ända sen han varit liten velat göra saker på rätt sätt o.s.v

    Barn nr. 2, min äldsta dotter, var på ett helt annat sätt... sov i stort sett aldrig, skrek som ett jehu om hon inte fick som hon ville, vägrade att ta napp och var otroligt svår att avvänja från amningen, rymde hemifrån så fort hon fick tillfälle, var absolut inte rädd eller försiktig för sin omgivning, tog för sig oberoende av om någon annan blev ledsen på hennes bekostnad... men sen vände det lite, hon blev lite lugnare, men hon har fler kompisar än vad mina övriga två barn har och de är verkligen inte lika henne, hon har inte mycket gemensamt med så många av dem men det tycks gå bra ändå, hon brukar också fortfarande säga ganska rakt ut om hon tycker någon gör något dumt o.s.v.

    Min sista, flicka, barn nr. 3 är en blandning av båda, lite mer "normal", lite lättare att ha att göra med än barn nr. 2, men lite mer utåtriktad än min son...

    Så visst är det konstigt, så olika fast de har samma föräldrar... och samma uppfostran... samma krav som ställts på dem o.s.v.

    Så nog är mycket medfött, bara en liten del som sen "slipas" p.g.a. omgivning t.ex. Därför kanske det är de som tycker att de inte passar in i sin familj, eftersom de i den är "udda" och att ingen förstår sig på dem... i en annan familj kanske de skulle känna sig mer "hemma"... vem vet...

    SvaraRadera
  3. Hm, det finns många intressanta tankegångar här.

    Det här med nyfödda barn - du undrar om ett lugnt barn blir en introvert vuxen och ett livligt barn ett extrovert.
    Min erfarenhet från mina fyra barn är att det inte är så enkelt, i alla fall inte om vi pratar om bebisar. Av mina fyra är två vad jag skulle kalla utpräglat extroverta. Två är mer åt det introverta hållet - de beter sig t ex mer blygt mot främmande och är mer benägna att ta en stund för sig själva, något som mina två "E-barn" överhuvud taget inte verkar ha något behov av.
    Men som bebisar föreföll "E-barnen" faktiskt lugnare och mer tillfreds. "I-barnen" var gnälligare och knepigare på det stadiet. Vi har funderat över det och inte kommit fram till annat än att det verkar som att de helt enkelt inte trivdes med att vara bebisar. Det var nämligen mycket tydligt att ju mer oberoende de blev - när de började krypa, lärde sig gå etc - desto nöjdare blev de.

    Jag har en liten teori om varför. Att vara bebis är att vara totalt beroende av andra människor och bebisar har, tror jag, en instinktiv förståelse för att det är så det är. Men olika personligheter reagerar olika på detta sakernas tillstånd. Och om en introvert vuxen tycker att det är jobbigt att hela tiden behöva umgås med andra - skulle inte en introvert bebis kunna tycka att det är jobbigt att hela tiden behöva hanteras av andra?

    Nå, även om man undviker såna vådliga slutsatser tycker jag att det är svårt att utläsa så mycket av personligheten under första levnadsåret. Jag tvivlar inte på att mycket av den finns där redan men den är svår att tolka p g a den speciella situationen som barnet reagerar på på olika sätt.

    Jag håller nog med om att vårt nutida samhälle är rätt extrovert. Eller, som jag hellre skulle uttrycka det, tidsandan är sådan att extroverta egenskaper betonas och premieras väldigt mycket. Ta t ex det här ständiga tjatet om "social kompetens" i platsannonser m m - när man skrapar på det verkar det oftast som att det är just extroverta människor man är ute efter. Men det är nog inte bara ett snack och en fluga. Situationen - till följd av hur teknik, ekonomi etc har utvecklats - är ju sådan att man i allmänhet måste hantera fler och snabbare kontakter än förr och det har naturligtvis extroverta människor lättare att finna sig tillrätta i.

