Från sommarstugan

Tack för era kommentarer (Var har jag tänkt fel...?)! Nu är jag på sommarstugan och har en minst sagt nyckfull tillgång till nätet. Men kanske skall jag lyckas svara er på dethär sättet...

HolyGoat: Idealisk mänska? Jag ser i alla fall framför mig en lång, kanske oändlig linje, med två riktningar. Man kan gå åt det sjukare hållet eller åt det friskare (i psykisk menining). Någon nollpunkt kan jag inte se. Jag tror inte det finns någon bestämd gräns där sjuk övergår i frisk eller tvärtom. Enligt dethär synsättet är vi alla mer eller mindre friska - eller sjuka. Men det känns bättre att säga frisk, tycker jag.

Loppispoppis: Få se om jag lyckas komma med fortsättningen någongång snart...? Jag har verkligen haft många trötta dagar, dagar när man inte orkar göra något alls, dagar som frestar på ens tålamod... Jag undrar hur det går för dig? Jag kan inte komma in på din sida heller, men jag minns att du snart skulle övergå till heltid.

Matrixa shamanen: Bloggande syskonsjälar? Ja, det kan jag också tänka - eller något liknande. Kanske är vi bloggare mänskor som inte har lyckats göra oss hörda på något annat sätt? När bloggen kom, som ett nytt uttrycksmedel, var vi inte sena att ta tillfället i akt... Jag har en lite dumlustig rad i huvudet. The Return of the Introverts. Ja, som en titel på en scifi film eller något...!

Var har jag tänkt fel...?

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Nu skall vi se om jag inte kan närma mig dendär pusselbiten...

Först vill jag säga att jag känner mig ganska frisk. Friskare än på den tiden, då jag ännu inte hade någon diagnos. Friskare än någonsin förr. Men då tänker jag förstås inte på min fysiska hälsa, på mina krämpor, utan på mitt sätt att bemöta mig själv och andra mänskor. Utan att vilja det, tror jag att jag har blivit mycket snällare...!

Såhär tror jag det är. Den psykiska hälsan* handlar framför allt om att ta hand om sig själv. Det är där den börjar och på det sättet som den fortsätter. Man gör det mer och mer. En frisk mänska lyssnar inåt. När något känns fel, tar hon det på allvar. Hon är inte misstänksam mot sig själv. Hon jämför sig inte med andra utan godtar sig som hon är, i varje läge. Egentligen tycker hon inte att hon behöver bättra sig och försöka komma någonstans, hon duger så bra ändå. Men hon arbetar gärna och bra, inte för pengar eller ära, utan för sin egen inre tillfredsställelse. Hon arbetar av glädje. Blir det problem, kan hon begära hjälp, det tar inte på hennes självkänsla. En frisk mänska behöver inte vara duktig hela tiden, hon vet sitt värde. Hon känner det inom sig... Hon är mycket svår att manipulera.

Det är självkärlek, i bästa mening. För en frisk mänska lyssnar också på andra. Hon är inte egoistisk. Hon älskar sig själv - och därför också andra mänskor. Jag tror det sker med ett slags automatik. Man kan inte älska sig själv på djupet utan att det påverkar ens förhållande till andra. Det blir bara så. En frisk mänska förstår varför andra handlar som de gör, eftersom hon minns. Hon har själv gjort på samma sätt, gör det kanske fortfarande. Hon känner igen och därför förlåter hon. Hon ser med mildhet både på sig själv och andra, förlåter gång på gång. Hon är inte blind, hon skönmålar inte, men hon vet hur det känns. Hon har medkänsla, både med sig själv och andra. Här börjar den villkorslösa kärleken, skulle jag tro. Man tar det goda med det onda. Anklagar varken sig själv eller andra. Man är hel.

Men pusselbiten då? Hur hade jag tänkt komma fram till den...? Jo, nu minns jag. Jag ville att ni skulle förstå hur mycket jag har funderat på dethär. Både min psykiska och min fysiska hälsa verkar vara ganska bra - så varför kan jag inte få tillbaka mina krafter? Varför bär jag fortfarande på all denhär tröttheten? Eller, med andra ord, var har jag tänkt fel...?

