Försök inte ta reda på vems fel det är, bara upphör med alla våldsamheter. Nu. Genast. Utan att anklaga. Utan att ställa villkor. Det kan hända att den andra parten har mera skuld, men det är faktiskt inte så viktigt.
Rättvist blir det aldrig, men fred kan det bli - och med freden kommer nya möjligheter. Mänskor och samhällen kan läka, bara det blir fred.
Dethär skriver jag... för att det är så mycket politik på facebook. Man skall gå in i den ena eller den andra gruppen, välja sida... men det kan jag inte. Många gånger vet jag inte vem som har mera rätt... och också om jag skulle göra det, så känns det inte som någon orsak att dra upp en skiljelinje. Hos alla mänskor finns det ju också sådant som jag respekterar...Det finns många liknande bilder på nätet. Palestinska barn som gör segertecken. Men vad är egentligen seger? Är det att övervinna sin motståndare... eller sig själv?
Så tänker jag... eller försöker jag tänka... helt enkelt för att det får mig att må bättre. Det andra tänkesättet får mig att grubbla.
Eller... hur mycket lidande behövs det, innan det blir viktigare att få fred än att segra?
Photo: Geert Vanden Wijngaert
Andra bloggar om: gaza, sluta, konflikter, våld, skuld, rättvisa, fred, seger, lidande, grupper, facebook, skiljelinjer, politik
Det är svårt att uppnå fred och rättvisa...det finns så mycket hat och oförrätter..som går flera generationer tillbaka. Skulle man kräva en villkorslös fred där alla parter skulle lägga ner sina vapen ...skulle man förmodligen kallas för en idealistisk idiot. I många samhällen och religioner är hämnden legal enligt konstitutionen..tand för tand..osv.Vad finns det då för hopp för freden? Men jag tror ändå på att rättvisan och freden skall segra.Jag är kanske naiv..och väldigt opolitisk.Men jag tror ändå att kärleken som den drivkraft som uppehåller allt levande en gång skall besegra hatet...
SvaraRaderaStarWayforeWer: Jag vet nog att ingen skulle lyssna, i så fall hade de slutat kriga för länge sedan. Dethär är nog tankar som bara mycket världsfrånvända mänskor kan förstå...
SvaraRaderaPå ett sätt kan jag förstå deras fortsatta kamp. Jag förstår att den yttre rättvisan har en inre motsvarighet: Om det blir som vi vill, så betyder det att vi har fått upprättelse, vi är fullvärdiga mänskor igen.
Men finns det något sätt att hjälpa mänskor att känna sig fullvärdiga... utan att det blir precis som de vill? Utan den yttre motsvarigheten. Problemet är ju att den rättvisa lösningen ser olika ut, beroende på vilken sida man befinner sig.
Men jag tänker på Sydafrika. Där apartheid försvann och de hade och kanske har "Sanningskommisionen" där alla får berätta vad de utsatts för och där förövare får berättavad de gjort.
SvaraRaderaDärefter försöker de släppa, gå vidare och eventuellt förlåta. Men förlåta kan ju ingen innan den andre säger att den felat. Där är väl kruxet i krig och strid. Det är bara försvar av allt det egna, inga frågor om den andre. Kanske.
Ulrika: Ja, det finns förändring och förbättring, det har hänt förr...! :)
SvaraRaderaEn sak som jag funderar på är om inte vi som står bredvid och tittar på på sätt och vis förstärker polariseringen. Somliga demonstrerar för palestinierna, andra vill stöda Israel... Men hur skulle det bli om alla i omvärlden sa: sluta kriga, vi skall hjälpa er att bygga upp igen.
Tillägg: Förlåta, ja... det kan kanske komma senare? Vad som måste till är en insikt om att det finns andra möjligheter. Att man ser sitt eget bästa, ur en ny synvinkel...
SvaraRaderaSå fint skrivet och så sant. Själv har jag inte alls kunnat engagera mig, följa med i det som händer därför att det är för hemskt och därför att jag känner mig maktlös. Jag tror inte att det spelar någon roll vad jag tänker.