    Sedan är det ju litet lurigt med de här orden. "Introvert" har jag förstås känt till och haft en ungefärlig förståelse av men enda gången som jag verkligen fått det förklarat och definierat för mig var det ur Jungiansk teori i samband med ett Meyer-Briggs-test som jag tog. Och där var det ju inte riktigt så att man kunde sätta likhetstecken mellan det och "lugn" eller "blyg". Jag kom ut som tydligt introvert i det testet och det stämmer i mycket - framför allt min tendens att behöva gå undan och vara ifred med mina tankar då och då. Men jag är inte "lugn" även om min reflekterande och introverta natur kan ge det intrycket. Det faktum att jag kan bete mig "blygt" i en del situationer har inget med min introversion att göra utan med ett slags osäkerhet som är sviter efter en del upplevelser i min uppväxt. Och jag upplever att jag har lätt för att få folk att lyssna på mig även om det uppenbarligen inte i alla situationer är bekvämt med en som säger om och men...

    SvaraRadera
  4. Återigen tycker jag att du skriver om mig... :-)

    Du beskriver sånt jag själv upplevt och upplever och som jag alltid kämpar med för att förändra, nu med hjälp av psykolog. I - sån var jag, sån är jag, utåt. Men innerst inne i mig sitter en liten flicka som vill ut och ta den plats hon, innerst inne..., tycker hon förtjänar.

    Kram från qi

    SvaraRadera
  5. Gisan: Jag läste i lokaltidningen om ett pensionärspar som skulle flytta ut i vildmarken... och något sade 'ja' inom mig. Detdär skulle jag också vilja göra! Men jag trodde nog att jag var ganska ensam om att tycka så. Så var det ändå inte. Några dagar hade samma lokaltidning gjort en liten undersökning och det visade sig att mer än hälften av de tillfrågade kunde tänka sig att flytta ut i vildmarken...! Det säger något om dagens samhäller. Intresset för medeltiden, fantasy, tror jag också, i alla fall delvis, är ett symptom på en utbredd längtan efter en mindre enklare och därför lugnare värld. Kramar!

    SvaraRadera
  6. Idun: Ja, först tror man ju att alla är som man själv - eller i alla fall att de bordevara det. Man själv är liksom mallen... På det sättet är det ju bra med flera barn. Man blir lättare medveten om att man själv inte är den enda pepparkaksformen som det blir mänska av.

    Annars verkar det ju stämma rätt bra, detdär som du berättar om dina barn. Precis som om det skulle finnas ett samband mellan ett lugnt temperament och en senare introvert personlighet - och tvärtom.

    Men det behöver ju inte vara något problem, om man inte har en bestämd mall som man utgår från... och att man inte gör misstaget att tro att ett lugnt och stillsamt barn inte har behov av kontakt och bekräftelse. Det måste väl bara ske på de egna villkoren. Barnets villkor.

    SvaraRadera
  7. HolyGoat: Ja, det är lurigt med orden. Få se nu om jag kan hålla tungan rätt i mun...

    I dethär inlägget liksom i denhär kommentaren försöker jag skilja mellan lugn stillsam och introvert. Jag använder lugn och stillsam för själva läggningen och introvert för hur denhär läggningen kan samverka med andra medfödda egenskaper och med omgivningen. Det är inte det minsta vetenskapligt, bara mitt eget synsätt, men det kan ju ändå vara bra att hålla reda på hur man använder orden. En typisk introvert åsikt, kan man väl säga.:) En liten baby, tänker jag mig alltså, kan ha ett lugnt temperament, men är ännu inte introvert. Det ser jag mera som ett komplex av attityder som utvecklas med tiden. Och liksom du tror jag inte heller att det finns något enkelt och självklart samband. Som vuxen har väl de flesta både introverta och extroverta drag. Det beror på hur ens läggning samverkar med andra input... På det sättet kan jag nog tänka mig att dina I-barn var gnälligare och knepigare som små. Kanske har du rätt i det du säger, att de inte tyckte om att bli hanterade, eller också hade de kanske magproblem. Det förpestar ju livet för många småbarn, utan att ha något med läggningen att göra...

