Ibland oroar jag mig för det, att jag hellre stannar ensam hemma än går någonstans. Många gånger, när jag ändå bestämmer mig för att vara sällskaplig, kan jag ångra det efteråt...! Det känns inte som om jag skulle ha fått något i utbyte under den gemensamma stunden.
Kanske beror det på att det jag tänker och känner sitter så långt inne. Jag har inte heller någon lust att berätta om inte den andra parten tydligt visar sitt intresse. Det blir mest att jag lyssnar och kommenterar det som den andra personen vill tala om - och får allt mera tråkigt.
Men idag fick jag en tanke som kändes bra och kanske rentav är lite ny. I alla fall har jag inte tänkt den på ett bra tag.
Man behöver inte vara tillsammans för att känna samhörighet. Faktiskt kan jag känna mig mera samhörig när jag är ensam än när jag har sällskap. I ensamheten finns inga hinder som olika temperament, personlighet och erfarenheter. Allt är självklart.
När man är i rätt sinnestämning förstås.
Känner igen. Och vacker bild på maskrosbollen som lever vidare. Symboliskt.
SvaraRaderaKänns fint att "vara på banan" igen!
Lite märkligt är det. :) När jag hade skrivit denhär texten, halkade jag via Qi in hos dig och plötsligt var vi tre som kände igen oss!
RaderaHej tvillingsjälar! Det är gott att ni finns, det gör att jag känner mig mindre ensam och mindre konstig...:-) Jag har tidigare i livet kämpat för att passa in, göra om mig, men slutat med det. Det var för jobbigt!
SvaraRaderaOch carulmare, jag har också lyssnat och lyssnat på andra, men oftast har det varit personer som varit intresserade att prata om sig själva och inget annat. Tycker om det du skriver i ditt sista stycke om att man inte behöver vara tillsammans för att känna samhörighet. Så känner jag med!
Hej Qi, trillingsjälar borde det väl heta? :) Jag håller tummarna för att båda katterna skall anpassa sig till stadsboendet. Göteborg... sonen säger att det är fint där!
SvaraRadera