Om Taube skulle han som vuxen säga att det var det episka som han fäste sig vid, många av hans dikter var ju egentligen rimmade berättelser. Det var just såna dikter eller diktverk (de var ganska långa) som Jockum själv då höll på att författa, ofta med inspiration från sagor och myter. Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner var också en stor inspirationskälla.
Lyssnandet under bilresorna ledde så småningom fram till ett telefonsamtal från Jockums lärare, han gick då på tredje klassen. Hon berättade att Jockum hade ställt sig upp framför klassen och sjungit en visa av Povel Ramel, nämligen Aclutti busch boosch bumpa Albertina, och att han hade gjort det bra! Det var alldeles oväntat, jag visste inte att han kunde sången utantill, inte heller att han var så orädd när det gällde att uppträda.
En lite ruskig sång, tyckte jag, men Jockum tyckte om dramatik. Slutet var i alla fall rättvist!
