Stormen och lugnet efteråt

Vad skall man göra nära det stormar på sommarstugan och strömmen har gått? Före solnedgången kan man gå ut och fotografera och förmodligen blöta ner sig (se bilderna nedan), Det är det värt, för sedan blir det mest bara mörkt och tråkigt. Vad kan man egentligen göra i stearinljusens svaga sken? Man kan använda telefonen och surfplattan, men är det klokt? När batterierna är slut så är de slut. Hur länge kommer det att dröja denhär gången, när kommer strömmen tillbaka? Den hemska misstanken att stadsbor är mera prioriterade. Kommer stockstugan att hålla värmen över natten eller borde jag hämta ved och tända en brasa? Ett par gånger blickar ljuset till och får mig att hoppas. Men icke. Till slut bestämmer jag mig för att gå och lägga mig, helt enkelt försöka sova mig igenom strömavbrottet. Men det är förstås inte så lätt för en nattuggla. Klockan två märker jag att strömmen är tillbaka, men det stormar fortfarande, viner, dundrar och smäller till ibland. Hoppas att ingenting går sönder. Så småningom somnar jag ändå. Så skönt att vakna och märka att allt är lugnt och tyst. Strömmen är fortfarande på. En solstråle letar sig in genom fönstret. Ett par motorbåtar har redan vågat sig ut på det klarblå havet, som för att visa att världen igen är att lita på.

Jag ger aldrig upp

Kanske borde man fotografera mera i skymningen? Färgerna kan bli så intensiva just då, se bara på det gula hos höstfibblan! En annan sak som jag har tänkt på är hur envis denhär blomman är. Hela sommaren och långt inpå hösten håller den på och blommar och sår sig själv, på nytt och på nytt. Därför tyckte jag att den skulle ha ett eget citat :)

Länk till kortet på nätbutiken

Blomma + födelsedag = självklart

I två dagar har jag jobbat med dethär fotot, försökt att hitta en design som passar. Det verkade självklart att mammas vackra pion skulle bli ett födelsedagskort. Blomma + födelsedag = självklart. Ett problem var förstås att blomman lutade neråt, så kan man väl inte överräcka en blomma? Så jag försökte att vända på blomman, men det gick inte så bra. Ett tag trodde jag att jag hade lyckats, men så märkte jag att vattendropparna var upp och ner, rann uppåt! Sedan började jag pyssla med säckväv och spetsar, försökte på något sätt dölja att blomman lutade neråt. Fast så tänker man ju inte medan man håller på, man jagar bara efter en idé. Det var först nu på eftermiddagen som jag fattade att en design inte kan bli bra, om man inte bryr sig om vad bilden egentligen förmedlar. Eller, annorlunda sagt, vad jag fäste mig vid i det ögonblick som jag tog bilden. Jag såg en våt blomma, täckt av glänsande vattendroppar, den var vacker... jag såg verkligen inte ett födelsedagkort! Ett födelsedagskort är användbart, alla mänskor fyller år och de flesta vill också bli uppvaktade, men vad skall man göra med dethär kortet...? Ingen aning och ändå känner jag mig nöjdare nu. Kanske inte så mycket med själva utformningen, men för att designen är ganska äkta i förhållande till vad jag upplevde i fotoögonblicket.

Länk till kortet i nätbutiken

En slags villaavslutning

Å, vad det är svårt med norrsken och nattbilder.

Särskilt då man som jag tycker att stativ passar bäst i bilens baksäte, ifall man någon gång möjligen skulle komma på tanken att ta fram det. Vilket jag inte gör. Av någon anledning verkar det lättare att hitta en slät horisontell yta på klipporna, vilket det förmodligen inte är, men hur skulle jag kunna veta det som inte har något att jämföra med?

Till sist tyckte jag ändå att jag hade hittat den perfekta platsen. Jag låg på mage på en liten bit superlonmadrass och kameraobjektivet verkade bara behöva en hopvikt socka för att komma i rätt läge. Allt verkade stabilt, jag behövde bara trycka och vänta i 20 sekunder, och medan jag väntade kunde jag följa med i den storslagna solvindsdansen ovanför mitt huvud. Sedan kastade jag en blick på det färdiga fotografiet på den vridbara skärmen och det såg inte alls så illa ut, så jag tryckte av igen och igen, och började så småningom tänka att jag har börjat förstå mig lite på dethär med att fotografera norrsken.

Det trodde jag ända tills jag kollade bilderna på datorn och märkte att nästan varenda en hade en cirkel med många mindre cirklar inuti precis i centrum av bilden! Jag sökte på nätet och fann att det beror på att man har ett filter på objektivet. Men jag använder väl inga filter! protesterade jag, men kom till sist att tänka på linsskyddet, det är ju faktiskt också ett filter.

På denhär bilden har jag photoshoppat bort cirklarna. Det var så jobbigt att jag nästan inte kunde tycka om bilden när det äntligen var klart. Men det var igår, idag har kärleken repat sig lite grann. Nog var det ett färggrant skådespel, särskilt med tanke på att jag befinner mig i sydligaste Österbotten, inte så långt från Björneborg.

 Norrsken i södra Österbotten, två dagar före villaavslutningen.