SvaraRaderaKanske man ses som idealistisk, naiv och även om ingen kanske skulle lyssna så är vi många som tänker som du. Men om alla skulle göra som jag så skulle inte den här rösten höras alls.
Varför är man så rädd för att vara naiv, för att säga det som är självklart? Det är så klart inte enkelt, men någonstans måste det gå att bryta cirklarna. Kanske inte de som krigar nu kommer att förstå det, men om man kan visa på ett annat sätt att tänka så kan det sprida sig.
Jo, visst är det naivt, men det är sant det med.
Miranda: Jag skulle nog inte heller ha skrivit, om jag inte hade blivit tillfrågad om jag vill engagera mig. Ett försök att förklara hur jag tänker...
SvaraRaderaJa, vem vet? Kanske är vi många som inte säger något, men som tänker såhär?
Naivt, ja... men det är så jag tänker, känner. Om jag skulle säga något annat, skulle jag väl bara göra mig till, buga mig inför 'kalla fakta'... om du förstår hur jag menar. Jag vill ju inte skriva att jag inte tror att detta kommer att hända.
Jag tror jag förstår hur du menar. Tänkte när jag skrivit att det inte var helt riktigt att säga att det är naivt, vem avgör det? Det är nog så att jag själv är lite rädd för att framstå som naiv, det är så lätt att i idealismen bli nertagen av någon som vet hur det är.
SvaraRaderaEn dag måste det bli annorlunda, det måste bli fred. Hoppas bara att det sker snart. En sak tror jag på i alla fall och det är att de goda krafterna är minst lika starka som de onda. Hoppas att det hjälper, hoppas att det gör det snart.
Miranda: Jag är rädd för att jag inte alls är så idealistisk som jag nu framstår som...!
SvaraRaderaJag vet att det är nästan omöjligt för palestinier och israeler att bara upphöra med stridigheterna. Det är detdär behovet av upprättelse som vi talade om förut. Man kan inte ge sig, eftersom man då inte känner att man har fått tillbaka sin värdighet. Dessutom litar man inte på den andra parten.
Men så är det ju inte för oss, resten av världen. Vi har ju inte behövt lida några oförrätter, för oss skulle det inte alls vara så svårt att säga 'sluta' och erbjuda humanitär hjälp. Men istället delar vi upp oss, somliga håller på Israel och andra på palestinierna. Jag är räddatt det bara förvärrar konflikten, underblåser redan upphettade känslor.
Om resten av världen var enig, tror jag faktiskt att det skulle bli ett snabbt slut på palestinakonflikten.
Jo, ännu om naiv och idealist:
SvaraRaderaNu vill jag nog erkänna att jag känner mig trött på alla dessa konflikter. Om de vill ta livet av varandra, så varsågod! Jag har ingen lust att hjälpa till, verkligen inte... men jag kan ju inte påstå att jag känner så särskilt mycket medlidande heller. På något sätt ser jag det som deras eget val.
Så jag rodnar nog nästan, om ni kallar mig en naiv idealist! :)
Jag tänkte idag, på goda och onda krafter och jag förstår det där att det är omöjligt för dem. Det är ju inte så enkelt som jag kanske vill se det, inte svart eller vitt. En dag, kanske om tusen år, när man inte längre behöver kämpa för sin värdighet, när man förstår att någon måste vara först med att lägga ner, räcka ut handen, eller när alla är döda... Men det onda hittar andra vägar. Å andra sidan har saker förändrats fort ibland. Ulrika skrev om Sydafrika, och inte trodde man att Berlinmuren skulle falla så snabbt.
SvaraRaderaMen jag är också rätt trött på dem, vad kan man egentligen göra?
Miranda: Jag har en känsla av att våra diskussioner ofta slutar på samma sätt. Ett litet steg i taget, brukar vi säga... och det skulle nog passa bra denhär gången också, tycker du inte? Tiden mognar... och vi med den... och så plötsligt är det dags för förändring... och då kan det gå hur snabbt som helst. Som med Sovjetunionens fall och Berlinmuren, som med apartheid i Sydafrika. Först är det omöjligt, sedan blir det oundvikligt...!!
SvaraRaderaMen jag är glad att du förstod den sista känslan också. Tröttheten... som närmar sig likgiltighet.