Som en vy över Berthburg, bertholdarnas högsäte.
Får mig att tänka på förhållanden, nära förhållanden, mellan släktingar. Livskamrater. Barn och föräldrar. En del förhållanden, inte alla.Fast egentligen tänker jag inte att kedjan är fast någonstans (som på bilden), utan att den går mellan båda parter, så att ingen kan röra sig utan att den andra också måste göra det. Det är så förargligt att de har glömt utsikten.
Antagligen har de just grälat och sitter och ruvar på sina oförrätter. Skärvorna av ett kärl igger fortfarande kvar.
Så är det också mellan Berthold och Hariberth. Ingen av dem kan gå någonstans utan den andre.
_________________
För musen över bilden för att få uppgifter om konstnären och verket.
Läs även andra bloggares åsikter om kedjor, förhållanden, berthold, hariberth
Jag tycker själv att jag är ganska konstig. Som till exempel detdär att jag kan tänka att jag skall bli mera elak. Att vara elak är inte konstigt, men däremot att tänka att man skall bli det, att göra det till en avsikt.
Sådan var jag inte förr - men då var jag inte heller så konstig. Det konstiga nu är att jag tror att jag har valfrihet. Ja, jag är nästan säker på det. Jag kan välja om jag vill vara si eller så, snäll eller elak.
Det kunde jag inte förr. Då trodde jag att jag måste handla efter ett visst mönster... fast jag såg ju inget mönster. Jag trodde nog att jag reagerade på det enda möjliga sättet, kanske till och med på det enda rätta sättet.
Nu är det nog bäst att jag talar om vad jag menar med elak. Ibland använder jag orden lite som jag själv vill. Jag tror att jag säger elak för att det är den känsla jag brukar få, när jag hävdar mig själv. Då är jag elak.
Mest handlar det kanske om att säga vad jag tycker. Jag är försiktig med det. Om jag inte tror att jag får gehör för mina tankar eller, ännu värre, om jag tror att de kommer att leda till bråk, då säger jag ingenting... eller också säger jag något medlande. Jag har också blivit något av en expert på att komma med invändningar på ett sådant sätt att ingen begriper att det var det jag gjorde...
Jag brukar få höra att jag är klok - eller också frågar man mig hur jag kan låta bli att säga vad jag tycker. Många kan inte hålla tyst, måste få säga sin åsikt.
Jag har kanske också tyckt att jag är klok... men nu, på sista tiden, har jag börjat ifrågasätta det. Det är inte precis så att jag längtar efter att säga vad jag tycker, att ställa till bråk eller så... men jag har blivit lite rädd för att vara tyst också.
Jag har nämligen börjat fråga mig själv: Är det därför som jag har mitt energiproblem, för att jag kontrollerar mig själv för mycket...? Min psykiater har antytt något sådant, men jag har inte velat tro honom. Det måste väl vara klokt att vara klok...?
Flera händelser har gjort mig fundersam.
Vid ett tillfälle hände det sig att jag, helt oväntat, sade några 'sanningens ord' till en nära släkting... och så märkte jag att min huvudvärk, som jag hade haft i flera dagar, bara försvann...! Med ens kände jag mig pigg och klar i huvudet, rentav energisk.
Det gjorde ett stort intryck på mig, större än vilket som helst resonemang.
Någon dag senare gjorde jag en annan upptäckt: Jag behöver inte vara något helgon längre, det finns inte längre någon orsak. I alla fall är det en orsak som har upphört att finnas till.
Ja, nu vet jag förstås inte om någon lade märke till hur helgonlik jag var :), men jag vet att jag ansträngde mig och också varför: Ingen skulle kunna anklaga mig och säga att jag hade sagt upp mig utan orsak, bara för att jag själv ville. Det skulle vara de andras fel, om jag blev av med jobbet. Jag fick inte göra något som skulle kunna tydas som att jag själv ville bort. Jag måste framstå som ansvarig, både inför mig själv och inför min närmaste omgivning. Som ni kanske minns, gjorde jag också mitt bästa för att övertala dem att ha mig kvar, på de villkor som jag trodde mig kunna klara av (tredagarsveckan).
Men nu, när jag inte har kvar jobbet, behöver jag ju inte anstränga mig så mycket - eller hur?
