Lugn och trygg

Åh, vad jag tycker om min nya sida! De blågrålila tonerna och det bruna i Puh-bilden, färgerna får mig att känna mig så lugn och trygg. Puh själv också, förstås. Se nu bara på blicken! Visst är de underbara de riktiga Puh-teckningarna? Så enkla och uttrycksfulla.

Sådant här skall man förstås inte säga själv. Jag menar att jag tycker om min egen sida... Vad skall ni nu hitta på att säga?! :)

Men här kan jag kanske skriva små små puhaktiga tankar.

Uppdatering nästa dag: Fast jag undrar nog hur länge jag står ut med dendär oskyldiga nallen...?

Andra bloggar om: färgval, lugn och trygg, Nalle Puh

Vilken skräll!

Andra dagen som det känns bra i kroppen. Jag känner mig behagligt slö. Funderar på om jag skall cykla till universitetsbiblioteket eller ta bilen eller om jag skall arbeta hemma... eller om jag inte skall välja någon enda av dessa möjligheter. Jag har en känsla av att jag inte skall störa kroppens vila. Vad jag än tar mig för, får jag inte stressa... om jag vill ha kvar den behagliga känslan... Det skulle inte kännas så fel att sova ännu någon timme...

Och jag har tagit min tablett. Tänk om jag börjar gilla dehär tabletterna, om de börjar smaka som den finaste choklad i min mun...? Bara en till, tigger jag av min läkare!

Tänk om jag faktiskt skulle bli frisk! Det skulle vara som en miljonvinst. Vad i herrans namn skulle jag ta mig till då...? Hur skulle det påverka mig själv och hela min omvärld? Vilken skräll! :)


Andra bloggar om: hälsa, skrällar

Snöslask

Jag har gjort huvudspalten bredare, så att jag skall kunna sätta in stora bilder... och nu har jag ingen lust med det. Det känns bara för stort, att välja och bestämma mig... Suck.

Ändå har jag haft en bra dag, bättre än på länge. Jag har hittat på att cykla eller köra bil till universitetsbiblioteket och så sitter jag där och skriver lite. Det känns bra att vara någon annanstans emellanåt... och jag trivs bra i just den miljön. Universitetsbiblioteket ligger vackert också... och har ett trevligt litet café. Man kan läsa all världens tidningar där, fast det gör jag inte.

Vädret idag var förfärligt. Det visste inte om det skulle snöa eller regna. Det klafsade när jag gick i snön. Våtare än såhär kan snön inte bli utan att kallas för vatten.

När jag körde hem (tog bilen idag), såg jag barn som åkte pulka nerför en viadukt. Det gick undan, fast snölagret var mycket tunnt... och blött. Barn! tänkte jag och skrattade högt. Vilken livslust! De tycker att dethär är ett bra väder. De har roligt. Säkert tror de att livet kommer att fortsätta på samma sätt.

Mitt skratt var av den vresiga sorten. Mera en fnysning.

Det får så vara, för ögonblicket.


Andra bloggar om: snöslask, vresighet

Insida och utsida

Dimma. En dag när det kunde bli hur fina fotografier som helst, men jag ändå inte vill gå ut. I tanken känner jag hur rå luften är. Jag drar in den i mina lungor... och blir förkyld på fläcken!

Kanske skulle jag gå ut och fotografera, men jag har redan så många fotografier på datorn. En del är ganska bra som de är, andra skulle kanske kunna bli bra, med lite arbete. Men jag vill inte sätta ut några bilder. Det tar emot. Jag orkar inte. Jag tror jag är rädd också...

Det har varit två märkliga år. Jag har vänt ut och in på mig själv som aldrig förr. Avsikten var att bli mera tydlig. Jag ville att mitt inre jag skulle bli känt för andra, att det skulle få en plats i den yttre världen... Det har lett till stora förändringar. Min familj har lärt känna mig bättre. Jag tror vi har blivit bättre på att stöda varandra. Jag har också försökt ändra på mina arbetsförhållanden. Något inom mig började tycka att jag skulle göra något för min hälsa. Vad som blir resultatet är ännu mycket osäkert.

