fredag 30 juli 2010
lördag 24 juli 2010
söndag 18 juli 2010
Det pickar och det sticker
En tanke som jag får ibland när jag läser dagstidningen är att vår lagsamling växer okontrollerat. Det är nästan som om riksdagsmännen skulle sitta där och inte riktigt veta vad de skall sysselsätta sig med. Men jo, vi kan ju hitta på en ny lag! Då märks det ju att vi har gjort något också under denhär perioden. Och allra helst skall det vara något straffbart, då förstår man ju att det är en viktig lag, en som vi verkligen inte kunde vara utan. Dessutom blir det ju mera pengar för staten (det monstret!) och kanske också en möjlighet för oss själva att höja våra löner...
Nu menar jag ju inte att det är såhär det är, jag tror säkert att våra rikdagsmän har ett gott uppsåt. Men det är såhär det känns, för mig, ibland när jag läser dagstidningen.
Den första gången jag blev riktigt upprörd, för att inte säga rädd, var när man införde ett förbud mot att hålla en mobiltelefon i handen, medan man kör. Jag kunde inte tro att den lagen skulle gå igenom - och ändå gjorde den det. Men hur kan man lagstifta mot vad folk har i handen? Eller, varför är det värre att ha en mobiltelefon i handen än till exempel en glasstrut? Eller, är det inte mycket farligare att försöka hitta de knappar som reglerar temperaturen i bilen, då måste man ofta släppa blicken på vägen? Eller, hur är det med gnälliga ungar i baksätet, borde inte också de förbjudas?
Men kanske är det inte själva hållandet som man vill förbjuda utan snarare känslorna? En bilförare som talar i telefon kan få höra något upprörande och därför bli mindre uppmärksam på det som händer i trafiken. Det är nog en riktigt tanke (fast det i enstaka fall också skulle kunna gå tvärtom, att föraren piggnar till och därför undgår att köra i diket), men varför är det då tillåtet att använda handsfree? Borde man inte helt förbjuda mänskor att tala i telefon i bilen? Eller varför inte ta ännu ett steg i samma riktning, förbjuda mänskor att tala med varandra medan de sitter i bilen. Nog är det väl värre att behöva munhuggas med personen i sätet bredvid än med en telefonröst? En telefon går ju i alla fall att stänga av.
Nu vill man dessutom ta till hårdare tag i fråga om bilkörning och telefonprat. Om den nya körkortslagen går igenom, så skall man till och med kunna förlora körkortet!
Det känns som om jag skulle befinna mig längst längst inne i en enorm och snabbt växande myrstack. Varje strå är en lag. Tusentals myror kommer hela tiden med nya strån, de bygger på och bygger på. Det är ingen hejd på deras flit. De första stråna vägde lätt, men nu måste jag börja huka mig. Tyngden av alla lagar pressar ner mig. Jag försöker att anpassa mig, men det pickar och sticker från alla håll. Jag vet inte hur jag skall ställa mig. Det är tungt att andas också, luften i stacken blir allt knappare. Jag är rädd att jag kommer att kvävas... eller att jag aldrig skall få se solen igen. För varje dag blir det mera skumt i stacken, det går inte längre att skilja det ena strået från det andra.
En gång var det tryggt med lagar, men nu känner jag mig mest bara hotad. Man vill förbjuda min mänsklighet!
Läs även andra bloggares åsikter om körkortslagen, finland, lagar, förbud, förbudsmentalitet
Nu menar jag ju inte att det är såhär det är, jag tror säkert att våra rikdagsmän har ett gott uppsåt. Men det är såhär det känns, för mig, ibland när jag läser dagstidningen.
Den första gången jag blev riktigt upprörd, för att inte säga rädd, var när man införde ett förbud mot att hålla en mobiltelefon i handen, medan man kör. Jag kunde inte tro att den lagen skulle gå igenom - och ändå gjorde den det. Men hur kan man lagstifta mot vad folk har i handen? Eller, varför är det värre att ha en mobiltelefon i handen än till exempel en glasstrut? Eller, är det inte mycket farligare att försöka hitta de knappar som reglerar temperaturen i bilen, då måste man ofta släppa blicken på vägen? Eller, hur är det med gnälliga ungar i baksätet, borde inte också de förbjudas?
Men kanske är det inte själva hållandet som man vill förbjuda utan snarare känslorna? En bilförare som talar i telefon kan få höra något upprörande och därför bli mindre uppmärksam på det som händer i trafiken. Det är nog en riktigt tanke (fast det i enstaka fall också skulle kunna gå tvärtom, att föraren piggnar till och därför undgår att köra i diket), men varför är det då tillåtet att använda handsfree? Borde man inte helt förbjuda mänskor att tala i telefon i bilen? Eller varför inte ta ännu ett steg i samma riktning, förbjuda mänskor att tala med varandra medan de sitter i bilen. Nog är det väl värre att behöva munhuggas med personen i sätet bredvid än med en telefonröst? En telefon går ju i alla fall att stänga av.
Nu vill man dessutom ta till hårdare tag i fråga om bilkörning och telefonprat. Om den nya körkortslagen går igenom, så skall man till och med kunna förlora körkortet!
Det känns som om jag skulle befinna mig längst längst inne i en enorm och snabbt växande myrstack. Varje strå är en lag. Tusentals myror kommer hela tiden med nya strån, de bygger på och bygger på. Det är ingen hejd på deras flit. De första stråna vägde lätt, men nu måste jag börja huka mig. Tyngden av alla lagar pressar ner mig. Jag försöker att anpassa mig, men det pickar och sticker från alla håll. Jag vet inte hur jag skall ställa mig. Det är tungt att andas också, luften i stacken blir allt knappare. Jag är rädd att jag kommer att kvävas... eller att jag aldrig skall få se solen igen. För varje dag blir det mera skumt i stacken, det går inte längre att skilja det ena strået från det andra.