Valfrihet. Nu kan jag bära mig åt, lite mera. Hävda mig, vad nu det kan tänkas innebära. Kommer jag att få mera energi då... eller blir det bara en massa bråk?
Ibland vet jag inte om jag tycker om att kunna välja. Det var lättare förr, när jag trodde att jag bara kunde göra på ett enda sätt. Nu känns det lite som att försöka ta sig över ett vattensjukt område, jag trevar försiktigt med foten. Vad händer om jag stiger här?
Jag är mera osäker än någonsin förr.
Kanske bäst att jag tar tillbaka allt som jag har sagt?
Jag är så kvick att välja ut några tillfälligheter och bygga ett tankehus, men kanske rasar det redan imorgon?
Andra bloggar om: konstig, elak, skyldig, oskyldig, rädslor, valfrihet, osäkerhet, hävda sig, tiga, klokhet
Oj, så trött jag är... och vart har denhär dagen tagit vägen? Jag har bara trasslat med datorn hela dagen. Jag hade tänkt gå ut, men det hann jag ju inte, för jag kände att jag behövde bli klar först... Men det var ganska mycket att reda ut, det är det visst alltid... och så blev datorn långsam, säkerligen för att jag hade så många flikar uppe... Men jag, min galning, fick för mig att jag skulle byta browser (webbläsare). En annan läsare skulle säkert vara snabbare. En som inte är så stooor som Firefox. En liten och snabb en, hade jag tänkt.
Så jag började med att ta reda på vilken webbläsare som egentligen är snabbast. Just då kändes det lite roligt. Nya knappar! Jag är nog rätt förtjust i att trycka på knappar och se vad som händer. Lite som trolleri! Jag stannade för en för mig helt okänd webbläsare som heter - ja, vad var det nu igen? Jo, Maxthon. Den hade fått fina vitsord för snabbhet och möjligheter att anpassa knapparna (maskinbrädan!) som man själv vill ha den. Det var mitt andra stora kriterium...
Nåja. Jag laddade ner Maxthon 2 och väntade mig förstås dramatiska förbättringar... Nåja. Inte var den väl så illa, det är inte det jag vill komma fram till. Maxthon är nog inte långsammare än Firefox och den verkar ha en hel del intressanta möjligheter... men det är ju just det. Innan man kan börja trolla, måste man ju öva lite. Att byta browser tar en massa tid. Programmet skall laddas ner, knapparna skall identifieras - och, värst av allt, anpassas.
Jag älskar att anpassa saker efter min personliga smak, men avskyr att lägga ner tid på det. Hur kan en mänska vara så full av motstridiga viljor?
Och nu är klockan nästan ett. Det är försent för allt! Igår kom jag så bra in i mina fantasier... och idag har jag lyckats plottra mig så långt bort från dem som det bara är möjligt. Gud bevare mig för... knappar!
Jag önskar att det redan var imorgon, så att jag kan få göra allt som jag inte hann med idag...
Hm. Låter som en stressig dag imorgon...
Andra bloggar om: knappar, stress, tidsbrist, webbläsareJag blev inspirerad av videon Marc & Bella och ville försöka själv. Egentligen var det bara att komma underfund med tekniken, för jag har ju redan många bildberättelser på cor caroli. Jag använde mig av ett program som följer med Windows XP, Windows Movie Maker, men jag undrar om det inte finns enklare program? Det var så pilligt att få dit texterna, det tog onödigt mycket tid... fast det kan ju hända att det var något som jag missförstod också. - Jag vet inte, men kommer ni ihåg denhär lilla historien, autumn leaves...? Ja, jag måste ju få visa den, fast det är fel årstid. Jag menar, när jag har varit så duktig...
Andra bloggar om: autumn leaves, slide show, youtube, windows movie maker, bildberättelser
är att kunna skaka på kroppen som Tevje (Chaim Topol) i If I were a rich man... Brrr, så härligt det ser ut. En förutsättning är nog att jag blir lite större... eller åtminstone tjockare. Jag tror man måste ha lite vikt för att skakningarna skall komma till sin rätt.
