Sådär, ja. Nu har jag satt ut Sommarmannens båda uppföljare,
Sexuell frigörelse och
Förälskelsen.
Egentligen skulle det ha blivit ett tredje inlägg också. Det skulle ha handlat om att godkänna sin sexualitet, hur den än ser ut - också om det skulle visa sig att jag inte bryr mig så mycket om att ha sex, vare sig med män (eller kvinnor). Att jag kanske föredrar att skapa något istället. Att det är mest när jag inte orkar skapa som jag tyr mig till kroppen, min egen eller någon annans. Att det antagligen är mest för att känna mig normal och på samma gång göra en markering i förhållande till mina föräldrar, som jag ändå har haft ganska många partners.
Ja, vad mera skulle jag ha sagt? Kanske att jag inte kan skylla på min uppfostran längre, om drar mig för att ha sex. För jag är ju inte precis rädd längre, inte för sex och inte för män heller. De sexuella missförstånden verkar också ha upphört. Det beror väl på att jag är tydligare nu. Jag vet vad jag vill och jag får sagt det också - ja, mycket mera än förut i alla fall. Visst är jag äldre och visst lever jag mera stillsamt också, men inte saknar jag ju möjligheter. Fortfarande kan jag få uppleva att jag är tilldragande, som kvinna och kanske ännu mera som person.
Så något måste väl ha hänt. Först slutade jag upp att vara rädd för sex (se Förälskelsen, länk ovan) och senare, många år senare, kom jag över min rädsla för mänskor också, män och kvinnor. Det var egentligen först efter psykosen (se kategorierna
gudomliga sjukan och
verkligt och overkligt). Jämfört med den verkade det mesta ganska ofarligt. Dessutom hade jag denhär känslan av att redan ha förlorat allt, så det fanns inte någon större orsak att vara försiktig. Så jag blev mycket mera omedelbar mot andra mänskor och då började de också öppna sig... Ja, jag var nästan fyrtio, innan jag förstod dethär - att andra mänskor är lika rädda för mig som jag för dem...!
Vidare skulle jag väl ha tagit upp detdär att jag trivs med att bo ensam... Men det är svårt att skriva om sådana här saker. Vad har jag gjort för att jag måste och vad har jag valt...? Kanske skulle jag också ha frågat mig varför jag kan börja må så dåligt, när jag har haft sex. Ofta kommer jag in i en svacka då, någon timme efteråt. Är det den fysiska ansträngningen eller är det mina energimönster (förutsatt att sådana finns) som kommer i oordning - eller beror det på att jag egentligen inte vill...? Så ungefär skulle jag ha funderat.
Till sist skulle jag ha försökt förklara denhär senaste eskapaden, med
Sommarmannen. Jag behövde väl försöka ännu en gång, skulle jag kanske ha sagt... Jo, jag hade en stark sexlust denhär sommaren (liksom andra somrar). Det är ju inte på det sättet att jag skulle sakna könsdrift, fast det lär finnas sådana personer också (läs denhär intressanta
wiki-redogörelsen om på hur många sätt mänskor kan vara asexuella...!). Nej, det är mera så att jag inte vet vad jag skall göra av med min längtan. Den passar liksom inte in i vad jag har lärt mig om det normala. Jag tycker om att beröra och bli berörd, fast kanske bara i fråga om mänskor som står mig nära. Men inte ens då känner jag någon större längtan efter att ligga med dem, att hålla på med detdär pumpandet upp och ner. Det är ju ganska vanligt, förstås. Kvinnor brukar tycka mera om förspel. Men det är kanske inte den viktigaste slutsatsen. Den har antagligen med mina känslor att göra - eller brist på sådana. Jag tror nästan att om jag verkligen skulle vilja
ha mannen i fråga - då skulle detdär andra också komma. Men jag verkar inte vilja ha någon förening...
Kanske skulle jag ha vågat ge mig på den fria kärleken också? Fast våga och våga... Det är ju tänkbart att jag är den sista att inse att det inte går att skilja på sex och kärlek. Jag kan vara ganska envis av mig. Så kanske är det precis som i kärleksromanerna, att det är hjärta och smärta som gäller. Eller som de säger på börsen - att man måste satsa för att kunna vinna. Eller som Jesus svarade på frågan om det är rätt att skilja sig: Jo, för att ni inte har kärlek...!
Urrk. Detta var magstarkt! Men så skulle jag kanske ha sagt, om jag hade velat komma med några slutsatser. Men det vill jag alltså inte. Jag börjar bli lite rädd för slutsatser. Det är inte det att någon skulle kunna säga emot mig. Men jag är rädd för att låsa in mig. Jag vill lämna dörren öppen, kunna ändra mig vartefter. Inte sätta upp några onödiga hinder på vägen mot mig själv.
Om det nu är dit jag är på väg, borde jag väl tillägga.
Följande inlägg hör ihop: 1)
Sommarmannen 2)
Sexuell frigörelse 3)
Förälskelsen 4)
Inga slutsatser...!Andra bloggar om:
erotik,
gud,
livet,
slutsatser
...på längre håll...
... och närmare...
... och så fönstret i vardagsrummet, med bambugardin.
Tre böcker, sade jag visst. Och att jag skulle försöka berätta vad de handlar om - eller kanske hur de skiljer sig åt. Det kan vara en god idé just nu, innan jag börjar på nästa... bok. - Bok, bok, bok...! Jag måste nog öva mig på att säga det ordet.
Något som jag har svårt med är när mänskor inte svarar. Jag frågar något enkelt, men de svarar inte. De säger varken ja eller nej. Låter bara bli att svara.
Varför börjar jag tänka på det sättet...? Det sårar mig tydligen att jag inte får svar på mina frågor... Ja, och nu är jag visst själv i samma situation. Jag är inte helt säker på vad jag känner. Det är inte lätt att veta vad man känner.
Egentligen skulle det ha blivit ett tredje inlägg också. Det skulle ha handlat om att godkänna sin sexualitet, hur den än ser ut - också om det skulle visa sig att jag inte bryr mig så mycket om att ha sex, vare sig med män (eller kvinnor). Att jag kanske föredrar att skapa något istället. Att det är mest när jag inte orkar skapa som jag tyr mig till kroppen, min egen eller någon annans. Att det antagligen är mest för att känna mig normal och på samma gång göra en markering i förhållande till mina föräldrar, som jag ändå har haft ganska många partners.