Skäggdoppingen

är en fågel som jag blir glad av. Den ser så pigg ut med sin svarta hårtofs och det röda blänket i både ögon och halskrage. Som namnet antyder doppar den sig ofta, oväntat dyker den upp och sedan ner igen. I fåglarnas kortlek är det antagligen den som är jokern, man vet aldrig var man har den. I tätorter är den också ovanligt orädd, denhär skäggdoppingen har byggt sitt bo bara ungefär 8 meter från en promenadstig.

Foto från Storviken i Vasa 3.6.2015

Tärnor är fantastiska flygare

Fast det blåser, kan de behålla sin position i luften nästan hur länge som helst. Med utbredda vingar får de mig att tänka på änglar, men så beskyddande är de ju inte. De är förstås ute på jakt. Finns det småfisk där under vattenytan?

Foto från Storviken i Vasa 3.6.2015

Strandliv

Matte och jag är vid stranden.

Slickepinnar, säger matte.

Men hur kunde hon komma dit ut?

Det var väl ingen konst.

Sommarstugeväder?

 Vädret är ombytligt, plötsligt är vintern tillbaka. 

Lite spännande att se sommarstugan i helt nya färgtoner.

 Kanske tur ändå att man inte bor i den stugan.

Tänk om det skulle komma en riktig stor snöby?

Jaha, där kom den! 

Nej, nu vill jag gå in och få kaffe.

Bara en bild på alstammarna först.

Nu syns det hur krokiga de är.

Finnas och Själens poem

Tänk om allt finns. Precis allt.
Jag som tioåring, min son som liten.
Är min son kvar på facebook, där jag ser hans bild?
Finns han i alla texter och all musik som han har gjort?
Finns allt kvar som vi har sagt och gjort - eller rentav bara tänkt?
Vad är att finnas egentligen?'

Det är tankar som kan komma t.ex. när jag loggar in på facebook och genast möts av min sons profilbild. Där är han ju, det verkar så lätt att nå honom...! Likadant är det när jag rör mig här i Vasa. Överallt finns det minnen, det är så mycket som vi har gjort tillsammans, hela tiden hör jag hans röst, hans åsikter om allt mellan himmel och jord.

Skall jag ha någon bild till denhär texten? funderar jag. Jag kommer att tänka på en bildserie som J kände starkt för, Själens poem av den franske poeten och konstnären Louis Janmot. Den fjärde bilden, Våren, passar kanske bra, känns magisk på något sätt, som det kan kännas att tänka på när man var barn.

Fast jag tittar mycket på bilder, så var det J som visade Louis Janmots bilder för mig, inte tvärtom. Det var för kanske två eller tre år sedan. Dehär skall du göra affischer av! tyckte han. Är de inte fina?

Först tänkte jag att bilderna var lite naiva, att de liknade en del annan populär katolsk konst som jag har sett. Men sen såg jag den drömlika kvaliteten i dem, något som också talar starkt till mig.

Ett par bilder fann min son väldigt obehagliga, denhär och denhär. Tycker inte du det också? frågade han flera gånger. Jo, det tyckte jag nog, fast kanske inte riktigt lika mycket som han.

Fast nu har bilderna blivit mera laddade också för mig. Både de vackra och de mindre vackra. Jag minns ju så väl när vi talade om dem, förtroligheten mellan oss. Nog måste väl den finnas, hur kan den annars kännas så starkt?

Denhär bilden blev jag förtjust i. Den ser lite medeltida ut, kommenterade jag. Jag tror jag har sett en liknande dans på en medeltida målning.

Bilden ovan tror jag att J pekade ut, Själens flykt. Den skulle skulle jag vilja ha som affisch! sade han. Jag höll med, visst är den fin. Ljuset är så genomskinligt och vilken kärleksfull blick. Fast jag är osäker på om bildkvaliteten räcker, invände jag.

Minns inte vem av oss som valde ut denhär bilden, kanske tyckte vi båda om den? Men den kan nog passa som avslutning på denhär lilla betraktelsen över att finnas. Jag menar, det är ju det de gör på bilden, de sitter och finns, ingenting annat.

Nedan kan ni läsa vad Louis Janmots bildsvit egentligen handlar om. J berättade en del för mig, det minns jag nu när jag själv ögnar igenom texten. Fram till nu har jag alltså mest bara fantiserat. :)

The poem is about the birth and life of a boy, a new soul on earth. God and the angels decide on life (Génération divine), a guardian angel brings life to earth (Le passage des âmes) and the boy finds a loving mother (L’ange et la mère). The boy is joined by a companion girl (Le printemps). They play together in an ideal and untouched paradise. Both their souls retain images of their previous life in the heavens (Souvenir du ciel). The children remain together from childhood to adolescence. They leave their family (Le toit paternel), face the dangers of a secularised university (Le mauvais sentier), the wrong path for them, which will lose their souls (Le cauchemar). But they encounter a wise man who teaches them religious education (Le grain de blé) and shows them the path of Catholic faith (Première communion). The children grow up to adolescents (Virginitas) and start to love each other with a pure platonic love (L’échelle d’or). Time goes by (Rayons de soleil). They climb the hills of life (Sur la montagne), live a simple life in the midst of nature (Un soir). Their souls join (Le vol de l’âme) and fly to the heavens (L’idéal). But the boy cannot follow and is thrown back to earth where he mourns on the tomb of his beloved (Réalité).   Läs mera Se alla bilderna