Ingen rädder för vatten här

En tyst minut

Är det verkligen för de döda som vi håller tysta minuter? Är det inte mera för oss själva, vi som ännu lever?

En tyst minut för de mammor och pappor som har mist sina barn. För deras närstående, släktingar och vänner. För alla som känner sorg. För alla som är rädda. För alla som känner hat mot mördaren.

Men inte bara för dem.

Glöm inte mamman till gärningsmannen, hon som var så stolt över sin son. Vad känner hon nu? Be att hon finner nåd, inom sig själv och hos andra mänskor.

Be för pappan också, han som inte har sett sonen sedan 1995. Han som har bett om att bli lämnad ifred med sin sorg.

Glöm inte gärningsmannen, han som faktiskt överlevde. Hade det inte varit lättare för honom om han hade fått dö tillsammans med sina offer?

Nu måste han leva vidare.

Kommer han att kunna se vad han har gjort - och kommer han då att orka bära sin skuldbörda?

Eller måste han fortsätta att leva i den förvridna form som han nu befinner sig i?

Finns det nåd för honom också?

Andra bloggar om: tankar, Norge, Utøya, terrorattacker, 2011, tyst minut, nåd

Månblomma!

Eftersom jag har mängder av bilder från Riga, och nästan lika många från sommarstugan, så kändes det liksom lättare att börja med en helt annan bild, en från i våras, nästan från 'stuguknuten'.

Trädgårdsentusaster får gärna hjälpa till med artbestämningen. Men ta inte bakgrunden till hjälp, där har jag använt min konstnärliga frihet, haha.

Är det kanske en fingerört av något slag?
Här är en annan bild att jämföra med.

Möte på Jurmala-stranden

En ung gentleman, tio eller elva år gammal, kom gående emot mig. Vattnet stänkte om fötterna på honom och han strålade som en liten sol.

- Vilken vacker dag! sade han på ryska.

Visserligen hade solen gått i moln, men det var precis vad jag också tyckte. -Otjen krasivo, sade jag, som om jag aldrig hade talat något annat än ryska. Mycket vacker!

I denhär stunden hade jag kanske kunnat tala vilket språk som helst? Jag var så upprymd, så till brädden full av allt som jag hade omkring mig, himmel och hav och kilometervis med vit sandstrand. Vind och vatten och ljus.

Och pojken verkade förstå, äntligen hade jag träffat någon som förstod.

Säkert fanns det hundratals andra mänskor som också hade det bra på stranden, självklart fanns det det. Ändå trodde jag inte att de kunde känna det precis som jag - och denhär rysktalande pojken. Vi var liksom utvalda. För tillfället var det kanske bara våra sinnen som hade beredskapen att ta emot just dethär slaget av njutning.

- Dobryj den, sade min unge vän och jag nickade ivrigt. God dag! Verkligen en god dag.

Sedan fortsatte vi vår vandring, plaskande åt motsatta håll. - Do svidanija. På återseende.