Lyssnar på Kris Kristofferson, han sjunger så ömsint om en skallig liten flicka, en modig och skallig liten flicka. Jag undrar nog vad det handlar om... when she told them her truth just as hard as she could, men bryr mig inte om att ta reda på mera.
Månader senare inser jag att sången handlar om Sinéad O'Connor, en artist med en röst som jag verkligen älskar. Kanske hade jag då i något sammanhang hört hennes namn uttalas? Inte visste jag att det skulle låta såhär!
Först idag kom jag underfund med vad den skalliga lilla flickan hade gjort, det finns faktiskt på YouTube, kolla här:
Hon river alltså sönder ett foto av påven för att protestera mot sexuella övergrepp inom katolska kyrkan.
Tänkte de verkligen så på 1800-talet? undrar jag medan jag lyssnar.
Men det gjorde de förstås, kommer min nästa tanke. Dethär är ju äkta 1800-tal och inte något som vi på 2010-talet försöker föreställa oss.
Hinder som klass och kön finns inte med för att skapa dramatiska toppar. De är fortfarande en så självklar del av samhället att jag tror att inte ens en framåtsträvare som Charlotte Brontë helt kunde få syn på dem.
Språket känns också annorlunda. Så väl de kunde berätta om sig själva och sina liv, tänker jag. Vad det än gäller, har de ord för att beskriva det och det är noggranna genomtänkta meningar. De verkar aldrig ha bråttom.
Likadant är det kanske med allt annat som vi har kvar från 1800-talet? Gamla hus och möbler, oljemålningar, allt är så noggrant utfört. Konstfärdigt också.
Vill du (som jag) lära dig mera engelska, är det verkligen bra att få den engelska texten också. Man missar inte så mycket av innehållet och ser hur meningarna är uppbyggda. Faktiskt blev jag också mera medveten om mina uttalsfel
Det blev inte tråkigt heller, med texten framför mig kunde jag sitta och sticka samtidigt.
Faktiskt kan man ändra så att man får svensk text också, om man skulle vilja det.
Inläsningen är också bra. Tror det är de bästa inläsarna på Librivox som gör dessa lyssna- och läsböcker.
Ett måspar fick mig att tänka på Gustaf Frödings kända rader.
Det var i april och isen var otroligt vacker och så tunn att man inte alls kunde förstå att skrattmåsarna faktiskt kunde stå på dem. Men de verkade trivas så utmärkt bra att jag började undra om de faktiskt hade tänkt börja bygga bo där...
Bilderna är tagna på långt avstånd, med telezoom. Musiken är från Figaros bröllop. (Nu har jag också uppdaterat att det är skrattmåsar som ni ser, inte tärnor.)