*Jag undrar om det egentligen är andlig hälsa som jag försöker ringa in. Men vad är i såfall psykisk hälsa...?

pusselbitar

Andra bloggar om: fysisk hälsa, psykisk hälsa, pusselbit, trötthet

Sjukledig?

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Midsommaraftons morgon. Sitter på balkongen och skriver. Det lovar att bli en fin dag, men ännu är balkongen i skugga och det är lite kyligt. Så jag har lindat om mig med både halsduk och yllepläd...

Kanske börjar jag komma igen, bara lite grann?

Men jag är fortfarande trött. Jag förstår nu att det inte bara var detdär brevet till mina chefer (se ett tidigare inlägg). Det är nog mycket mera än så. När jag skulle bestämma om en ny tid med psykologen, blev det plötsligt stopp. Jag kunde inte skriva till henne. Jag fick ingen reda med orden och dessutom fick jag en sådan värk. Det stack till i bröstet, som vid andnöd. Känslor av upprördhet och motvilja bara vällde över mig. De var så starka att jag gav upp. Jag kunde inte låta bli att inse att jag inte skulle ha något med jobbet att göra, inte på ett tag i alla fall...

Till slut skrev jag ändå till psykologen, men om något helt annat. Jag talade om för henne hur jag mådde, berättade om mina symptom och om hur trött jag är. Att jag nästan inte kan företa mig något alls... Så dethär verkar vara en större trötthet, en som kommer av en längre tids ansträngning, för att inte säga överansträngning. Det är våra motsättningar på jobbet, förstås (se arbetsliv 1 och 2) - och så dessutom denhär nya omständigheten att jag har fått semester. Så länge som jag var jobbade, försökte jag hålla mig uppe, men nu såg tröttheten sitt tillfälle. Den kom för att den trodde att den hade lov - men det hade den inte. Jag minns ju vad jag tänkte de första semesterdagarna. Helt skall jag inte slappna av, för då vet jag inte hur det går. Nej, jag skall släppa fram tröttheten försiktigt, lite lite i taget... Så behöver jag kanske inte känna den så starkt... Men det lyckades visst inte så bra.

Så brevväxlingen med psykologen slutade med att hon skulle fråga om jag kunde bli sjukledig, mitt i semestern.

Men hur blir det med pusselbiten? undrar ni kanske. Nja, dethär var nog ett slags inledning. Pusselbiten, förstår ni, har med min trötthet att göra.

Egentligen är jag jämt trött, så har det varit ända sedan psykosen. Jag är kroniskt trött. Så om jag skriver att jag är trött, då är det värre än vanligt... Och ingen har ju kunnat begripa sig på det, inte jag själv heller. Varför kan jag inte få igen mina krafter...? Det är ju snart tio år sedan den stora krisen.

Nu tror jag att jag kanske börjar förstå...

utblommad?

Andra bloggar om: dagbok, semester, trötthet

Midsommar

När solen ler
och en uppsluppen vind
drar förbi
och rufsar håret

då skrattar träden

Glad midsommar, alla!

Snart skall jag berätta om en pusselbit som jag tror jag har hittat, en som gjorde mig glad. Jag har redan börjat skriva om den, men idag blir jag inte färdig. Jag orkar bara göra lite, lite i taget.

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Andra bloggar om: bilddikter, diktliknande, glädje, fotografier, midsommar, träd

Reträtt (strategisk)

Jag tror jag måste dra mig tillbaka, lite grann. Känner mig hudlös, uppriven, som en morot som har skrapats mot rivjärnet. Fast jag är inte säker på om jag är den skrapade ändan - eller strimlorna, råkosten...

Men tack för kommentarer - och brev! De är mycket uppskattade - fast jag inte kan svara just nu. Först måste jag lugna ner mig. Jag återkommer så fort jag känner att jag klarar av det. Då skall jag gå på bloggpromenad också och finna ut vad ni har i tankarna... Fortsätt gärna att kommentera, om ni skulle ha flera synpunkter på Introvert och extrovert. Jag läser med stort intresse...