Först nu har jag kunnat göra dethär. Förut vågade jag inte. Min tilltro till mig själv och andra mänskor var för svag... Jag kommer att tänka på något som vi gjorde som barn. Man skulle falla bakåt i lekkamratens armar. Jag tog alltid emot, men vågade inte falla själv... Kanske skulle jag kunna göra det idag? Kanske är det det jag har övat på de senaste åren...?

Men nu känner jag trötthet. Ett behov av att dra mig tillbaka, att vända insidan inåt igen. Det känns nästan som om insida och utsida skulle ha gått ihop. Vad tycker jag när jag är för mig själv? Kan jag fortfarande vara för mig själv...?

Och rädslan? Att tappa bort mig själv, mitt privata lilla jag. Förr bara drömde jag om att visa upp mina verk, nu gör jag det hela tiden. Det känns så meningsfullt, för meningsfullt...

Jag är rädd för meningen... och rädd för att förlora den. Kan det bli krångligare än så? :)


Andra bloggar om: blogga, förändringar, insida och utsida, meningen, rädslor, tillbakablick

Tillbaka till mig

Jag vet inte. Men jag tror jag kommer att blogga mindre den närmaste tiden...

Jag är mycket känslig just nu. Jag har sagt upp mig från mitt arbete... men har inte kraft att söka ett nytt. Inte heller vet jag när eller om jag kan få tag i den kraften. Mera orolig är jag kanske ändå för min son, hans magproblem bara fortsätter och fortsätter... och han är så ledsen för det. Sedan han blev klar med skolan i våras, har han varit sjukskriven.

Min osäkerhet är så stor att jag knappt vågar säga något. Rädda tankar skulle kunna bära iväg någonstans, tänker jag. Någonstans dit jag inte vill... Jag känner det som om jag måste tassa fram. Känna efter, innan jag sätter ner foten. Bottnar jag här? Jag tänker, talar med min son och andra, men att skriva känns som att klampa. Så mycket tveksamhet försvinner, när jag sätter ord på mina tankar. Just nu verkar tveksamheten vara min bästa bundsförvant, osäkerheten min trygghet.

Tillit. Man behöver tillit, när allt är osäkert. Egentligen är det bara då som man behöver den.

Min son söker också tillit. - Du skall veta, sade han i bilen igår, att det är inte som jag gör mig till för mormor. Jag är faktiskt kristen.

- Jag vet det, svarade jag. På sätt och vis är jag det själv också. Jag skulle inte kunna leva en enda dag utan förlåtelse. Kan du förstå hur det känns att vara som jag? Att nästan inte orka med något alls. Jag skulle inte klara av att vara så... oduglig... om jag inte skulle ha en känsla av förlåtelse. Att jag får.

Han förstod. Det kändes bra... och sorgligt, på samma gång. Många gånger förstår han för mycket för att bara vara tjugoett år. Han vet hur det att inte ha framgång. Hans intelligens var inte till mycket nytta för honom i skolan... Jag vet att jag borde ha stött honom mera, när han var liten. Jag försöker göra det nu, han säger att jag gör det... och ändå är jag rädd att jag stjälper honom istället... Nu talar ju också han om tomhetskänslan...!



Det blev ganska mycket, ändå. Mera än jag hade tänkt.

Ändå tror jag det stämmer som jag skrev, att jag behöver minska på mitt bloggande. Blogga mindre... och kommentera mindre. Det ni skriver om, kära vänner, berör mig och jag känner ofta att jag vill delta, säga något... men jag tror inte att jag klarar av det just nu. Jag behöver dra mig tillbaka, till mig själv... Ni förstår väl...?

Någon annan skulle kanske bara bli borta... men jag tror jag behöver skriva om det, för er skull, men kanske ändå mera för min egen. För att jag skall klara av att se min egen gräns.

Andra bloggar om: bloggande, osäkerhet

Ånger... och morötter

Min dikt (No mercy)... var den obegriplig? Kanske min engelska inte räckte till?

