Promenad i Arles

Men det finns gemenskap också.

Kanske var det det jag fastnade för i denhär bilden. Mannen och kvinnan (eller är det möjligen två kvinnor?) verkar så... involverade. Jag kan se att de lyssnar både på varandra... och på sig själva. De lyssnar inåt också. Regnet öser ner, men det märker de inte. De är så inne i sitt samtal.

Andra bloggar om: bilder, promenader, regn, samtal

Inne i mig själv är jag självklar

Men ibland vill ni att jag skall förklara mig.

Jag måste stiga ut ur mig själv och titta på mig själv. Kanske måste jag försöka använda era ögon, för att bli synlig just för er?

Men då känner jag mig inte självklar längre.

Jag blir osäker. Är jag verkligen som jag beskriver mig?

Jag börjar känna mig konstig. Om dethär nu skulle vara jag, är det normalt? Eller... kan ni ändå tycka om mig?

Innan vi satte ord på oss, var vi vanliga. Alla. Ni trodde jag var som er. Jag trodde ni var som jag.

Inne i oss själva är vi självklara. Om vi förklarar oss, blir vi kanske tydliga för andra... men mera främmande för oss själva.

Är det så?


Andra bloggar om: diktliknande, förklaringar

Sommarförkylning

Sonen hittade en sommarförkylning på rockfestivalen. Själv sov han bort den på två dygn... men nu är det jag som har den och jag kan inte den tekniken... Så det blir lite paus här på bloggen...

Ha det så gott, vänner. Kanske får vi lite sommarväder nu?

Andra bloggar om: förkylning, sommar, paus

Den förste Berthold

En drömmande kung... eller en dröm som är så storslagen att den kan kallas kunglig? På det sättet kan bilden passa in i min historia.

"Kanske har han inte ens funnits", kunde Hariberth inte låta bli att sticka emellan. "Eller om han fanns, var han väl bara en vanlig mänska. Säkert har han inte gjort hälften av det som berättas om honom."
"Äh. Du lyssnar för mycket på silvarerna", sade Berthold. Men sedan blev han mera allvarlig.
"Det får väl var hur det vill med det, Hariberth", sade han. "Men när jag var pojke, då trodde jag på allt som berättades om honom. För att jag ville göra det. Inte brydde jag mig om att det verkade omöjligt. Kanske tyckte jag till och med bäst om de historierna. Jag ville att han skulle ha lyckats med det omöjliga. Det skulle jag också göra. Jag tror det var därför som jag bestämde mig för Lansinaa. Just för att det verkade så omöjligt. Om jag kunde erövra det landet, då skulle jag kunna känna mig nöjd. Det skulle kunna uppväga allt det andra..."
"Ära som motvikt till vanära...", sammanfattade Hariberth.

Andra bloggar om: berthold, bertholdare, kungar, kungadrömmar, hariberth

Kanske en dikt

Så vaknar jag upp, fast jag inte har sovit, och inser att jag är här.

Andra bloggar om: diktliknande, vakna

Läsglasögon, med list

Jag skall skaffa läsglasögon, berättade jag för min väninna. Hon nickade. Läsglasögon. Det hade varit ett av de stora samtalsämnena på en klassfest som hon nyss hade varit på och själv hade hon redan sina läsglasögon på näsan... (Blev det rätt nu? Höll på att skriva näsglasögon på läsan!) Så var det min tur att nicka. Vi är nog i läsglasögonåldern, slog jag fast.

Men jag har gruvat mig, först för att gå till ögonläkaren, sedan för att leta upp nya glasögon. Det har gått månader... ja, till och med år, om jag räknar från den dag det först gick upp för mig att jag måste försöka få hjälp för min syn.

Jag trodde ju inte heller att det skulle räcka med ett par läsglasögon för att jag skulle börja se bra igen. Faktiskt är jag inte säker på det nu heller, fast ögonläkaren säger det... Ni förstår, jag har så svaga ögon, minus tio på ena ögat och minus fem på andra, så jag hade liksom inte räknat med någon enkel lösning på mitt synproblem...