Denhär reträtten tror jag har med ett brev att göra. I förrgår skrev jag ett brev till mina tre chefer och lät dem ta del av min diagnos (se Diagnosen), självklart för att understryka mitt behov av att bara arbeta tre dagar i veckan. Jag tyckte att det var nödvändigt, men det var verkligen att vända insidan utåt. Sådant här kan jag inte göra utan... att känna mig som råkost efteråt.

Men nu har jag gott om tid för återhämtning. Idag är min första semesterdag. Jag tror jag skall ägna den åt... något helt och hållet betydelselöst. Det skall nog få kroppen att gå in i viloläge...

Introvert och extrovert

Ett nyfött barn. Jag har läst att det enda man kan säga om ett nyfött barn är om det har en lugn eller livlig läggning. Det låter inte så vetenskapligt och jag minns inte varifrån jag har det, men jag kan nästan tro på det.

Vad visste jag om min egen son, när han var nyfödd? Det enda jag märkte var de pigga pigga ögonen. De såg på mig och frågade: Vad skall vi göra nu...? Ja, det undrade jag också. Jag hade ju läst att nyfödda inte gjorde så mycket annat än sov de första två veckorna, men denhär lilla babyn verkade inte det minsta sömnig. Jag vill börja leva, sade de pigga ögonen, nu genast! Han såg ut som om han väntade att jag skulle börja underhålla honom, stå på huvudet eller så.

Så jag kan nog säga att jag genast förstod att dethär var ett livligt barn. Själv var jag nog mycket lugnare. Jag hade ro, säger min mamma.

Vad kommer ni ihåg - om er själva eller kanske ännu hellre om era barn? Vad tänkte ni om deras personlighet de allra första dagarna...?

skugga av sig själv

Ni förstår, jag funderar på dethär med introvert och extrovert. Stämmer det att man kan se på en nyfödd vilken läggning han eller hon har? Är det kanske så det börjar? Blir ett lugnt barn en introvert vuxen och ett livligt barn en extrovert...?

Detdär var förstås för mycket sagt. Om det finns mycket livliga och mycket lugna barn, så måste det väl också finnas sådana som är mittemellan, ganska lugna eller ganska livliga...

Dessutom är sambandet nog inte så klart. Ett lugnt barn behöver kanske inte bli introvert, eller inte så mycket. Man skulle kunna behålla ordet lugn för läggningen och introvert för hur läggningen kan samverka med andra anlag och intryck från omgivningen.

Ett lugnt barn, tänker jag mig, har ro, kan vila i sig själv. Men om det möts av förståelse, kommer det gärna ut ur sig själv och möter andra mänskor. Det barnet behöver inte bli introvert - eller det beror på förstås vad man lägger in i ordet. Det blir inte tillknäppt i alla fall. Men säkert har det inte lika stort behov av umgänge som ett livligt barn. På samma sätt kan man tänka sig att ett mycket livligt barn lugnar ner sig i en omgivning där det får förståelse och inte alltför många intryck. Också det kan hitta ro i sig själv.

Att hitta balansen är det svåra.

Vårt samhälle är inte så välbalanserat. Jag tycker nog att det har tydliga extroverta drag. Hela tiden skall det vara något nytt, inget är bra som det är. Jag vet inte vad det är som driver på, pengarna eller tekniken eller kanske det invanda tänkesättet, men ingen säger emot. Kanske har vi kommit upp i en takt, när det inte längre är möjligt? Försöker man stanna upp, så kastas man ut. Är det centrifugalkraften, tro?

Det är svårt för individen att vara balanserad, om inte samhället är det.

Men det finns kanske också en förklaring på personplanet. Den handlar om bekräftelse.

goddag, goddag!

