En tanke under mitt besök hos terapeuten igår:
Det är inte bara andras tankar om mig som gör mig illa… utan också mina egna, kanske framför allt mina egna.
När jag kommer från ett besök hos min psykiater eller terapeut, är jag alltid upprörd. Det kan ha varit ett bra samtal, det brukar det vara… men jag är ändå upprörd och har svårt att komma till ro. Vad menade hon egentligen? Vad tänkte hon på, när hon sade det eller det? Förstod hon vad jag menade? Fick jag sagt allt som jag behövde säga? Och var det verkligen just dethär jag ville säga? Är det dethär som är sanningen om mig… och mitt psyke?
Sanningen är att jag inte vet… inte helt säkert.
Sanningen är att jag börjar bli trött (nästan spysjuk) på att förklara mig själv… vem jag är, varför jag är som jag är. Kanske blir det så, om man har ett handikapp som inte syns… som inte är uppenbart. Man använder en stor del av sitt liv bara till att förklara sig. - Jag antar att ni har märkt det på bloggen också… hur lite jag försöker reda ut eller debattera.
En tredje sanning är att det inte heller går att veta. Det verkar inte som om jag skulle kunna komma längre än så här. Mitt psyke är mitt, det är jag som känner det bäst… men inte heller jag kan beskriva det, eftersom jag saknar jämförelsematerial. Jag har egentligen inte tillgång till något annat psyke, inte helt och fullt.
En fjärde sanning är att dethär inte är någon klagovisa! Jag har faktiskt inga invändningar om det skulle vara så att mitt livslånga forskningsprojekt (jag själv!) har strandat, om det äntligen skulle ha gjort det.
För egentligen borde man inte behöva förklara sig själv. Man borde bli tagen för given, man borde själv ta sig för given. Man borde också ta andra mänskor för givna, precis som de är.
Men… så går det ju inte till i världen, det vet vi ju. Det finns saker som man inte kan ändra på bara genom att bestämma sig. En mänska som känner att hon behöver förklara sig kommer säkerligen att fortsätta med det så länge som behovet kvarstår.
Men att närma sig slutet (om det nu är det jag gör), att inte längre känna dethär tvingande behovet… det tror jag nästan att man kan kalla en nåd.
Ibland måste jag förundra mig över hur väl jag blir behandlad, hur bra allt verkar ordna sig. Jag tänker att det kanske har något att göra med dethär, att jag känner att det är en ganska liten motsättning mellan mig och andra mänskor… i alla fall i jämförelse med hur det var förr, för mig.
Kanske är det därför som jag idag får så mycket mera hjälp och förståelse?
Kanske är det så att våra möten med andra mänskor inte egentligen inte handlar om hur väl vi kan förklara oss… utan mera om våra känslor, hur vi känner inför varandra?
Andra bloggar om: sanningar, terapi, psyke, förklaringar, spysjuk, forskningsprojekt, nåd, förundrad, hjälp, möten, känslor
Hej!
SvaraRaderaSitter en söndag och letar bland bloggar. Fastnade här en stund. Tycker om det du skriver och hur du skriver. Ville bara att du skulle veta.
MVH Susanne
sus62,blogspot.com
Tack, Susanne... det var roligt att höra!
SvaraRaderaDu är klok carulmare, det du skriver om här har jag snuddat vid och tänkt själv fast inte så klarformulerat. Jag tror att det viktigaste är att vi förstår oss själva och för mig är det därför jag håller på att skriva dagbok bl a. Det var därför jag gick i terapi, för min skull. För att förstå varför jag gjort som jag gjort fastän det kanske inte alls var det jag ville...
SvaraRaderaJag tror jag ha släppt det där behovet av att förklara mig för andra. Fast det kanske är just det jag håller på med här..? :-)
Qi: Har också länge velat släppa dethär behovet... men jag tror att jag kom lite av mig, när jag började gå på terapi. Då började det kännas lite som en skyldighet att förklara mig för terapeuten och läkaren! Fast det var kanske bara ett påhitt inom mig själv? För ingen protesterade ju, när jag förra gången sade att nu vill jag flytta fokus bort från mig själv... det gick så bra så! :)
SvaraRaderaMen jag vill inte riktigt skriva dagbok heller... som om jag inte längre skulle veta vad man skriver i sådana böcker... Ojojojoj! :)
Att bli hel kan vara att bli med integritet också, är min helt spontana tanke. Att tycka att man är mycket nog, ok, bra och dålig och väl värd att finnas ger på något sätt vid handen, att man inte behöver förklaras. Adjektiven lämnar plats till förmån för verben. Vilket är intressant för vad är det egentligen människor gör?
SvaraRaderaÄr är ju ett verb och tillräckligt.
Nu blev jag kanske inte ruktigt tydlig, men jag tror att jag är något på spåren. Varandet är meningen, kanske.
Ulrika: Tror absolut att hel och integrerad har med varandra att göra... att man tar med alla delar, integrerar dem i sig själv, blir hel... eller kanske m.a.o. att man tillåter sig att vara allt som man är.
SvaraRaderaJo, vi snusar nog i samma spår! :)