Jag har just köpt ett jättedyrt objektiv - och kan ni fatta hur tungt det var att trycka på Beställa-knappen?!
Nu efteråt känner jag mig helt slut, det surrar i huvudet av yrsel, men på samma gång är jag ganska nöjd också, att jag äntligen fick det gjort, att jag just idag faktiskt hade kraften att genomföra köpet. Om än nätt och jämt.
Försökte tidigare i sommar att köpa från ett annat ställe, men backade ur till slut. Därifrån skulle jag ha fått objektivet för trehundra(!) euro mindre, säkerligen för att man kommit på ett sätt att undgå att betala skatt. Inte för att jag är moralisk eller så, men jag förstod att om jag köpte därifrån så skulle jag känna mig nervös i tre veckor (=leveranstiden), ända tills jag verkligen hade fått produkten i mina händer.
Jag bär på mycket ängslan när det gäller pengar...
torsdag 11 juli 2013
lördag 6 juli 2013
View of Tallinn from Toompea
I love to walk in the old town of Tallinn. From Toompea, the upper part of Vanalinn, you have some nice views of the old town. The peak 'between' the tree branches is the gothic church of St. Olav. Once upon a time, in the 16th and 17th centuries, this was the highest building in the world.
Link to postcard
Link to postcard
torsdag 4 juli 2013
Sällskaplighet
Det verkar som att jag blir mindre och mindre sällskaplig.
Ibland oroar jag mig för det, att jag hellre stannar ensam hemma än går någonstans. Många gånger, när jag ändå bestämmer mig för att vara sällskaplig, kan jag ångra det efteråt...! Det känns inte som om jag skulle ha fått något i utbyte under den gemensamma stunden.
Kanske beror det på att det jag tänker och känner sitter så långt inne. Jag har inte heller någon lust att berätta om inte den andra parten tydligt visar sitt intresse. Det blir mest att jag lyssnar och kommenterar det som den andra personen vill tala om - och får allt mera tråkigt.
Men idag fick jag en tanke som kändes bra och kanske rentav är lite ny. I alla fall har jag inte tänkt den på ett bra tag.
Man behöver inte vara tillsammans för att känna samhörighet. Faktiskt kan jag känna mig mera samhörig när jag är ensam än när jag har sällskap. I ensamheten finns inga hinder som olika temperament, personlighet och erfarenheter. Allt är självklart.
När man är i rätt sinnestämning förstås.
Ibland oroar jag mig för det, att jag hellre stannar ensam hemma än går någonstans. Många gånger, när jag ändå bestämmer mig för att vara sällskaplig, kan jag ångra det efteråt...! Det känns inte som om jag skulle ha fått något i utbyte under den gemensamma stunden.
Kanske beror det på att det jag tänker och känner sitter så långt inne. Jag har inte heller någon lust att berätta om inte den andra parten tydligt visar sitt intresse. Det blir mest att jag lyssnar och kommenterar det som den andra personen vill tala om - och får allt mera tråkigt.
Men idag fick jag en tanke som kändes bra och kanske rentav är lite ny. I alla fall har jag inte tänkt den på ett bra tag.
Man behöver inte vara tillsammans för att känna samhörighet. Faktiskt kan jag känna mig mera samhörig när jag är ensam än när jag har sällskap. I ensamheten finns inga hinder som olika temperament, personlighet och erfarenheter. Allt är självklart.
När man är i rätt sinnestämning förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)