Den bästa dagen

är kanske en dag

då jag har tid att vakna och komma igång

då jag har få eller inga fasta punkter.

Om det ändå finns några, är det sådana som inger en viss förväntan utan att ändå vara särskilt viktiga.

Idag skulle kunna vara en sådan dag.

Igår tänkte jag ju att imorgon skall jag kanske köpa dedär bruna bollarna från S-market, de som liknar kokosbollar men som är mindre och faktiskt också utan kokos. De som är så goda till kaffet… vad de nu heter.

Jag kom också att tänka på en TV-serie som jag har tyckt om, Life on Mars, om jag möjligtvis skulle kunna få tag i andra säsongen också. Till min…. lilla förtjusning såg jag att den fanns på stadsbiblioteket och i hyllan dessutom. Bara att cykla iväg och hämta.

Sedan får man ju se hur det blir med resten av dagen. Det kan hända att jag gör mera än jag hade tänkt, men jag känner mig inte tvingad, det är det som är så bra. Que sera, sera. Whatever will be, will be.

Sådana dagar har jag nämligen tid. Jag tänker inte på hur timmar och dagar rusar iväg, att jag måste göra något bra med livet... utan livet känns kanske bra i alla fall? I sig själv, liksom.

Efter regnet

Dagar av lugn

nätter av sömn

det önskar jag mig

Det var länge sen jag sov så skönt som i natt.

Venetiansk afton

eller avslutning på sommarstugesäsongen.
Fyrverkerier och brasor på stranden, själv firade jag med ett stearinljus i en glasburk…
Aldrig firat någon venetiansk afton? Kolla här

Domkyrkokatten

eller Katten som älskade vetebullar.

Bön på sommarstugan

Snälla Gud,

kan jag inte få lite extra landhöjning här på sommarstugan?

Det skulle vara så roligt att kunna gå torrskodd ner till strandklippan och du vet ju hur svårt jag har för att komma mig för. I tjugo års tid har jag gått och tänkt på detdär jordlasset... men det blir visst aldrig mera än en tanke.

P.S. Kära Gud, du hörde väl att jag sade landhöjning, inte sådana där farliga saker som de har i andra länder!

Mammas flox

Flox, ja. Med förenade fb-krafter hade vi snart kommit på namnet på blomman.

Inte ens på kvällen får man vila

Nej, då måste man ut och titta på solnedgången. Stackars mig!

Hur man står ut

En otroligt vacker dag här i Sideby, så vacker att man kan bli lite nervös.

Spegelblankt hav och inte ett moln på himlen, tjugoen grader varmt. Så vackert att man liksom inte får missa något.

Jag tittade och tittade, för det mesta genom mitt nya makroobjektiv. Vid ett tillfälle gick jag in och hämtade knäskydden som jag har när jag åker rullskridskor. Makrofotografering tar ganska mycket på knäna, har jag märkt.

Hur skall jag stå ut? tänkte jag vid tvåtiden. Skall jag sitta här hela dagen och bara tänka på hur vackert det är?

Men jag kunde bara inte gå in och sätta mig vid datorn.

Till slut fick jag en idé. Jag kunde släpa bort lite ris, jag hade ju lovat att göra det - och om jag gjorde det just nu, denhär varma dagen, då skulle jag antagligen bli så svettig att jag skulle våga mig ner i vattnet.

Planen lyckades, det blev en simtur!

Jag simmade ett bra tag, låg på rygg också och sparkade så att vattnet skvätte högt upp mot den klarblå himlen. Det såg tjusigt ut, tänk om jag hade kunnat visa en bild på det också...

Tänkvärt

Anna Troberg: Bjud in människor till samtal

“Gemensamt för alla dessa diskussioner är att ingen av dem som deltar i dem bemödar sig att egentligen hälsa på i kommentarsfälten och umgås med kommentatorerna. I stället sitter man på höga hästar och sneglar ner från ett ganska osympatiskt von oben-perspektiv och rynkar på näsan åt pöbelns fasoner.”

Fifty-fifty himmel