    Jung, igen, verkar använda introvert och extrovert som synonym till läggning, hittar jag på nätet:

    "det rör sig om den psykiska energins flöden, antingen mot det inre känslo-, tanke-, och fantasilivet eller mot omvärlden med situationer, ting och människor"

    Det stämmer ganska bra med min uppfattning. Inte hur jag använder orden introvert och extrovert, men hur jag föreställer mig att mänskolivet börjar. Hur vi kanske förhåller oss, innan vi riktigt har 'kommit igång', innan vi och våra medfödda egenskaper har börjat samspela med vår omgivning...

    Ja, det är intressant dethär - och ganska spekulativt...

    SvaraRadera
  8. Qi: Ja, så är det nog. Lugna stillsamma mänskor vill också vara med, innerst inne. Men vi måste kanske finna våra egna sätt att delta? Visst förjänar vi 'en plats i solen'... och inte bara förtjänar. Jag tycker nästan att det är ett slags plikt, både mot oss själva och det omgivande samhället. Ja, mer och mer börjar jag se det så. Meningen med livet, det är att dela med sig av det man är, så bra man kan. Och om samhället är för extrovert, då är det väl ännu mera angeläget att vi introverta inte tiger och misstror oss själva?

    Ytterst var det kanske därför som jag hade min stora kris: Energiflödet mellan mig och omgivningen hade blivit för tunt...

    SvaraRadera
  9. OK, jag förstår. Du vänder litet på begreppen jämfört med Jung och andra psykologiforskare som talar om graden av introversion/extroversion som en grundläggande egenskap. Men det blir ju ändå begripligt eftersom du talar om hur du menar.

    Nja, ett av mina I-barn hade förvisso kolik i två månader men det tror jag hade bara delvis med saken att göra. Det andra hade inte mycket sådant. Däremot har hon visat sig vara en mycket viljestark person som föredrar att själv se till att hon får tillvaron som hon vill ha den. Att en sådan personlighet hade litet svårt för att vara totalberoende bebis är inte så svårt att förstå med facit i hand men då när det begav sig föreföll hon bara svårtolkad och "hemlig". Och det är så jag tycker att det ofta verkar vara med bebisars själsegenskaper - man ser pusselbitarna men det är först i efterskott som man ser hur de passar ihop.

    SvaraRadera
  10. Mycket fina och konstnärliga bilder som åskådliggör på ett fantastiskt sätt det som du skriver om.Det är en konst "att skriva så att man ser och åskådliggöra så att man förstår".Detta är kommunikation på hög nivå.

    leosdream

    SvaraRadera
  11. Tack, rara Leosdream. Jag hoppades att någon skulle se bilderna också och tycka om dem.:)

    Vet du, att nu har jag också sett Zigenarlägret flyttar till himlen - och jag blev kanske lika förtjust som du. Musiken... och bilderna!! Jag började faktiskt fota på vissa ställen...! Det har jag aldrig gjort förut. Fotat inne i en film! :) .

    Kanske får du också gå på semester snart?

    SvaraRadera
  12. Så vitt jag vet så finns det fyra saker som tendenserar att vara infödda:
    Hur vida extroversiv eller introversiv ett barn är.
    Om barnet är känslomässig eller känslokall
    Energinivåer under dagen.
    Reaktioner, om de reagerar långsamt eller snabbt.

    Personlighet och vissa delar är helt enkelt en form av biologiskt mönster.
    Det är väl inte direkt en ny

    Måste däremot undertrycka att introvert/extrovert bara är en tendens - att samhället nu tenderar att vara extrovert (enligt Jung hela 75% var mer extroverta - däremot kan man nog se höjningar i dagens samhälle)

    Det finns mycket mer att säga men jag har helt enkelt inte lust.

    SvaraRadera
  13. beadbad: Ja, just sådana saker tror jag också kan vara medfödda...

    SvaraRadera