Hmm. Logiken här torde vara att stora problem skall man ta mera tid på sig att gruva sig för, innan man löser dem...

I alla fall, här kommer dagens två stora nyheter. För det första, nu har jag äntligen köpt mina läsglasögon. För det andra, det tog mig bara en kvart! Femton minuter. Efter att ha gruvat mig i månader och år, så köpte jag dem på en kvart. Det är utan tvivel den större nyheten.

Jag skall berätta hur det gick till, hur listig jag var. Jo, jag har börjat använda list i samröre med mig själv. Jag måste nästan det, om jag skall få något gjort. Så jag sade till mig själv att jag kan ju i alla fall gå in och kolla lite, bara medan jag väntar. Sonen var lite sen, så jag hade några minuter att fördriva.

Men väl inne hörde jag mig säga: Har ni några som liknar dehär? Jag tog av mig mina gamla glasögon och visade upp dem för expediten. Hon nickade. Jo, det hade de. Ett par. Så jag provade dem och de verkade sitta bra... så jag köpte dem!

Vilken tur att jag är lättlurad, att mina lister fungerar. Nu kommer jag att få läsglasögon. Tänk om det blir roligt att läsa igen!

Andra bloggar om: läsglasögon, list, lättlurad, köp, gruva sig

Jakob och ängeln

En av mina Rembrandt-favoriter. Jacob wrestles with an angel, heter den på engelska. Brottningen vid Jabboks vad, verkar den heta på svenska, enligt Wikipedia. Titta själva, så får ni samtidigt se hela målningen, inte bara denhär detaljen.

Men vad jag ville säga är ju att de brottas inte. Ängeln håller Jakob så ömt, som om han var ett litet barn och Jakob, han har slutit ögonen och ser nästan ut att njuta. Ängeln vaggar honom, han vilar i ängelns famn... eller kanske dansar de, en underlig pardans, tätt inpå varandra? Så nära att det ser ut som brottning.

Jakob tror i alla fall att de brottas, först är han övertygad om det. Ängeln dansar med honom, eller vaggar honom, men det är inte vad Jakob upplever. Han tror att han brottas. Han försöker kämpa emot, men det går inte så bra. Ängelns rörelser är så oberäkneliga. Han tror att han brottas, men kanske försöker han bara hålla sig fast? Klamra sig fast vid ängeln.

Ängeln är mera medveten. Den ser på Jakob med ömhet och medkänsla. Jaja, verkar den tänka, det är inte så lätt att vara mänska. Eller kanske är det Jakob som ser på ängeln, som ser sig själv i ängeln, som säger till sig själv, genom ängeln, att det är inte så lätt att vara mänska? Kanske ger han sig just i denhär stunden förlåtelse för sina tillkortakommanden?

Men först måste han brottas. Länge, länge håller han på att brottas. Han kämpar och kämpar och blir tröttare och tröttare och nu, när benen bara vill vika sig, när det enda som håller honom uppe kanske är ängelns grepp om honom, förstår han hur mäktig den är, hur mäktig den hela tiden har varit, och han väntar bara på det ögonblick då den skall göra slut på honom, göra slut på brottningsmatchen och hela hans liv. Han väntar på greppet som skall krama honom sönder och samman eller kastet som skall slunga iväg honom mot världens ände...

Han väntar och väntar, men inget händer. Ängeln fortsätter att vagga honom, eller dansa med honom, eller vad den nu gör. Det enda som har ändrat sig är att han inte längre kämpar emot. Kanske är han i fara, han förstår att det kan vara på det sättet, men han orkar inte bry sig. Han har inga krafter kvar. Ängeln får göra som den vill med honom, han är slapp som en trasdocka, och han gungar och gungar.