Kanske är vi ganska lika, Tevje och jag? Han sitter fast i sitt traditionella liv och kan bara drömma om en annan tillvaro. Would it spoil som vast eternal plan, frågar han sig, om han skulle ha haft en liten förmögenhet?
Men när han skakar på kroppen, då är upproret nära. I skakningarna säger han: Jag! Jag! Jag!Jag finns också och jag har min rätt...! Ett ögonblick är han nära gråten. Han har ju aldrig tid att fråga sig vad han egentligen vill.
Å, så många känslor han får fram. Det är själens längtan... som utan övergång går över i fåfänga... och sedan i drift med den egna fåfängan.
There would be one long staircase just going up
And one even longer coming down
And one more leading nowhere just for show.
Vilken rollprestation!
Andra bloggar om: tevje, fiddler on the roof, chaim topol, if i were a rich man, skakningar, kroppen, känslor, rollprestationer
Sedan kom jag att tänka på denhär visan, med text av Nils Ferlin och musik av Lille Bror Söderlundh. Jag tror det är han som sjunger också.
Hör ihop med: Får man säga som man har det? och Mönster
Det handlar om energi, kanske. Sista gången jag blev arg, försvann en huvudvärk som jag hade haft i flera dagar. En tung huvudvärk, en som verkligen kändes som en slags tilltäppning. Först kände jag mig illa till mods, precis som jag brukar, men den känslan försvann helt och hållet när jag märkte att jag inte längre hade ont i huvudet. Då kände jag mig bara glad... och ovanligt klar i huvudet. Kanske var det bara blod som rann till, men jag har faktiskt känt mig piggare sedan dess, mera i jämvikt...
Inte vet jag, det är bara en tanke som jag testar.
Jag behöver nog vara försiktig, också om jag försöker 'trubba till mig'. Rom byggdes ju inte på en dag och jag har ju också min personlighet att dras med. Det är knappast en tillfällighet att en mänska som är så introvert som jag väljer en mera försiktig livsstrategi. Därför är det nog inte fråga om någon stor förändring utan kanske mera som att glänta lite på dörren, kolla om det kanske kommer in lite energi från det hållet.
En tanke är att jag skall skriva det som är viktigt för mig. Det låter kanske lätt, men är det inte, i alla fall inte för mig. Ibland håller jag tillbaka texter inte bara för att de kan vara sårande utan också för att jag inte tror att någon vill läsa dem. Säkert har jag inte helt fel i det, det finns ju massor med texter som jag inte orkar läsa, men jag vill lära mig att lägga fram dem ändå, att tåla tystnaden. Att inte stoppa mitt flöde på det sättet också.
Jag har varit stolt över mig själv de senaste dagarna, att jag har vågat lägga fram så många inlägg... utan att förlora min inre jämvikt. Jag har varit mycket extrovert, kan man säga - ja, för att vara en sådan introvert.
Sist och slutligen handlar det kanske om förlåtelse?
Vill jag ta mera plats
måste jag vara beredd / göra mera / misstag / tappa ansiktet / oftare
måste jag / förlåta mig själv / mera
kommer jag / förlåta andra / mera / det är oundvikligt
ja / jag undrar / är dethär vägen / till mera liv?
är jag törstig nog?
Andra bloggar om: trubba till sig, energi, tilltäppning, misstag, dikter, försiktighet, introvert, extrovert, förlåtelse, livsstrategier
Till dethär skulle jag gärna få kommentarer, era tankar om att 'säga som man har det'. Hur hittar man en lagom balans mellan sig och andra? Vad är en lämplig dos 'elakhet'? Eller har jag fått dethär helt om bakfoten...?
- Jag tänker också bli mera elak, sade jag till en kvinna på en tillställning helt nyligen. Jag har märkt att det har sina fördelar. Så i fortsättningen kan det hända att du får en konkurrent...
Jag sade det vänligt, diskuterande, men jag var nog upprörd också. Det hade bara inte kommit upp till ytan ännu. Hon hade sagt sårande saker om en för mig kär person, så att han själv och alla andra kunde höra det. Men mellan mig och min upprördhet fanns någon slags nyfikenhet.
Kan ni gissa vad hon svarade? Det kan ni, förstås. Det skulle jag också ha kunnat, om jag hade tänkt efter, men denhär gången var jag mera omedelbar än jag brukar.