Tänk er ett samtal mellan två personer, E och I. Varför jag kallar dem så, tror jag nog att ni kommer att förstå. E pratar på. Det kommer mycket och lätt. Inga otrevligheter, för E är en trevlig typ. I är också trevlig. I lyssnar gärna och sticker in en kommentar då och då, när E hämtar andan. Med sina kommentarer visar hon att hon har tänkt på det som E har sagt och förstått en del. E blir glad, kanske till och med så glad att han stannar upp. Nu vill han veta mera om I, nu är han beredd att lyssna lite grann. Han frågar om I och kanske ger han också I tid att svara, att få med alla de om och men som är så viktiga för henne. Det sista är ändå ganska sällsynt. E är så ovan med om och men, att han nog inte förstår att vänta. I, igen, är så van vid att folk inte bryr sig om hennes om och men, att hon kanske självmant lämnar bort dem. Så när samtalet slutar, känner sig E bekräftad - men inte I. Hon förstår att E blev glad, att E tycker om henne, och det känns förstås bra. Men någon bekräftelse blev det ju inte.

Om I inte försöker svara, kan man kanske kalla henne introvert, just i den stunden. Hon slöt sig ju... Eller var det kanske livsvisdom? Varför skulle hon öppna sig för E som sannolikt ändå inte kommer att förstå henne...?

Måste ett lugnt barn bli introvert? Det beror säkerligen på hur mycket förståelse det får. När I var liten, var hon ett lugnt barn, ett som hade ro. Långa stunder kunde hon sysselsätta sig själv. Men hon hade vänner också, hon var inte impopulär. Själv tyckte hon också om att leka med andra barn. Fortfarande, i vuxen ålder, har hon sina vänner. Inte så många, kanske, och nu är de mera lika henne själv. Så hon är inte sluten, men väljer ibland att inte öppna sig så mycket. Det tär på krafterna, tar mera än det ger.

finns jag på riktigt?

Det var I. Jag är nog ganska lik henne, kanske bara med ännu flera om och men - och det var väl därför som jag inte tog mig själv som exempel. Då skulle denhär texten ha blivit ännu mycket längre, kan jag tänka mig...

Ja, som ni säkert också förstår var dethär ett försök till självdiagnos. Ett försök att förklara varför jag blir så trött av att träffa folk, även om jag också tycker mycket om att göra det. Ett försök att förklara, utan att peka på någon schizoid personlighetsstörning (se Diagnosen).

Det räcker förstås inte. För att helt förstå mig skulle ni behöva känna till hela min livshistoria och ändå skulle det inte räcka. För hur skulle jag kunna få med allt som jag tycker är viktigt och om jag ändå skulle kunna det, hur skulle ni kunna förstå mig på samma sätt som jag själv gör det...?

Och ändå är vi inte alls så olika. Vi har samma grundbehov, samma känslor och samma längtan efter kontakt och förståelse. Bekräftelse. Min livshistoria, ja. Med ett svepande drag skulle jag kunna beskriva den som en enda lång kamp för förståelse, inte bara från andra utan också från mig själv. Kanske mest från mig själv.

och det är redan kväll

Andra bloggar om: diagnoser, extrovert, introvert, psykiatri, självdiagnoser

Diagnosen

Jag har inte velat skriva något på ett tag - och det oroar mig. Det känns som om jag skulle förlora mitt sista fäste och vad skall jag då göra? Då kanske jag ramlar ramlar ramlar - rakt ner i ingenting.

Nej, jag vet inte hur jag skall förklara det, men dethär är min största rädsla. Att inte ha några behov kvar. Att jag inte längre skall ha något svar att ge mig själv, när jag undrar över meningen med livet...

Men vi har inte heller några svar, kan jag nästan höra er säga. Vi har inte heller någon gudstro. Men jag menar inte på det sättet. Luther hade ju rätt: Gud är inte Gud, utan det som man sätter högst.

Jag har haft många gudar, somliga jämsides med varandra.

Som ung trodde jag på berömmelse. Jag ville göra något betydelsefullt och bli känd för det. Helst ville jag nog bli en stor konstnär. Denhär drömmen höll mig uppe. Jag kände att jag hängde fast vid den. Så länge som jag trodde på den, kunde jag misslyckas och resa mig igen...