Egentligen är det inte så farligt, ängelns rörelser är ganska mjuka... och just som han tänker det, hör han för första gången musiken. Han sluter ögonen för att kunna höra bättre och snart, snart blir allt på ett annat sätt. Nu kan han känna rytmen, nu kan han ana ängelns nästa steg... och nu så dansar han också! Ängelns rörelser är inte längre oberäkneliga. Han vet att han borde vara rädd... men han kan inte längre. Allt är bara njutning. Han är i extas.

Andra bloggar om: jakob, ängel, brottas, rembrandt, tolkning

Idag har jag klätt av...

ett par som redan var avklätt, det vill säga mannen och kvinnan i Rodins skulptur Kyssen. Ni förstår, jag tycker inte om vit marmor, det är alldeles för sterilt. Kanske var de redan avklädda, men jag ville att de skulle se ut att vara det också. Jag vet inte om ni kan se det, men jag tänker mig att de har lite hudproblem också. Kanske har de fått för mycket sol? Det tycker jag får dem att se ännu mera nakna och sårbara ut.

Förvirrat

Igår var det så varmt. Då tänkte jag: Nu är det högsommar, och sedan, lite fånigt, Man blir hög av högsommar...

Idag är det kallt och blåsigt. När jag ser på björkarna, ser jag mest baksidan av löven. De är ganska bleka i färgen.

Nu tänker jag: Finns det något som inte har en baksida? Och, i samma följd, Finns det något som är helt lika på båda sidor?

Finns det det?? Jag går jag skyndsamt in igen. Dethär var nog inte vad jag ville ägna dagen... eller livet åt.

Andra bloggar om: tankar, frågor, förvirrat, sidor

En lycklig liten djävul

Jag fortsätter att leka med allas vår konsthistoria. De ursprungliga bilderna kommer från Wikimedia Commons och är fria att använda, för den som vill. Mina ändringar är också fria. Jag tycker om att saker inte kostar något... nu när priserna på mat och el och bensin har gått upp igen.

Vem vet, kanske någon kommer att vilja använda mina bilder? Det skulle jag också tycka om...


En man i regnväder... men han ser nöjd ut. Vad är det han tittar på?

En nidbild av en usel styresman, också av Lorenzetti. Säkert användbar, i många sammanhang.

Och så denhär lyckliga lilla djävulen. Han hoppar högt av glädje, i sin väluppvärmda bostad. Han oroar sig visst inte för elräkningen..!

Han kommer från en gammal bok som jag tror heter Codex Gigas... Jo, så är det. Han finns faktiskt på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Så ni som bor där, kan ju gå och besöka honom. Fråga honom om han har bränt upp elräkningen, om det är därför som han är så glad.

Andra bloggar om: bildredigering, codex gigas, djävlar, lorenzetti, styresmän, räkningar, gratis

Abraham och Isak

En liten historia med anledning av denhär bilden...

Äntligen kom han. Hjärtebarnet. Isak. Abraham hade väntat så länge. Klart att de skämde bort honom, han och Sara.

Och Isak kände sitt värde. Han behövde bara peka på något, så fick han det. Mamma och pappa gjorde allt för honom.

Ibland ville Abraham säga nej, men då satte sig Isak på tvären. Han kunde inte ta emot det. Han var så van att få precis som han ville. Så han tjatade och tjatade tills Abraham blev så trött att han gav efter. Sådana gånger undrade Abraham var det var för son han hade fått. Hur kunde han vara så otacksam?

Men Isak blev glad, i alla fall för stunden. Han hade fått som han ville - och visst var väl det ett bevis på att fadern älskade honom? Men på natten, innan han skulle somna, kände han sig osäker. Var han verkligen älskad? Fadern hade ju inte velat uppfylla hans önskan.

Så fortsatte det. Ibland kände Abraham hur han hatade sonen, som aldrig blev nöjd. Och Isak gick längre och längre i sina krav. Ingenting som han fick kunde längre övertyga honom om att han var älskad.

Till slut kom en avgörandets dag. Abraham tog fram sin kniv och satte den mot sonens hals. Han förstod att han måste offra honom - för att få honom tillbaka.