- Jag är inte elak, sade hon.
- Du är inte elak? frågade jag upp, som om den tanken var fullkomligt ny för mig - och det var den också, just i den stunden. För mig var det självklart att hon försökte komma åt denhär personen, få honom att framstå i dålig dager.
Anledningen till att jag kunde bete mig såhär var att jag under en tid faktiskt har överlagt med mig själv om jag kanske borde 'trubba till mig'. Försöka hitta en ny position åt mig själv i kommunikationen med andra mänskor. Min psykiater menar ju att jag är för noga med att bevaka mig själv... och att det beror på rädsla. Så för mig var dethär verkligen en intressant fråga. Jag led med den utsatta personen... på samma gång som jag förundrade mig över att denhär kvinnan kunde tillåta sig att vara så elak, på ett så naturligt och självklart sätt...! Går det bra att vara sådär? var min egentliga, nyfikna, fråga.
- Nej, jag är inte elak, upprepade kvinnan och där slutade diskussionen. Jag kom till mina sinnen och insåg att jag inte kunde ha en sådan diskussion med denhär kvinnan, åtminstone inte där och då.
Så jag bara tystnade och det gjorde hon också. Kanske blev vi lika perplexa båda två.
Först senare kom jag att tänka på att om jag hade velat skaka om denhär kvinnan, kunde jag nog inte ha kommit på ett bättre sätt att göra det än genom genom att så helt och fullt anta att hon avsåg att vara elak och sedan starta en diskussion om det. Har man rätt att säga som man har det, utan hänsyn? Är det detsamma som att vara elak? Vilka blir följderna, om man tillåter sig det?
Fast kanske var det bara jag som blev förbluffad. Hon kanske blev nöjd. Kanske trodde hon helt enkelt att hon hade övertygat mig. Hon var inte elak.
På ett sätt har hon ju rätt. Hon är inte elakare än någon annan. Dethär var hennes sätt att uttrycka att hon kände sig förfördelad. Hon har gjort det till en vana också. Något hindrar henne från att uttrycka det som verkligligen bekymrar henne, så hon låter små elakheter sippra in i hennes tal. Jag antar att det är en rädsla, det också.
Fortsättning: Trubba till sig
...för min son har gift sig.
Vigseln ville de unga ha helt för sig själva, men i morgon blir det en liten fest för släkten. Jag har inhandlat en flaska fint anisbrännvin och dessutom skall de få en ganska stor slant - ja, i förhållande till mina inkomster då. En del av dagen har jag också använt för att försöka komma på vad som skall stå på gratulationskortet.
Medan jag höll på med det, hamnade jag på YouTube, bland inspelningarna från filmen Spelman på taket. Inte var det väl så konstigt att jag hamnade där? Har det någonsin gjorts en bättre film just om att gifta sig...?
Filmen börjar med att Tevje berättar om alla traditioner som de har. Det är traditionerna som håller mänskorna i balans, påstår han. Var och en vet sin rätta plats, vet vad Gud begär av honom eller henne.
Men det blir inte som Tevje har tänkt sig. Innan filmen är slut, blir det många traditionsbrott. Döttrarna går sina egna vägar och precis som Tevje förutspått, blir det problem med balansen. Hans egen balans. Tevjes känsloliv kommer i gungning.
Men Tevje väljer att inte stänga sitt hjärta. Han väljer sina döttrar framom traditionen och sina egna värderingar. Det leder fram till en ny balans och gör möjlig denhär sången, fylld av försoning och kärlek.
En behagfull konst. Mänskorna är nätta, med små små fötter och (ofta) stora stora ögon. Dessutom har de ofta ett finger mer eller eller mindre instucket i munnen... fast jag tror inte det är meningen att det skall se barnsligt ut... I alla fall är det som om själva avbildningen skulle vara ett mål i sig, med sina egna regler, skilt från det som händer på bilden. En bild skall vara behagfull vad den än visar upp.
En flicka med öppen blick, en som tar in och ger ut, med samma självklarhet. En orädd flicka. Hon litar på sig själv, på sin egen styrka. Vad som än kommer, verkar hon vara beredd. Hon är inte det minsta undvikande. Tïtta på den bestämda munnen och den lite utstickande hakan...!