High fidelity (Stephen Frears, 2000)

[They are] mostly young men who spend all their time looking for deleted Smith singles and original, not re-released, underlined Frank Zappa albums.



Andra bloggar om: enmeningsrecensioner, film, filmdagbok, High Fidelity, Jack Black, John Cusack, Lisa Bonet, Todd Louiso

Batman (Leslie Martinson,1966)

"Will you give me The Bat Rope, Robin?"
Andra bloggar om: Adam West, Batman, Burt Ward, enmeningsrecensioner, film, filmdagbok

Vill vill vill...!

Min frid är hotad. Jag har två drömmar som jag så gärna skulle berätta om. En som är ungefär en vecka gammal och en annan som är nästan nyfödd. Båda drömmarna har förstört varsin natt för mig - eller skulle jag säga förnöjt...?

Jag borde bestämma mig för vad jag tycker. Fast egentligen vet jag ju redan. Mina drömmar berättar inte något nytt för mig, men - ursäkta att jag säger det själv - de är så konstnärliga...! Jag kan inte motstå det sätt som jag i drömmen lägger upp mina dramatiska stycken... Den första drömmen heter Råttan. Jag skulle inte ha avslöjat hur jag själv tolkar drömmen utan försökt sätta igång er istället. För jag tror kanske att dethär är en dröm som många känner igen sig i. Den andra drömmen handlade om drakar... Råttor och drakar. Kom till min zoologiska trädgård! :)

Dessutom hade jag tänkt börja berätta om vad som händer i min bok. Jag är färdig med avsnittet Familjemiddagen och skulle bara behöva lägga ut det. Och varför känns det så omöjligt? Igår hade jag hur mycket energi som helst, men då hittade jag på att köpa ett par nya skor och bjuda Sonen på middag...

Egentligen mår jag bäst, när jag håller mig till boken. Det är rogivande att skriva på den, kanske just för att jag gör det så långsamt och eftertänksamt... Det är närapå en meditativ sysselsättning.

Nåja. På något sätt lättar det att skriva ner sina planer. Att få berätta om detdär som både gläder och förargar. Som stör ens frid... Kanske skulle jag ta en tupplur nu, innan jag går till källaren och sätter på en tvättmaskin?

Andra bloggar om: carulmare, bok, drakar, drömmar, frid, ofrid, planer, råttor, skriva, utmattning

Känna sig själv

Något som jag har svårt med är när mänskor inte svarar. Jag frågar något enkelt, men de svarar inte. De säger varken ja eller nej. Låter bara bli att svara.

Okej. Jag kanske förstår dem. Jag tror de går efter känslan. Det känns fel att säga ja och att säga nej är också förenat med något slags obehag. Men de stannar inte upp för att klargöra för sig själv vad dethär obehaget innebär. Därför kan de inte svara. De vet helt enkelt inte.


Okej. Jag förstår. Det är inte det som är problemet. Problemet är hur jag skall ställa mig.

Ibland frågar jag upp. Hur vill du ha det egentligen? Tvingar dem att gå igenom sina känslor och komma med ett svar. Det känns bra på ett sätt. För det mesta leder det ju till att jag får min fråga besvarad. På ett annat sätt får det mig att känna mig gnatig eller till och med skolmästaraktig. Lär dig nu att förstå dig själv!

Jag skulle också kunna låta saken bero. Det skulle väl vara den bästa lösningen. Men börjar jag lätt tänka illa om personen ifråga - och det vill jag inte heller. Det kan handla om en mänska som jag verkligen bryr mig om och vill ha nära. Men mina tankar kan bli lätt föraktfulla. Du som inte ens kan uttrycka vad du känner. Du har visst ingen självkännedom alls.


Varför börjar jag tänka på det sättet...? Det sårar mig tydligen att jag inte får svar på mina frågor... Ja, och nu är jag visst själv i samma situation. Jag är inte helt säker på vad jag känner. Det är inte lätt att veta vad man känner.

Kanske handlar det om respekt. Kanske upplever jag att en mänska som inte svarar på mina frågor inte har respekt för mig? Kanske är det därför som jag själv kan brista i respekt, om jag inte får svar på mina frågor?

Kanske är det så. Men så behöver jag inte tänka. Jag skulle också kunna tänka att denhär mänskan har så fullt upp just nu. Så kan det ju vara för mig också. Att jag bara inte orkar.

Om jag skulle ge andra mänskor denhär friheten att låta bli att svara, då skulle jag kanske få den själv också? Det skulle kunna betyda mycket för mig. Ofta känner jag mig så skuldtyngd, när jag inte genast svarar. Jag undrar om jag någongång har vågat låta bli att svara?

Det borde jag antagligen försöka. Utan att tänka att jag är respektlös. Utan att tänka att den andra personen tycker det.