Abraham och Sara - de första curlingföräldrarna?

Andra bloggar om: abraham, isak, offer, barn, föräldrar, kärlek, curlingföräldrar

Mera våld...

Mera våld från gamla tider. Abraham som skall offra Isak, som Donatello såg det.

Originalfotot finns på Wikimedia Commons, fotografen heter Jastrow. Själv har jag väl gett skulpturen en mera expressionistisk känsla?

Bilden är en png-fil och Blogger verkar ha problem med dem. Ibland försvinner bilden, för att sedan komma igen. Är det så för er också? Någon som vet om det går att åtgärda på något sätt?

Andra bloggar om: donatello, isak, offer, bildredigering, expressionism, våld, problem, png-filer

En sådan här dag

När jag vaknar mår jag för det mesta dåligt. Ofta har jag någon obehaglig dröm i tankarna, jag brukar vakna av att jag håller på att älta den. Inte någon skrämmande dröm, inte obehaglig på det sättet, mera som vanligt tröttsamt grubbel.
Ibland försöker jag reda ut vad som pågår. Det gjorde jag idag, kanske med ett visst resultat. Någon grälade på mig igår... och grälet kom liksom från en klar himmel. Inte för att det inte skulle finnas orsak att klandra mig, jag har mycket på mitt samvete, vem har inte det...? Men jag brukar kunna se vad som är på kommande och förbereda mig. Dock inte denhär gången. Vad var detdär? frågade jag mig i timmar efteråt... och också nu på morgonen.
Men jag blir vackrare framåt dagen, precis som i ordspråket. Eftersom jag vet det, kommer jag mig ändå upp. Dessutom har jag det så bra just nu, jag behöver ju inte stressa iväg någonstans. Så jag brukar säga till mig själv att nu tar vi det lugnt. Riktigt lugnt. Först gäller det bara att komma på benen, att fatta det beslutet. När det är gjort, öppnar jag fönstret och sticker in näsan, nosar lite på den nya dagen genom myggnätet.
Sedan slätar jag ut sängkläderna... för bäddar, det gör jag inte. Det är nog tiotals år sedan jag sist bäddade min säng - ni vet, som det skall göras. På riktigt. För mig räcker det att släta ut. Jag är nöjd så. Med åren har jag övat mig så att jag kan göra det med ett enda kast. Jag ser till att täcket och pläden ligger någorlunda ovanpå varandra och så tar jag tag i bådas långsidor och kastar...!
Efter det handlar det mest om katterna. Jag undrar kanske vad jag skall ta på mig för att kunna gå ut i trapphuset och släppa ut dem. Många gånger får jag i det skedet upprepa min föresats att ta det lugnt. Jag vet ju att katterna sitter och väntar. Skall hon komma någongång...? De har hört att jag har börjat röra på mig och nu vill de att det skall hända saker. Det skall klappas och fyllas på i matkopparna och så klappas igen. Sedan vill de gå ut. De vill också komma åt att nosa på dagen.
Följande projekt är frukost. Skall det bli te och en rågsmörgås... eller te och en chokladbit? Det blir garanterat både och, men ordningen är inte helt klar.

En sådan här dag. Trög just nu, men nog skall den väl börja flyta? Igår, sent på natten, var jag så lycklig. Jag ville bara fortsätta och fortsätta med mina bilder.... eller vems bilder det nu kan vara frågan om...? För ni förstår, jag och copyright, vi är inte precis som hand i handske, vi passar inte så bra ihop. Ibland kan jag inte skilja på mitt och andras. Det börjar bara klia i fingrarna på mig. Jag ser en bild i någon annans bild och då vill jag ta fram den... och den nya bilden, den är ju faktiskt min!
Här ett exempel. För ett par dagar sedan hittade jag denhär bilden, hos Digital Jethro på flickr. Den är tagen i Lucca, i Toscana. Annars vet jag inte så mycket om den. Det finns massor med anonyma lejon i dendär trakten. Möjligen föreställer den Kristus (lejonet) och en kättare. Men jag kände genast att den var viktig för mig. Här fanns något som jag ville förtydliga. Kanske skulle den passa i min historia också?
Så det blev två nya bilder, båda kallade Big Trouble.


