Magiskt tänkande. Jag tror jag har tänkt ganska magiskt den senaste tiden. Det har förstås att göra med livet, som det ser ut för mig just nu. Först gick jag och väntade på att bli opererad. Skrapning är ju ingen stor sak, men att bli satt i narkos är ganska speciellt. Att bli helt hjälplös, i händerna på andra. Och nu väntar jag förstås på provsvaren. Kan det vara cancer...?
Där fick du! har jag tänkt, med inte så lite hån. Där fick du för att du flirtar med döden. Cancer i
livmodern! Jag har hånat mig själv för att jag känner mig så tom, för att jag inte längre ser så mycket mening med det vanliga livet. För att jag håller med
Predikaren, att allt är bara fåfänglighet...
Andra gånger har jag varit övertygad om att jag har
mera livskänsla än andra. Jag har tyckt mig känna hur livet sjunger i mig, hur jag vänder mig mot ljuset, som ingen annan... En riktigt pösig självkänsla!
De senaste dagarna har det varit mera på det sättet. Nu
vet jag att jag vill leva, tänkte jag när jag kom hem från sjukhuset. Jag
har sådant som håller mig kvar. Så jag
kan inte dö just nu...
Mina tankar var så klara. Jag förstod till och med varför jag behöver vara konstnär... eller, kanske hellre, varför jag inte bara kan vara en skapande mänska ute i samhället, i vilket yrke som helst. Konsten är min
brygga, tänkte jag. Jag är för introvert för att kunna möta mänskor ansikte mot ansikte, dag ut och dag in. Det blir för många intryck... och dessutom verkar det inte finnas någon plats för mig, för det som jag är.
Men jag behöver delta. Att vara mänska är att delta, med liv och lust... vare sig man är introvert eller extrovert. Jag kan inte leva utan att delta.
Så känner jag och därför har jag tänkt mycket på dethär. På vilket sätt skall jag delta... under den återstående delen av mitt liv? Vilket slags arbete skall jag ha? Skall jag försöka få ett nytt arbete som bibliotekarie? Eller skall jag försöka satsa på min förmåga att se mänskor, att sätta mig själv åt sidan och bara ta in dem... Jag tror att jag skulle kunna bli präst... eller psykolog... eller bara skolgångsbiträde. Så kan jag tänka, men sedan blir det stopp. Jag vet, inom mig, att jag kommer inte att hålla för ett heltidsarbete.
Där någonstans kom insikten. Jag förstod hur det måste bli. Jag kan inte vara utan min brygga. Säkert kan jag göra annat också, men bryggan är viktig. Livsviktig. För mig är det inte någon hobby att hålla på med konst. Det är mitt sätt att vara i kontakt. Att vara med. Att ge.
Men tillbaka till det magiska tänkandet. När jag känner mig såhär uppåt, då kan jag inte tro att jag har cancer. Det är inte förenligt med en sådan livskänsla...
eller är det...?
Vid närmare eftertanke måste jag ändra mig. Är det inte just inför döden som livskänslan är som mest stark...? När det inte längre finns någon framtid, då öppnar sig nuet. Då finns man där med alla sina sinnen, på gott och ont. Man blir lätt och man blir tom. Skrattar och gråter om vartannat, precis som ett litet barn. Det är ju från denhär erfarenheten som jag har min livskänsla, den som får mig både att flamma upp och slockna. Jo, så är det nog. Livskänslan är inte bara lycka. Den är framför allt
närvaro, i stunden.
Så är det, för mig.
Jag flirtar inte - inte med döden i alla fall. Det var bara något som jag fick för mig för att jag lämnade mig själv ett tag, började se på mig med anklagande ögon.
Så jag tror... att det magiska tänkandet är fel. Leder fel. Även om jag känner mig stark och glad, så behöver det inte betyda att jag är frisk, i fysisk mening.
Jag antar att det är ett sätt att söka trygghet. Man vill intala sig att man har en god hälsa. Det är kanske inte så dumt,
något samband finns det säkert mellan tanke och verklighet, men det finns också andra, mindre trevliga konsekvenser.
Alla har vi väl hört dethär?
"Nä-ä. Jag blir aldrig sjuk. Jag har inte varit sjuk på åratal".
Och så ser mänskan ut som om det skulle vara hennes egen förtjänst...! Medan vi, vi som jämt är sjuka, helst också skall skämmas för det...
Att inte tro på magiskt tänkande skulle väl vara att godta att livet är som det är. Osäkert. Nyckfullt. En riktig drake.
Fast ännu är jag inte helt säker, märker jag. Nu frågar jag mig om jag möjligen har
fel sorts livskänsla. Kanske skall det inte alls vara denhär starka känslan av närvaro utan helt andra känslor. Jag frågar mig om jag inte
borde kunna glädjas åt allt dethär som jag nu kallar fåfänglighet... och om jag inte borde
anstränga mig mera för att göra det.
Då skulle det magiska tänkandet nog fungera..!
Vilken soppa! Vid närmare eftertanke påminner mig livet mest om en soppa.
Andra bloggar om: drakar, flirt med döden, fåfänglighet, hälsa, konstnärsskap, livskänsla, magiskt tänkande, otrygghet, trygghet
idag