Foto och konsthistoria... behovet av drama

Igår kväll kom jag igen att tänka på att jag ofta hellre arbetar med konsthistoriska verk än med mina egna fotografier och så tänkte jag vidare att nu skall jag verkligen försöka förstå varför.

Ibland brukar jag säga att det är just det faktum att det inte är mina egna bilder som ger mig en känsla av lust och frihet - och då bidrar det förstås väldigt mycket att konstnärerna inte längre lever. Jag kan inte såra dem med mina tankar och tolkningar, jag behöver inte oroa mig för deras reaktioner.

Men igår kväll tänkte jag att dethär inte är hela sanningen, det är något mera med de äldre målningarna som drar... jag tror det är själva omgivningen. Bilder ur konsthistorien är inte bara historiska, de har också en historia att berätta. När jag själv tar fotografier, blir det mest naturbilder. Jag kan inte närma mig mina medmänskor utan att störa dem - eller som det brukar heta inom forskningen, utan att påverka det jag undersöker. Det går förstås att ta smygfoton och såna bilder kan bli verkligt bra, men de går ju inte att använda i alla sammanhang, är inte helt och hållet mina egna. Men dethär stycket handlar inte om att ta bra bilder - eller jo, om man med bra menar bilder som är ett klart uttryck för konstnärens inre strävan. För det är ju det konsten handlar om, att hitta ett så bra uttryck som möjligt för det man har inom sig. I den meningen är varje mänska konstnär, så tänker jag i alla fall.

Men för att återgå till mig och min inre strävan. Det finns en tredje sak med det konsthistoriska också. Nu behöver jag nog repetera. 1) Att konstnärerna är döda. 2) Att de berättar en historia. Trean är kanske mest en vidareutveckling av nummer två, inser jag nu. I konsthistorien finns mycket drama och det är väl något som vi mänskor alltid verkar ha behov av. Jag skall inte försöka reda ut varför, men det har väl något att göra med att vi behöver få leva oss in i alla möjliga situationer, inte minst de hemska, för att indirekt kunna bearbeta våra känslor inför det egna livet. 'Det hör till livet', är en fras som man ofta upprepar, som för att avdramatisera, men jag tror inte riktigt att det går. Den inre dramatiken fortlever ändå.

Medan jag skriver, gör jag ännu en iakttagelse. Inte heller gamla tiders konstnärer hämtade sina motiv ur samtiden... ja, bortsett från porträttmålningarna då, brödfödan. Istället levde de sig in i bibelberättelser, myter och den historia som för dem verkade gammal. Så kanske är det bara så det är. Utan känsla av frihet, eller kanske säkerhet, vågar man inte öppna sin själ.