Jo, det är viktiga bilder, för mig. Det har något med närheten att göra, den nära relationen mellan man och lejon, mellan den som är i överläge och den som är i underläge. Titta på hur mannen håller sin hand! Jag tror inte att han kommer att bli uppäten, after all...
Kanske skulle jag också nämna att jag har frågat lov, fast först efteråt. Efter uträttat värv. Men egentligen var det ju bra för båda, inte bara för mig. Han har fått flera länkar av mig - plus att han fick veta att hans fotografi var inspirerande!
Men nu skulle det nog vara dags för dendär rågsmörgåsen. Den kommer med andra tekoppen denhär dagen.

Andra bloggar om: morgon, början, kvällsmänska, copyright, bilder, fotografier, editering, lejon, lucca

En hälsning

Just nu är det jobbigt hos oss. Det blir inte så mycket skrivet. Hoppas att det lugnar sig, snart. Att jag vågar fortsätta med mitt.

Andra bloggar om: hälsningar, jobbigt

Den exotiska skogen

Konstigt. Dethär drömde jag också, för några år sedan. Ni vet, en sådan där dröm som är så färgstark att man aldrig riktigt glömmer den.

Kvinnan var inte med... eller visst var hon det, men jag kunde inte se henne. För det var ju jag som gick där i skogen. Den exotiska skogen fanns precis där jag bodde.

Har ni drömt denhär drömmen? Det verkar ju som om Henri Rousseau och jag skulle använda oss av samma symboler, i våra undermedvetna liv... och då kan man ju fråga sig om inte ni också gör det? Det viktigaste i denhär drömmen var de knalloranga apelsinerna och den överväldigande grönskan.

Jag tror det är en dröm om kraft. Stor kraft. Växtkraft. Växter behöver extra kraft för att kunna blomma och bära frukt och här finns den, i överflöd. Det är därför som växterna är så övernaturligt stora och apelsinerna så bjärt lysande. Så att man skall kunna uppfatta kraften.

Mina krukväxter brukar inte blomma, inte bära frukt. Själv kände jag inte heller någon kraft. När jag hade denhär drömmen, trodde jag nog inte ens att jag skulle överleva. Jag kunde inte tro på drömmens budskap... men kanske gjorde jag det ändå? Det var ju en så praktfull dröm. Det var som om drömmen, med all sin prakt, försökte övertala mig att fortsätta tro. Kanske tog jag ändå intryck.

Andra bloggar om: målningar, drömmar, växtkraft, färgstark, apelsiner, skog, exotisk

Midsommarafton

- med både glädje och dramatik.

Till glädjeämnena hör att mina sidor på free1000s visar tecken på att börja gå bra. Det är ännu för tidigt att säga... men, god willing, så kan de börja ge en liten inkomst. Vi får se.

Men... en kär vän har det svårt just nu. En vän som är så kär att jag nästan inte vågar sova, när han har det svårt. Jag tror att jag kanske sviker honom då. Det är dumt, inser jag också, för jag kan ju inte vara ett stöd för honom, om jag inte får tillbaka mina krafter... så jag intog en lämplig mängd medicin - ganska liten, faktiskt.

Men jag hoppas, hoppas, hoppas att dethär skall sluta som han vill - eller, om det inte kan göra det, att han skall få styrka, någonstans ifrån, att bära det. Att det i slutändan skall ge honom ett rikare liv.

Jag vill det. Det måste vara så. Annars tänker jag inte vara med i dethär livet.

Nej, jag talar inte om självmord... men det är det absolut minsta man kan begära av livet. Förstår ni hur jag menar? Livet kan fara fram som en orkan, slita taket av ditt hus, plocka upp dig ur sängen och bolla med dig uppe i luften. Det kan slänga dig till marken, krossa dig som om du var en liten fluga... men i viss mening måste det ändå bevara dig. På något sätt måste allt hända så att du kan fortsätta att tro på livet, också när du dör.

