Egentligen är det ganska självklart. En bild som förmedlar en känsla kan man känna igen sig i. Den sätter igång ens medkänsla. Man vet hur det känns...
Ändå är det inte så lätt. Jag blir rädd för att det skall märkas hur ovan jag är att teckna. Eller med andra ord, jag är rädd att göra bort mig...
Men det skulle kunna vara lätt. Små barn, som inte kan teckna, men som heller inte har lärt sig att vara självkritiska, kan lätt skapa en bild utifrån sina känslor... Kanske var det därför som jag som yngre inte tyckte det var någon konst att göra ansikten med miner. Det var ju liksom bara att överföra sin egen känsla...
Möjligen finns det en orsak till. Som ung hade jag ju så mycket känslor... och det har jag kanske inte längre... Jag är inte säker på vad jag menar. Men jag får en bild... som kanske (eller kanske inte) betyder något.
En liten bergsbäck, vild och yster. Den skuttar fram över stenar och klippor, gläder sig åt sina egna krumsprång. Många gånger slår den emot, den skadar sig och blir både ledsen och arg. Men känslorna är ytliga, de går fort över.... Sedan, ett större vattendrag, kanske en flod. Den rör sig långsammare, men med större säkerhet. En vindil får ytan att krusa sig, men vattnet ändrar inte riktning. Den vet det den vet.
Nej, dethär blev för mycket, för pretentiöst... Tänk bara ett korn av sanning, ett litet litet korn...Men om något har fått vattnet att flyta långsammare och med större tyngd, så är det antagligen det svarta i mitt liv. Sorgen... eller vad jag nu skall kalla det. Besvikelsen? Förlusten? Nederlaget? Uppgivenheten? Eller... godkännandet av allt detta? Medkänslan... med mig själv? I alla fall så tror jag att jag har det med mig hela tiden, som en slags mörk underström.
Däremot vet jag inte om jag lyckas förmedla vad jag känner. Kanske har jag fastnat i det tekniska, igen...
Och ännu mera osäker är jag på denhär flickan. Jag tycker att jag ser att hon är lite förväntansfull, på vippen till att le... men är det bara i min fantasi? Eller kan ni också se det? Eller kan ni bara se det för att jag har sagt att det är så...???
Andra bloggar om: bilder, känslor, osäkerhet, underströmmar, vattendrag
Det var vackert skrivet om den lilla bergsbäcken...Som den renaste poesi..
SvaraRaderaLivet med alla känslor kan inte bättre beskrivas.Som en liten bergsbäck eller som ett stormande hav.Vår längtan till havet och till det rinnande vattnet beror kanske på igenkännandet med våra liv och pulsen i våra ådror...
Jag tycker du både skriver och ritar vackert. Och så blir jag väldigt glad av att bli refererad till som bloggvän... :-)
SvaraRaderaDina bilder, både de tecknade och de med bokstäver, är både ömsinta och uttrycker starka känslor. Ärlig och klar är andra ord som dyker upp när jag tänker på de uttryck du har här.
Ja, ungefär så tycker jag...
Tack för alla snälla ord, jag blir så glad!
SvaraRaderaOch Starwayforewer: Du skriver vackert och poetiskt själv, kära vän!
Glad att få ha Dig som bloggvän, Qi... Ja, ärlighet... eller kanske äkthet... är viktigt för mig, ger mig ett slags stöd eller säkerhet... Men det är inte alltid så lätt att hitta fram till den äkta känslan, dethär inlägget ändrade jag på flera gånger...
Bless: Tack! Dethär var en bild som jag tog ur mitt huvud... eller mitt hjärta, ingen modell alltså. Men jag tänkte på volym!
Men ingen kan visst svara på min fråga, om ni ser samma bild som jag... Det är kanske för att det inte går, egentligen förstår jag ju det. Precis som vi använder orden lite olika, så skapar vi säkert lite olika bilder i våra hjärnor... Ändå förstår vi ju varandra...på ett ungefär?
Alldeles ovanligt vackert fångat volymen av ett huvud. Sällan som volym kan upplevas så tydligt ur två dimensioner. Uppriktigt imponerad.
SvaraRaderaOch jag har tillbringat år som krokimodell och seett hur många teckningar som helst, få har fångat form som du nu.
Jag instämmer med bless..Volumen av ett huvud är så ypperligt fångat att det skulle göra Michelangelo grön av avund..!!
SvaraRaderaTack, Starwayforewer! Att få höra det av dig, som själv har en så stark inriktning på ansikten och uttryck... ja, det gör mig glad!
SvaraRaderaJa, det var ju också en tanke! Tänk om vi kunde få se Michelangelo grön av avund...! :))