Som ni märker har jag börjat experimentera med ett ... hihi, bloggformat för mina fotografier. Denhär bilden har förhållandet 1:4,5 och ser väldigt konstig ut på alla andra webbplatser än just bloggar. Vanliga foton har för det mesta förhållandet 3:4 eller 2:3.
lördag 17 september 2011
Pojke på stranden
Som ni märker har jag börjat experimentera med ett ... hihi, bloggformat för mina fotografier. Denhär bilden har förhållandet 1:4,5 och ser väldigt konstig ut på alla andra webbplatser än just bloggar. Vanliga foton har för det mesta förhållandet 3:4 eller 2:3.
fredag 16 september 2011
Lyssnar på en bok
Det vill jag väl själv också, annars hade jag inte börjat lyssna på den. Men kanske bara lite grann... eller kanske mest då jag känner mig lite nere?
Min vilja är nog ganska kluven.
Sedan ombads jag föreställa mig hur mitt liv såg ut i framtiden, om jag inte ändrar mig. Då såg jag faktiskt min gravsten, med texten
Här vilar
en stor begåvning
en som verkligen kunde njuta av livet
men som ändå inte gjorde det
P.S. Jag säger inte vilken bok, för jag skall kanske återkomma till den senare.
Beauty and the Beast
Skulpturen är gjord 1917 av Elias Ilkka. En stenhuggare vid namn Aleksanteri Harjunpää har gjort denhär kopian som står i Tiklas-parken i Vasa. Enligt anvisningarna skall jungfrun putsas regelbundet, medan trollet får bli mossigare och mossigare.
Motivet kommer från Aleksis Kivis Sju bröder:
"Mannen i konungsliga klädnaden förvandlades plötsligt till ett skräckinjagande vidunder: horn trängde fram ur hans huvud, hans nacke frasade av en styv ragg, och den arma flickan kände smärtan av hans vassa klor i sin barm. Högt skrek då den olyckliga ungmön i sin pina, ryckte och slet för att komma loss, men förgäves. Med ett ondskefullt vrål släpade bergatrollet henne in i sin djupaste håla och sög blodet ur henne till den sista droppen ..."Brr... det slutar ju inte alls så bra som i den klassiska sagan!
Där blir det ju en förening mellan det avskräckande och det tilldragande, genom kärleken blir det möjligt. - Man kan också se det som ett skeende inom en enda mänska. När en mänska får mera kärlek till sig själv, kan hon sluta att blunda för sina mindre sympatiska sidor.
Men kanske finns det en symbolik också i Aleksis Kivis version... någon som vet?
söndag 11 september 2011
Jag och Beppe Wolgers
Fram till nu har Beppe Wolgers inte varit någon stor person i mitt liv. Jag minns att han brukade sitta i en säng på TV, omgiven av en massa dockor. Det var när jag var mellan åtta och fjorton år, läser jag på Wikipedia – eller åren 1968-74. Ett tråkigt program, tyckte jag.
Nästa gång mötte jag honom som pappa till Pippi Långstrump. I den rollen skötte han sig bättre, menade jag – eller rättare sagt, i det sammanhanget kunde jag förstå mig på honom.
Däremot har jag alltid älskat sången Okända djur, men jag visste inte att det var Beppe som hade skrivit texten. Skulle jag ha vetat det, då skulle jag redan tidigare börjat förstå och uppskatta Beppe Wolgers, det som jag nu ser som hans stora talang. Det vill säga ordkonsten, hans gränslösa ordfantasi.
Kanske är det så att jag (särskilt som ung) var lite väl kritisk av mig, allt skulle hänga ihop, allt skulle förklaras, fantasin blev liksom satt i bojor. Men så är det verkligen inte i Beppe Wolgers memoarer.
För mig är det en märklig läsning, Beppe förklarar absolut ingenting. Han bara pratar på, associerar och fantiserar, ibland lite banalt, andra gånger så att jag drar efter andan av häpnad. Hans minnen av mänskor och vad de sade till varandra, hur de sade det, känns så äkta, som om det hade hänt igår. Men aldrig att han skulle skriva ‘jag kände mig ledsen för att något hade hänt, det får man själv lista ut.