En annan dröm var den om livskamraten. Jag sökte efter en man som skulle tala om för mig hur fantastisk jag var, så att jag inte skulle behöva gå och tvivla på det. Jag hittade ganska många, men ingen som jag kunde tro på. Inte heller någon som jag kunde återgälda med samma gåva...

Istället blev det ett barn, en son. Han betydde mycket för mig, just i fråga om fäste. Han behövde mig och jag behövde honom och på det sättet kunde vi båda överleva. Men inte heller han ville bekräfta mig. Tvärtom, han ville att jag skulle bekräfta honom istället, tala om för honom hur fantastisk han var...

Kanske har jag lärt mig det nu? Sonen säger ju det, att nu stöder jag honom. Men det behövdes visst en psykos för att jag skulle lära mig det... Och nu, när jag har släppt taget, när jag har gett honom fri, står jag igen med tomma händer. Jag har inget att gripa tag i...

Tomheten skrämmer - men drar i mig också. Eller, det är väl det som skrämmer mig, att den drar så mycket. Jag vill uppgå, försvinna. Jag önskar att jag åtminstone kunde drömma om att hitta någon eller något...

första glaset

Men för det mesta mår jag bra. När jag är i kontakt med mig själv, känner jag mig inte tom. Men den senaste veckan har något kommit emellan mig och mig själv. En psykiatrisk diagnos.

Ni minns kanske hur jag har det? Min arbetsgivare vill att jag skaffar ett intyg på att jag bara kan arbeta tre dagar i veckan - och nu har vi kommit så långt som till diagnosen. Nu vill arbetshälsovårdens psykiatriker skriva att jag har en schizoid personlighetstyp - eller kanske till och med -störning.

I mer än en vecka har jag kämpat med hans diagnos. Jag har försökt att skriva om den, men inte kunnat. Det har gjort för ont. Sådana här diagnoser, de påminner om horoskop. De är skrivna så att man inte kan låta bli att känna igen sig. Därför går det inte att argumentera sig fri från dem.

De kan bli självuppfyllande också. Ibland har det bara känts skönt, den senaste veckan. Jaså, det är därför jag måste dra mig undan, har jag tänkt. Nu, när jag har en förklaring, kan jag ju helt sluta upp att umgås med folk. Hejdå, vi ses nog aldrig mer.

En diagnos är som ett gift. Det sprider sig, tar över mer och mer, vill ta makten över ens tankeliv. Man slutar att utgå från sig själv, bryter kontakten med sitt inre. Det var så jag menade. På det sättet kom diagnosen mellan mig och mig själv.

Men nu får det vara nog. Jag tänker ha nytta av denhär diagnosen, inte låta den bestämma över mig. Den är bara samhällets ganska misslyckade försök att förstå introverta mänskor. Så därför skriver jag dethär. Jag tänker inte hålla tyst om denhär diagnosen. En diagnos som inte längre är hemlig, som man har slutat skämmas för - den förlorar det mesta av sin makt. Jag vill se den spricka som ett troll i solen...!

Sedan kan jag skriva om andra och roligare saker.

andra glaset

Ett par roande tankar från de senaste dagarna (så snälla, skratta med!):

Bakgrund. På engelska Wikipedia skriver man att den schizoida personlighetsstörningen är mycket ovanlig. Det är bara en procent på tusen personer som har den och av den enda procenten är de allra flesta män.

Så jag är verkligen unik...! Loppispoppis har testat sig och kommit fram till att hon är 60% normal. Själv kan jag kanske säga att jag är nästan hundra procent onormal. Inte att undra på att man känner sig som en utomjording ibland....

Så när ni läser mig, glöm inte detta: Alla likheter mellan mig och den övriga mänskligheten är helt och hållet en slump....

tredje glaset

Andra bloggar om: diagnoser, horoskop, mening, psykatri, schizoid personlighetsstörning, schizoid personlighetstyp, tomhet

name-calling

early in life
we are told
not to call names

later on
some of us become psychiatrists
and get paid for it

others yet
get their pay
from carrying those names

Jethro Tull - Bungle in the Jungle

Andra bloggar om: name-calling, names, psychiatry, reflections