Min mest trofasta katt följde mig ända ner till hamnen. Tass, alltså.
Där mötte vi en lös hund, en jättestor airdaleterrier. Den sprang rakt på katten, antagligen för att leka, men det var nog lite skrämmande ändå. Tass som annars inte är nervös av sig sköt rygg och gav den en smocka i luften. Som tur var fick jag tag i katten och tog den i famnen.
Där trivdes han - eller rättare sagt uppe på axeln. Hela hemvägen satt han där och balanserade, utan att jag behövde hålla i honom. Än var han på min ena axel, än på den andra - som en annan liten fågel.
Inte för att han hade blivit skrämd av hundintermezzot, det tror jag inte. Ibland vände han ju på huvudet och passade på att slicka mig på kinden. Han tyckte nog bara att det var roligt... dethär är ju katten som också gillar att bli kringburen på botten av en stor kasse.
Katter är underbara!
SvaraRaderaJa och det fint när man ibland får denhär nära känslan av kontakt...
SvaraRaderaDen kloka katten...
SvaraRaderaJag har börjat ett nytt bloggliv i det tysta. Var tvungen eftersom jag haft en "stalker" efter mig sedan förra sommaren. Tyvärr.
Trist. Kanske är det bäst att inte länka till dig härifrån då?
SvaraRaderaBra att du inte ger dig! Det är svårt att bevara sin känslighet, när man skriver på nätet (och säkert annars också) men det tycker jag att du lyckas med...
Jag krånglar till det med "ord" att tolka för den som vill kommentera. Och skulle stalkern dyka upp igen får jag välja att jag först kollar och godkänner...
SvaraRaderaDet är så trevligt med alla fina bloggvänner!
Inkan