Andra bloggar om: blåbär, vändag, valentin, valentina, vändagskort

Lama i Jakobstad

Lilla Jakobstad skall få besök av en tibetansk lama, vid namn Lakha Lama, den 19-21 februari.

För er som bor nära och tycker att dethär låter intressant, se mera uppgifter om tilldragelsen. Kort sagt skall han berätta om sitt liv och och diskutera temata som stress och förväntningar.

Ni andra vill kanske läsa vad min bror skriver om Lakha Lama?

Han var nämligen med, när Lakha Lama besökte klosterbyn Mundpud i Indien för något år sedan. Plötsligt var Lakha inte längre en dansk familjefar utan andlig ledare för hundratusen tibetaner.

Fast… Lakha Lama har brutit sin munklöften. Han har aldrig känt sig bekväm med lamarollen. Numera bor han i Danmark, har en dansk fru och också barn.

Läs mera om dethär i brors artikel.

Läs också om munkarnas diskussioner som lät som hockeypuckar…!

Andra bloggar om: lakha, lama, jakobstad, yogaways, mundpud, indien, tibetaner, munkar

Joan Didion Ett år av magiskt tänkande

En bra bok, välskriven… men kanske hade jag ändå väntat mig lite mera av en bok som har blivit så hyllad?

Jag kollar lite på nätet och upptäcker en klyfta mellan ‘vanliga’ läsare och kritiker… och det är de senare som ger henne den högsta poängen. Då kan jag inte låta bli att tänka att Joan Didion redan var en välkänd skribent och mediapersonlighet, att det liksom var förutbestämt att hennes bok skulle bli mycket uppskattad.

Fast nu börjar jag ju låta missunnsam – och det var inte meningen!

Men jag undrar vad det är som gör att jag känner mig…kanske inte precis besviken, men så märkligt oberörd. Det är ju ändå en bok om sorg! Redan ämnet fick mig att tveka lite… skulle jag verkligen läsa denhär boken? Jag var rädd att jag skulle bli för berörd, kanske till och med upprörd.

Men så gick det alltså inte – och det är jag egentligen ganska tacksam för. Joan Didion skriver så sakligt och osentimentalt att jag faktiskt tror att jag skulle ha kunnat somna till denhär boken (jag brukar ibland lyssna på böcker före insomnandet).

Så vad är det då… vad är det jag tycker saknas i denhär boken?

Jag vet inte… kanske är den helt enkelt för smal?

Den handlar väldigt mycket just om Joan Didions situation… om mannens som dör av en hjärtinfarkt, om dotterns influensa som utvecklas till en livshotande sjukdom. Väldigt mycket om de medicinska fakta som hör ihop med dehär omständigheterna… Fast en del fakta var fascinerande, till exempel vad som händer med pupillerna, när döden har inträtt döden (de vidgas och stelnar, blir okänsliga) och varför lik blir likbleka (blodet rinner ner mot fötterna och stannar där). Men mycket var så svårt att man nog borde vara läkare för att hänga med.

Ibland hade jag en känsla av att man också borde ha varit amerikan. Boken är full av referenser, litterära och andra, som fick åtminstone mig att känna mig lite utanför.

Men känslan av oberördhet? Det avgörande var kanske ändå själva temat... det magiska tänkandet. Joan Didion blir så fascinerad, när hon märker att sorgen får henne att bli irrationell… att målet för hennes handlande har blivit att förneka vad som har hänt. Att handla så att hon kan behålla känslan av att hennes älskade make fortfarande är närvarande... Det tar sig uttryck som är ganska personliga, och ibland också motsägelsefulla. Hon säger till exempel ja till att maken obduceras (hon måste få veta hur han kunde dö), men nej i fråga om att ge bort hans kläder.

Men… för mig är dethär så välbekant, jag tror det är därför som jag inte kunde känna något djupare för denhär boken. För mig är det ganska självklart att det är såhär man uppför sig, när man har förlorat en närstående... eller drabbats av någon annan stor förlust. När verkligheten inte har tillräckligt mycket att erbjuda, då försöker man med magi....

Ändå kan dethär vara en viktig bok. Man kan kanske tänka sig att Joan Didion är en intellektuell som skriver om sorg för andra intellektuella... att hon i den miljön har precis det rätta greppet.

Andra bloggar om: joan didion, ett år av magiskt tänkande, recensioner, läsare, kritiker, sorg, irrationell

Fred på jorden

Goda kommer vi väl aldrig att bli, men om vi bara kunde bli lite mera bekväma av oss - då kommer det att bli fred på jorden, jag lovar! Alla stridslystnad kommer att övergå i tomma hot och halvhjärtat smågnäll... Vilken idiot! Jag borde verkligen... Men det är så kallt idag... kanske en annan dag? Eller... vem bryr sig? Raap...

Sedan kom jag att tänka på denhär musiken, Draft Dodger Rag av Phil Ochs. Har alltid gillat den, hans sätt att sjunga, den lite retsamma tonen.

Och jo, förresten. YouTube-videon har inga bilder, så jag tyckte att det kunde räcka med cd-spelarstorlek...

Sarge, I'm only eighteen, I got a ruptured spleen

And I always carry a purse

I got eyes like a bat, and my feet are flat, and my asthma's getting worse

Yes, think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt

Besides, I ain't no fool, I'm a-goin' to school

And I'm working in a DEE-fense plant

I've got a dislocated disc and a wracked up back

I'm allergic to flowers and bugs

And when the bombshell hits, I get epileptic fits

And I'm addicted to a thousand drugs

I got the weakness woes, I can't touch my toes

I can hardly reach my knees

And if the enemy came close to me

I'd probably start to sneeze

So I wish you well, Sarge, give 'em Hell!

Kill me a thousand or so

And if you ever get a war without blood and gore

I'll be the first to go

Hela texten här

Andra bloggar om: fred, jorden, bekvämlighet, phil ochs, draft dodger rag

Om ni inte håller andan

Idag har vi solsken och det ändrar ju på allt... eller hur?

Dethär, till exempel, är inte längre något vanligt höghus. Det har ingen tyngd, materian har lösts upp i ljus och luft. Trädens grenverk går rakt igenom det. Om ni inte håller andan, kommer det att sväva upp mot himlen...!

En nästan obearbetad bild. Det enda jag gjorde var att minska lite på det guldgula, i hopp om att skapa ett starkare intryck av lätthet... eller kanske sprödhet. (Om ni klickar på bilden, så ser ni bättre vad jag menar... hoppas jag.)

Ååå... jag är så hopplöst förälskad i sådana här bilder, med ljus och speglingar och en känsla av overklighet... ni får förlåta om jag tar i för mycket!

Andra bloggar om: bild, träd, kvistar, höghus, solsken, reflektioner, spegelbilder, speglingar, lätthet, overklighet

Det skulle kunna gå...!

Andra bloggar om: teckning, vingar, flyga, sol