Den handlar om ånger... tror jag. Djup ånger. Mannen tänker inte att han ångrar sig, men hela hans varelse är ånger. Han kan inte längre tänka och känna som förut. När han försöker, känns det som om han skulle gå sönder. Förut visste han inte vad han gjorde med andra mänskor, nu kan han känna det, inom sig, som om det gällde honom själv. Därför kan han inte längre handla på samma sätt. Hans egen smärta gör det omöjligt. En skoningslös ånger. En ånger lika skoningslös som han själv, förut.

En dikt om inre förändring, på djupet... En förändring som jag själv har upplevt... antar jag. Det är väl därför jag kan skriva om den.

Men just nu känner jag mig ganska osäker, vet inte riktigt vart jag är på väg... Jag är glad att jag blev sjukskriven. Det var viktigt för mig att 'de' lyssnade på mig, att jag äntligen får hjälp. Att jag äntligen lyckades säga det klart nog. Måtte jag kunna göra det i fortsättningen också. Ni vet ju hur svårt det är att tro på sig själv... eller hur?

Jag har lösa tankar om riktningen. Min andlighet... eller kanske mitt tankeliv.... skulle behöva någon slags motvikt... tror jag. En förankring i dethär livet... Jag hoppas att jag kan finna den inom mig, som ett intresse eller något... för jag klarar nog inte av att tvinga mig... Det har väl med depressionen att göra, skulle jag tro. Man behöver morötter, om man skall orka dra sitt lass... och jag ser inte så många sådana.

I alla fall har jag börjat sticka en tröja...! Det skall bli en ganska lång ribbstickad tröja... för att jag skall kunna gå ut i trappan och släppa ut och in katterna... utan att behöva klä på mig så mycket... och utan att grannarna tycker jag är oanständig... Nåja. Där såg jag faktiskt en morot... eller hur? :)

Vidare har jag besökt en verkstad idag. Moroten här var nog att jag skall kunna ta mig någonstans också under vinterhalvåret. Så jag har fått däcken bytta, fläktremmen spänd och 'vätskorna' påfyllda... Ett nytt batteri köpte jag också, även om det var okristligt dyrt... och jag inte är helt säker på att jag behövde det. Det bara blev så att jag köpte det... :(

Så... jag prövar mig fram... och det känns i hela kroppen. Min energi är inte längre uppe i huvudet, jag är inte det minsta snurrig... och jag undrar vad det skall bli av mig. Just nu saknar jag inte skrivandet, men jag vill nog inte vara utan det... så länge. Hoppas jag kan få energi så det räcker både för huvud och fötter.

Andra bloggar om: morötter, ånger

No mercy

the boy was worthless
he had thought

had he tried to use him
it would surly have broke him
the boy was simply too weak

and nowhe was breaking
how could he ever tell him
about those thoughts


but you must
the younger man demanded
you owe me that much

Dikten handlar om ånger... tror jag. Djup ånger. Mannen tänker inte att han ångrar sig, men hela hans varelse är ånger. Han kan inte längre tänka och känna som förut. När han försöker, känns det som om han skulle gå sönder. Förut visste han inte vad han gjorde med andra mänskor, nu kan han känna det, inom sig, som om det gällde honom själv. Därför kan han inte längre handla på samma sätt. Hans egen smärta gör det omöjligt. En skoningslös ånger. En ånger lika skoningslös som han själv, förut.

Andra bloggar om: bilddikter, dikter, mercy, nåd

Inte snurrig

Det är så konstigt. Nu, när jag inte längre har all energi i huvudet, har jag inget att säga... Jo, det finns tankar, men jag orkar liksom inte dra upp dem och binda ihop dem till helheter... Jo, jag skulle kunna göra det också, men inte utan att tvinga upp energin igen... och det vill jag kanske inte... än.

Det är stilla nu, sedan någon dag... men ganska trist. Jag brukar sällan ha det... trist.

Bilden blev uppdaterad 3.2.2009

Andra bloggar om: bilder, fotografier, istanbul, stadig, träd

Minns ni våren... ljuset...?

Andra bloggar om: bilder, fotografier, minnen, våren