En gång var det tryggt med lagar, men nu känner jag mig mest bara hotad. Man vill förbjuda min mänsklighet!
Läs även andra bloggares åsikter om körkortslagen, finland, lagar, förbud, förbudsmentalitet
onsdag 14 juli 2010
Bismak av trycksvärta
När jag var ung, ville jag gärna få dagstidningen genom brevluckan. Kaffe och tidning var ett bra sätt att börja dagen. Sedan kom jag på att jag kunde använda tidningsläsandet som en morot. Motionera till bensinstationen, så får du kaffe, dopp och dagstidning.
Men nu har jag börjat tveka, det som står i tidningen kan göra så att kaffet får en otrevlig bismak. Ibland blir jag upprörd, andra gånger rentav rädd. Men tycker alla andra mänskor såhär? Vad skall jag då ta mig till?
Sådana gånger känner jag mig ganska ensam och utanför, som att dethär inte är mitt samhälle.
Jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt dethär. Att inte läsa tidningen är lite som att fly. En annan möjlighet kunde vara att blogga om hur jag känner det. Att blogga om det som står i tidningarna skulle faktiskt kunna vara en bra idé.
Den som bloggar är inte utanför, är fortfarande med.
....
Fast nu är det ju för varmt... eller?
Men nu har jag börjat tveka, det som står i tidningen kan göra så att kaffet får en otrevlig bismak. Ibland blir jag upprörd, andra gånger rentav rädd. Men tycker alla andra mänskor såhär? Vad skall jag då ta mig till?
Sådana gånger känner jag mig ganska ensam och utanför, som att dethär inte är mitt samhälle.
Jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt dethär. Att inte läsa tidningen är lite som att fly. En annan möjlighet kunde vara att blogga om hur jag känner det. Att blogga om det som står i tidningarna skulle faktiskt kunna vara en bra idé.
Den som bloggar är inte utanför, är fortfarande med.
....
Fast nu är det ju för varmt... eller?
onsdag 7 juli 2010
Sagostämning med Vladislav Erko
Till vänster en bild ur en bok med keltiska riddarsagor, översatta till ukrainska. Nertill två bilder ur Snödrottningen, en av Hans Christian Andersens kända sagor. I båda fallen är det Vladislav Erko som är illustratör. (För mera uppgifter om bilder och böcker, se erko-etiketten på Free1000s). När jag ser Vladislav Erkos bilder, är det som om något skulle börja spinna inom mig. Jag får en varm och behaglig känsla, kanske som en belåten katt, och får själv lust att börja berätta sagor, i ord och bilder. Det finns ju sagor också, säger något inom mig, så varför skulle jag då sura? Det är något djupt tillfredsställande, eller kanske tröstande, med sagor.
På AmOimages finns många fler bilder ur dehär böckerna samt andra illustrationer av Vladislav Erko. Han är förresten ukrainare, och född 1962... så dethär är ju inte några 'public domain'-bilder.
måndag 5 juli 2010
KIRCHNER Ernst Ludwig Two Acrobats 1932-33
Full resolution 1,346 × 1,569 pixels, file size: 3.51 MB
Two Acrobats - Sculpture. Akrobatenpaar - Plastik.
Oil on canvas, 85,5 x 72 cm, Kirchner Museum Davos
KIRCHNER Ernst Ludwig Bathing Women and Children 1925-32
Full resolution 1,238 × 1,473 pixels, file size: 3.3 MB
Ernst Ludwig Kirchner, German, 1880 - 1938. Expressionism. Printmaker. Die Brücke.
Badende Frauen und Kinder. Oil on canvas, 130 x 110 cm, Galerie Henze & Ketterer, Wichtrach/Bern
fredag 2 juli 2010
Pussa telefonen
Ibland tänker jag på hur jag känner mig, och om jag kanske skulle skriva om det. Det känns lite lockande, som en utmaning - fast den är antagligen för stor. Hur kan man beskriva hur man känner sig? För det mesta är det så många känslor därinne och ingen av dem verkar ha överhanden över de andra. Lite förväntansfull, att sonen skall komma på besök. Faktiskt ikväll! Men också lite avvaktande, vad är det som händer i hans liv just nu, i vilken sinnesstämning kommmer han att vara? Lite sömnig är jag också, har inte kommit igång riktigt ännu, klockan är ju bara omkring tolv! Och lite ledsen, sedan flera dagar, att jag inte klarar av att ha ett mera händelserikt liv. Så fort det börjar hända något, blir jag så ängslig att jag drar jag mig ur. Man skulle kunna säga att jag är min egen fånge... Man skulle ha blivit något stort är ett citat inom familjen, vet inte varifrån det härstammar. Men det rymmer något liknande, en melankolisk känsla, att livet blev som det blev. På samma gång känner jag mig glad, att det är så fint sommarväder just nu, och att jag har lite kraft i benen, jag vill gärna röra på mig. Igår var jag ute och rullade, och det vill jag göra idag också... kanske rentav i shorts! Men som ni märker, det är bara ibland som man kan säga hur man känner sig. Det är väl när en känsla blir starkare än de andra, sticker upp och blir tydlig. Som när jag fick ett meddelande från telefonbolaget i morse: Nu är det klart med ditt bredband! När jag läste det, blev jag så glad att jag ville pussa på meddelandet. Det gjorde jag nu inte, men det blev en smiley i kalendern. Så nu har jag både mobilt bredband och en fast anslutning, precis som jag vill ha det. Och det skall bli trådlöst inom hemmet, hoppas att det inte är så svårt att få till. Dethär tror jag är något som kommer att glädja den gästande sonen också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)