Så måste det vara. Annars tänker jag inte vara med. Jag kräver detta.

Kräver ni också detta?

Andra bloggar om: midsommarafton, glädje, dramatik, livet, krav

Till hälften frälst

Som ni kanske märker så experimenterar jag litet. Jag försöker känna efter om jag skulle kunna bli mera samhällstillvänd, om jag möjligen skulle må bättre av det, få en bättre balans mellan min inre och yttre värld. Mina senaste inlägg har ju faktiskt varit nästan... politiska!

Men nu känner jag mig osäker. Särskilt det allra senaste inlägget, Elchocker, antidepressiva... och Alice i Underlandet, bekymrar mig. Om man börjar gräva, kan ens världsbild bli hur svart som helst, skulle jag tro. Det finns alltid uppgifter att bygga på. Ibland måste man väl göra motstånd, men man skall nog välja sina kamper med stor noggrannhet. Kanske är mycket redan vunnet, om man väljer att se sin motståndare som en vän? Om man försöker utgå från att samförstånd är möjligt?

Det är kanske en illusion, men i såfall en bra sådan. Vill jag tro.

En annan sak som bekymrar mig är att jag delvis instämde i de åsikter om psykiatri som framfördes på Peter Urban Larssons och KMR:s sidor... kanske mest av den anledningen att båda sidorna visade sig ha anknytning till Scientologi-kyrkan.

Det är förmodligen ett tecken på min egen inskränkthet, varför skulle jag inte delvis kunna ha samma åsikter(??), men jag är visst överkänslig mot frälsningsbudskap...

...vilket föranledde följande, lite lustiga ordvändning:

Till frälsningsbudskap lyssnar jag bara med halva örat

Därför blir jag nog aldrig mer än till hälften frälst

Andra bloggar om: eftertankar, kritik, psykiatri, illusioner, politik, kamper, världsbild

Elchocker, antidepressiva... och Alice i Underlandet

En dag när jag kommer in på allt möjligt som jag inte hade tänkt.

Jag hade en vag tanke om att gå med i Blogglista.se... men så hittade jag en länk, längst nere på sidan, om att skriva på mot elchocker. Det kan jag tänka mig, för jag tycker nog att det är ett oerhört ingrepp i ett mänskoliv... men jag ville ändå läsa på lite först... och då kom jag till Peter Urban Larssons sida... och därifrån till KMR - internationell övervakare av psykiatrin...

Snart började det kännas som för mycket, för starkt... så jag tänkte att jag behövde googla litet, få in andra synpunkter.

Så jag googlade på antidepressiva +bedrägeri... men hittade bara mera skarp kritik mot psykiatrin och läkemedelsindustrin. John Virapen, fd verkställande direktör på läkemedelsbolaget Lilly, berättar i Dagens Nyheter om hur det gick till när Prozac kom till Sverige. Det vill säga hur det inte borde ha gått till.

Nästa resultat på Googles leder mig till en Karin Johannissons recension, också i DN, av Fredrik Svenaeus bok Tabletter för känsliga själar. Fredrik Svenaeus är medicinsk filosof och när jag läser det, då blir jag genast mera intresserad. Dethär verkar vara en man med ett bredare synfält. En tanke som han för fram är att massvågen av depressioner har att göra med dagens mycket extroverta samhälle. Därav titeln, antar jag. Tabletter för känsliga själar... så att de kan bli litet mindre känsliga.

Så jag googlar litet mera på honom och hittar en bokrecension till, i Aftonbladet, skriven av Pia Bergström. Här behandlas också en tredje bok, av journalisten Ingrid Carlberg. Den verkar också intressant. Ett brett perspektiv, igen, och mängder av intervjuer, med alla slags mänskor som kommer i kontakt med antidepressiva.

