lördag 25 oktober 2008

Bara lite hjärndöd...

Jag är slut, som jag inte har varit på länge. Förvirrad, uppriven. Inget är helt fel, allt är kanske bra... men jag är trött, obeskrivligt trött... och ganska rädd. Denhär hösten har inte gett mig någon vila alls. Ibland får jag den förfärande tanken att allt blir bara värre. Jag blir bara sjukare och sjukare, så svag att jag faller med nästa vindpust...

Jag känner mig som förlamad - orkar inte, vågar inte... agera.

Men varför egentligen? Vad är det för faror som jag ser? Jag vet inte säkert... men jag tror att det har med följderna att göra. Om jag bestämmer mig för något, så vet jag att det kommer att få följder... och det vill jag inte. Jag vill inte ha några följder, inte nu. Jag vill ha lugn, time-out. Tidsstopp.

Till exempel. Jag skriver inte på min ansökan om sjukpension. Eller... jag har redan skrivit en del... men jag vill inte skicka iväg den, inte med mina ord. Jag kan inte ta ställning, inte just nu. Istället har jag bett om hjälp av socialsekreteraren, hon får intervjua mig. Hon får välja orden, då jag inte kan...

Och jag tänker inte göra mera för att nå samförstånd med en släkting. Jag förklarar mig inte... för då kommer hon att svara något, hon kommer att förstå mig eller inte förstå mig... och jag orkar inte ta emot vare sig det ena eller det andra. Jag vill inte ha några känsloyttringar. Jag vill bara ha lugn.

Jag är bara lite hjärndöd, sade jag till min far för ett par dagar sedan.

flowers, grace
and then
this being said
i feel a change
in the way
the wind is blowing
... a lightness
a touch of grace

and i know
there is really nothing
i have to do



Andra bloggar om: , , , , , , ,

9 kommentarer:

  1. ... eller kanske hjärnvila, när allt omkring rusar på utan att man har kontroll.

    En gång, under en annan kris för mig (ständigt dessa nya kriser...), när jag kände mig liten och jagad av alla dessa beslut jag trodde att jag var tvungen att fatta, då fick jag rådet av en vän som varit i samma situation: Lämna över besluten till någon annan. I hennes fall innebar det att lämna besluten till Gud, alltså en religiös handling. Jag inte är religiös på samma sätt och tror därför inte att någon annan än jag själv ska fatta besluten om mitt liv. Men tanken fick mig att ändå stanna upp och lämna över till framtiden att fatta besluten. Jag tror att när jag inte kan fatta ett vettigt beslut själv så ska jag inte fatta något beslut alls förrän jag vet vad jag vill. Om jag tror på någon sorts Gud så är det i så fall den lille helige ande som bor inne i mig. Vi har diskuterat detta förr du och jag tror jag, i samband med vår diskussion om flow. Jag tror på att vänta in den "känslan". Därför är den timeout du tar nu helt rätt tänkt, tror jag.

    Vänta tills du finner dina svar...

    Kram från qi

    SvaraRadera
  2. Tack, Qi. Jag tror att du förstår precis... Ja, det är konstigt. Inte heller jag är troende... och ändå kan jag inte förneka att det finns en andlig verklighet, med helt andra regler. Där tror man att det skall bli bra... fast man inte anstränger sig, inte pressar på med sina förklaringar och orsakssammanhang. Att saker skall hända liksom av sig själv. Att tiden mognar...

    Kram

    SvaraRadera
  3. Ja, jag tror också att man får lov att vänta in svaret. Inte heller jag är religiös, men jag hade en terapeut som lärde mig att lämna över till en högre makt, den jag alltså inte tror på... Men det tycks fungera. Så ta det lugnt. Och be om hjälp, som du verkar göra.

    Det brukar lösa sig, även om det inte blir som man (eventuellt) tänkt sig.

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig Carulmare! Förstår attd te är förvirrande och att du kanske inte vet svaret, eller kasnke du vet djupt inom dig...Ibland när mycket händer, många beslut blir man trött...så trött...ta det lugnt och rensa huvudet så tror jag svaret kommer att glimta fram....

    SvaraRadera
  5. amber och noemi: Tänk vad vi alla är överens... om dethär väntandet... måste väl vara medelåldern? :)

    Igår var jag hos socialsekreteraren och hon talade om vad som är viktigt, skrev det till och med åt mig, rakt på blanketten... Jag fick också läsa upp en del av vad jag hade skrivit själv och hon tyckte om det och ville att jag skulle sätta med det också. Sedan gick jag till FPA (ung. Försäkringskassan) och frågade om de tyckte att jag var orimlig som ville ha ytterligare två veckor på mig... men det tyckte de inte! Vi talade om vuxna barn och hur mycket hjälp de behöver... Ja, sonen, han bara flyttar ju hela tiden...!!

    Ja, sådant är läget hos mig. Tack för all omtanke!

    SvaraRadera
  6. Jag lärde mig en gång att alla val skapar något nytt. Och det nya ska man försöka se framför sig som ett gott alternativ.
    Och man kan ju göra nya val - om man känner att det inte blev så bra -eller hur?

    Han som sa att det enda vi ska vara rädda för -är rädslan själv. Hade nog rätt tror jag. (Var det Churchill som sa detta?)
    Jag tror att han menade att rädslan blockerar så att vi inte ser klart eller tänker klart.

    Så var inte rädd!

    SvaraRadera
  7. Tack, Inkan! Det var bra sagt. Vad som än händer så kan man försöka se det som något bra... och man skall inte vara rädd att göra nya val, försöka på nya sätt... för att slutresultatet skall bli ännu bättre.

    Vet inte om det var Churchill... Kan vi inte säga att det var du som kom på det? :) Och nu kom jag också på det? :)

    SvaraRadera
  8. Kamrat!

    Vill bara tala om att det känns igen. Oerhört.
    Kram på dej!

    SvaraRadera
  9. Tack, Anna! Jag är glad att du säger det, det betyder mycket. Kram... och nu skall jag försöka bli klar med den personliga delen.

    Alla (lite uppdatering): Den fyrsidiga blanketten är nu klar. Jag fyllde i den nästan exakt som socialsekreteraren hade gjort. På det sättet tror jag jag känner mig mera fri... i förhållande till vad det står i den. På liknande sätt kan jag känna mig fri i förhållande till mina diagnoser också. Skriv ni, tänker jag... som fortfarande klarar av att kategorisera. Vad ni skriver, det står för er...

    SvaraRadera