Strandliv

Matte och jag är vid stranden.

Slickepinnar, säger matte.

Men hur kunde hon komma dit ut?

Det var väl ingen konst.

Sommarstugeväder?

 Vädret är ombytligt, plötsligt är vintern tillbaka. 

Lite spännande att se sommarstugan i helt nya färgtoner.

 Kanske tur ändå att man inte bor i den stugan.

Tänk om det skulle komma en riktig stor snöby?

Jaha, där kom den! 

Nej, nu vill jag gå in och få kaffe.

Bara en bild på alstammarna först.

Nu syns det hur krokiga de är.

Finnas och Själens poem

Tänk om allt finns. Precis allt.
Jag som tioåring, min son som liten.
Är min son kvar på facebook, där jag ser hans bild?
Finns han i alla texter och all musik som han har gjort?
Finns allt kvar som vi har sagt och gjort - eller rentav bara tänkt?
Vad är att finnas egentligen?'

Det är tankar som kan komma t.ex. när jag loggar in på facebook och genast möts av min sons profilbild. Där är han ju, det verkar så lätt att nå honom...! Likadant är det när jag rör mig här i Vasa. Överallt finns det minnen, det är så mycket som vi har gjort tillsammans, hela tiden hör jag hans röst, hans åsikter om allt mellan himmel och jord.

Skall jag ha någon bild till denhär texten? funderar jag. Jag kommer att tänka på en bildserie som J kände starkt för, Själens poem av den franske poeten och konstnären Louis Janmot. Den fjärde bilden, Våren, passar kanske bra, känns magisk på något sätt, som det kan kännas att tänka på när man var barn.

Fast jag tittar mycket på bilder, så var det J som visade Louis Janmots bilder för mig, inte tvärtom. Det var för kanske två eller tre år sedan. Dehär skall du göra affischer av! tyckte han. Är de inte fina?

Först tänkte jag att bilderna var lite naiva, att de liknade en del annan populär katolsk konst som jag har sett. Men sen såg jag den drömlika kvaliteten i dem, något som också talar starkt till mig.

Ett par bilder fann min son väldigt obehagliga, denhär och denhär. Tycker inte du det också? frågade han flera gånger. Jo, det tyckte jag nog, fast kanske inte riktigt lika mycket som han.

Fast nu har bilderna blivit mera laddade också för mig. Både de vackra och de mindre vackra. Jag minns ju så väl när vi talade om dem, förtroligheten mellan oss. Nog måste väl den finnas, hur kan den annars kännas så starkt?

Denhär bilden blev jag förtjust i. Den ser lite medeltida ut, kommenterade jag. Jag tror jag har sett en liknande dans på en medeltida målning.

Bilden ovan tror jag att J pekade ut, Själens flykt. Den skulle skulle jag vilja ha som affisch! sade han. Jag höll med, visst är den fin. Ljuset är så genomskinligt och vilken kärleksfull blick. Fast jag är osäker på om bildkvaliteten räcker, invände jag.

Minns inte vem av oss som valde ut denhär bilden, kanske tyckte vi båda om den? Men den kan nog passa som avslutning på denhär lilla betraktelsen över att finnas. Jag menar, det är ju det de gör på bilden, de sitter och finns, ingenting annat.

Nedan kan ni läsa vad Louis Janmots bildsvit egentligen handlar om. J berättade en del för mig, det minns jag nu när jag själv ögnar igenom texten. Fram till nu har jag alltså mest bara fantiserat. :)

The poem is about the birth and life of a boy, a new soul on earth. God and the angels decide on life (Génération divine), a guardian angel brings life to earth (Le passage des âmes) and the boy finds a loving mother (L’ange et la mère). The boy is joined by a companion girl (Le printemps). They play together in an ideal and untouched paradise. Both their souls retain images of their previous life in the heavens (Souvenir du ciel). The children remain together from childhood to adolescence. They leave their family (Le toit paternel), face the dangers of a secularised university (Le mauvais sentier), the wrong path for them, which will lose their souls (Le cauchemar). But they encounter a wise man who teaches them religious education (Le grain de blé) and shows them the path of Catholic faith (Première communion). The children grow up to adolescents (Virginitas) and start to love each other with a pure platonic love (L’échelle d’or). Time goes by (Rayons de soleil). They climb the hills of life (Sur la montagne), live a simple life in the midst of nature (Un soir). Their souls join (Le vol de l’âme) and fly to the heavens (L’idéal). But the boy cannot follow and is thrown back to earth where he mourns on the tomb of his beloved (Réalité).   Läs mera Se alla bilderna