Det känns bra, skonsamt på något sätt. Jag behöver inte dra några bestämda slutsatser om Beppe eller mig själv eller livet. Särskilt bra är det eftersom jag ofta lyssnar innan jag somnar.
Så, till sist, blev Beppe Wolgers en godnattfarbror också för mig.
Läs även andra bloggares åsikter om beppe wolgers, memoarer, recensioner, ljudböcker, godnattstund
onsdag 7 september 2011
Himmel och jord
En mulen dag. Men igår kväll var himlen ovanligt vacker.
Också gårdagen hade varit mulen, men sent på eftermiddagen klarnade det upp och det var inte vilket uppklarnande som helst. Det blev klarare än klart, en genomskinlighet som återspeglade sig i allt jag såg… såsom i himmelen så ock på jorden. Konturerna blev tydligare, jag fick också ett intryck av lätthet, att jag kunde räcka ut handen och ta tag om ett träd eller en lada, bara lyfta upp dem.
Jag ville stanna upp och fotografera, men vågade inte riktigt. Kände att jag höll på att bli frisk från… vad det nu är som jag har lidit av och ville inte överanstränga mig. Den hängivelse som jag kan känna när jag fotograferar är ju inte alls gratis, jag tror faktist att den sliter ganska mycket på kroppen.
Tänkte på de andra Knäppisarna, hur många undersköna bilder som kanske togs i just denna timma. Små rosa moln svävade omkring på himlavalvet och månhalvan lyste vit och skir. I Maxmo såg jag ett helt fält med solrosor… Ja, jag har varit ute med bilen, trots körförbud. Det blev nämligen så att jag kunde få den svetsad i Jakobstad, nästan en hel vecka tidigare än här i Vasa.
Men oj, så mycket pengar jag har lagt ut på bilen på sistone! Det gör mig så ängslig, jag får väl för mig att nu skall det bli lika mycket i fortsättningen också och att jag står inför ruinens brant. Minst. Ny hiss till ena fönsterrutan, ny del till ljuddämparen – och så svetsningen nu senast.
En annan pengatjuv är tandvården, fast jag går till kommunal tandläkare. 43 euro för ett pyttelitet hål, ett som gick jättefort att laga. Fyllning av två ytor, står det på räkningen, men vad är det för tänk?! Vilken mästerförhandlare har fått igenom att man skall få dubbelt betalt för att man jobbar några sekunder här och några sekunder där…?
måndag 5 september 2011
Mest om virkning
Sov länge idag, så kanske känner jag mig lite starkare?
Kanske känns tänderna mindre ömma?
Om man tänker positivt, så kanske.
Båda katterna är hemma, ligger på madrassen och snusar.
Nos vet nog också vad han vill. En sak som han inte gillar är att matskålen blir tom, då kommer han och hämtar mig. Det spelar ingen roll att han inte är hungrig, att han kanske har småätit hela natten. Den skall bara inte vara tom.
Trygghet är en full matskål, kanske.
Har lärt mig mera om att virka, bl.a. något som heter stolpgrupper. De är rätt roliga att göra, med allt snurrande kring virknålen. Tänkte igår att virkning påminner lite om Bachs musik, just detdär snurrandet, men hittade ingen lämplig kompositör åt stickningen.
Det är roligt att virka, men jag är ännu inte nöjd med mina resultat. Det blir liksom inte något som jag kan ha användning för. En orsak är att virkade arbeten inte är lika töjbara som stickade, resultatet blir gärna ganska stelt. Virkat passar bra t.ex. till mattor dukar och kuddöverdrag, men jag vet nog inte riktigt vad man skall göra med sådana saker. De verkar mest göra livet mera besvärligt, som t.ex. att bära ut och skaka mattor.
Så jag försöker lära mig virka så att det skall påminna om stickat… nog borde det väl gå att virka en mjuk och skön halsduk??
Jag tänkte att om jag använder ett garn som är tillräckligt luddigt, som t.ex. mohair, och en ganska grov virknål, då borde det väl bli mjukt?
En annan tanke som jag hade var att jag skulle försöka göra mormorsrutorna som rader istället. Inte virka runt runt utan lägga den ena raden ovanpå den andra. Men det var inte helt lätt.
Hur gör man första raden?
Hur kan man göra kanterna till höger och vänster?