Till sist läser jag ett länkande blogginlägg av Marlene Olsson, Att respektera sjuka. Tänkvärt. Från Marlene lånar jag också denhär mycket passande videon - White Rabbit av Jefferson Airplane. Vokalisten sjunger om Alice i Underlandet, tror jag mig förstå.

One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall
And if you go chasing rabbits
And you know you're going to fall
Tell 'em a hookah smoking caterpillar
Has given you the call
Recall Alice
When she was just small
When men on the chessboard
Get up and tell you where to go
And you've just had some kind of mushroom
And your mind is moving low
Go ask Alice
I think she'll know
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the door knob said:
"FEED YOUR HEAD_______________FEED your head"

Underbar låt, underbart framförd... men vid dethär laget har jag förstås inte en aning om vad jag egentligen hade tänkt göra idag.

Läs också mina eftertankar...

Andra bloggar om: antidepressiva, elchocker, psykiatri, kritik, John Virapen, Fredric Svenaeus, Ingrid Carlberg, Jeffersson Airplane, White Rabbit

Slutet på historien

Ni minns kanske att man skulle bygga ett kärnkraftverk i södra Österbotten, just i den trakt där jag har min sommarstuga. Se Vet ni vad... och Om sannolikhet.

Men så blev det ju inte. Beslutet kom redan för någon vecka sedan, så det är gamla nyheter som jag serverar. Alla i Finland vet säkert redan hur det gick. Men säkert har det inte varit lika mycket debatt i Sverige... och dessutom vill jag kanske säga B, när jag redan har sagt A. Ja, berätta historien till slut.

I alla fall. Det var kärnkraftsbolaget, Fennovoima, som drog sig ur. Enligt deras egen utsago var det delvis pga det starka motståndet i kommunen. Deras talesman sade, mycket vist, att ett kärnkraftverk är ett så stort åtagande att man behöver att hela kommunen sluter upp kring det.

För mig känns dethär som en fråga. Motstånd, seger. Kan det löna sig att göra motstånd?

Självklart, säger många. Det skulle jag själv ha sagt, en gång i tiden. Men sedan blev jag så... knäckt. Jag har känt så starkt, de senaste åren, att inget av vad jag gör spelar någon som helst roll. Krafter styr som jag inte kommer åt.

Jag är inte säker på att jag ännu är beredd att avsluta dethär... fatalistiska kapitlet i mitt liv.

Jaha, dethär inlägget tog visst en litet oväntad vändning.

Andra bloggar om: kärnkraftverk, Fennovoima, motstånd, seger, uppgivenhet

Hurra för bloggarna!

Roligt att så många bloggare tar ställning mot FRA-lagen i Sverige.

Jag är inte alls insatt i frågan och vill inte läsa på, men anar att det handlar om kontroll. En myndighet skall visst få mera rätt kontrollera vanliga mänskors e-post, utan tillstånd före. Man skall söka efter ord som terrorism och våld och sånt.

Nej, jag tycker inte om det. Det får inte bli för mycket kontroll. Man kan inte gardera sig mot allt som möjligen kan tänkas vara farligt. Det vet jag, av personlig erfarenhet - och jag tror att det stämmer också på det samhälleliga planet. För mycket kontroll - och livet kvävs. Mänskor blir försiktiga och vågar inte säga vad de tänker.

Hos Stationsvakt (här, till exempel) läser jag att det verkar ha varit bloggarna som satte igång debatten. Men det är väl ganska naturligt? Vad skulle vi som bloggare reagera mot, om inte just ett försök att göra folk mindre meddelsamma?

Jag tror jag sätter mycket hopp till det fria livet på nätet, att det inte skall gå att kontrollera. Kan inte låta bli att hoppas att varje försök till mera kontroll skall uppvägas av... ett mot-hack..!

På nätet finns både det ena och det andra, men då får vi väl lära oss urskiljning? Vi kan väl inte fortsätta att vara barn... hela livet?

Andra bloggar om: FRA-lagen, frihet, kontroll, liv, bloggare, debatt