Så långt allt väl. Men jag tror att jag måste gå ett steg längre. Vad betyder egentligen detdär 'fullt upp'? Ganska sällan tror jag det handlar om tidsbrist eller fysisk utmattning. Det betyder egentligen att personen håller på med något annat. Att det är något annat som engagerar honom eller henne. Inte mig och mitt.

Skall jag ge frihet då också? Ja, det tror jag - och det skulle nog vara en lättnad för mig själv också...

Sist och slutligen handlar det kanske om hur jag vill leva mitt liv. Hur mina förhållanden skall se ut. Hur mycket plikt och kanske skuld som de skall innehålla. Hur mycket frihet och kanske ensamhet som jag tål.

(Ansiktena från medeltida handskrifter. Mest Codex Manesse, tror jag.)

Andra bloggar om: carulmare, fullt upp, känna sig själv, känslor, respekt, respektlöst

Mitt sovrumsfönster

Dethär är mitt sovrumsfönster. Här sitter jag med en varm kopp te och knaprar på en chokladbit. Jag drar ut på det så länge jag kan - och det blir längre och längre. Jag tänkte att här skulle jag ha en golvlampa så att jag kan sitta och läsa, men jag tror jag låter bli. Det är skönare att bara sitta.

Andra bloggar om: carulmare, sittande, sovrumsfönster

En praktisk fråga

Ett svar till Petra och kanske någon mer som undrar hur man sätter in en filmruta istället för en länk. Det är lätt! :)

Gå till exempel till denhär YouTube-adressen. Där finns en gammal video med Miriam Makeba som sjunger Pata pata. Härlig låt, tycket jag, men det var ju inte det jag skulle säga. Under URL (länkadressen) finns rubriken EMBED och det är koden i den rutan som skall kopieras. Om jag minns rätt, kan man också i Blogg.se byta till html-editior. Så gör det och klistra in koden där. Det är det enda man behöver göra.

Om man vill, kan man också ändra på storleken på videofönstret, men man måste behålla proportionen mellan höjd och bredd. Standardvärdet är 425 och 350, men det kan till exempel också vara 250 och 205. Förhållandet skall vara ungefär 17 till 14 för att passa in i ramen, skulle jag tro... Pass upp med kodbiten 'embed'. Åtminstone i Blogger har slutdelen av koden en underlig förmåga att falla bort.



Andra bloggar om: bloggande, Miriam Makeba, musikvideor, Pata Pata

After the dazzle...

Andra bloggar om: dikter, Walt Whitman

Kinesisk fantasi

Jag gjorde något konstigt igår. Satt med mina stora färgade papper i famnen, en pensel i handen - och gjorde anteckningar. Ja, just det. Jag målade inte. Jag skrev ner mina tankar om ett nytt spel (Heroes IV) som jag skulle kunna göra. Ritade också några stugor som skulle symbolisera slott och några streckgubbar till hästar och ryttare.

Det blev inte så bra. Har ni någongång försökt? Det är inte så lätt att skriva med en mjuk pensel och inte att rita heller. Men varför tog jag inte penna och papper - eller skrev på datorn istället? Det skulle ha gått både lättare och snabbare. Hmm. Jag tror jag ville komma bort från datorn en stund - och i min fantasi såg jag en karta. Mina anteckningar om spelet skulle se ut som en karta. En vacker karta. Det var därför som jag gjorde dethär konstiga.


Det blev ingen vacker karta, det skall jag genast medge. Men något blev det ändå. En tanke. En konstig tanke. Vad skulle det annars kunna bli, när man gör något så konstigt? Det var när jag höll på med stugorna (slotten). Utan att jag ville det började de se kinesiska ut. Penseln var mjuk och taken böjde sig uppåt. Ju snabbare jag försökte få penseln att arbeta desto mera krökte de sig. Blev kinesiska. De såg så kinesiska ut att jag började tro att jag var en kinesisk kalligraf.

Och så kom tanken: Det är därför som de kinesiska taken böjer sig uppåt. Det är för att de skrev sina tecken med penslar...! Är det därför? Nej, jag har inte den blekaste aning. Men det kändes som om det borde finnas ett samband...

Någon annan som vet...?

Dethär är förresten det traditionella kinesiska tecknet för stuga - eller litet buddhistiskt tempel. Det liknar, eller hur?

Men här vill jag inte propsa på något samband. Inte för att jag vet något om kinesiska, men vägen från bild till tecken verkar vara lång och invecklad. Om jag någongång lyckas se en bild i tecknet, så är det för det mesta inte den rätta... Här kan ni läsa mera om hur kinesiskan har utvecklats. Ja, om ni vill ha fakta och inte fantasier.

Nej, vad jag tänker på är linjernas mjukhet. Titta bara på denhär mästerkalligrafen från Han-dynastin (från ca 200 fKr till 200 eKr)... och jämför med vårt eget latinska alfabet. Nej, jag vill inte säga för mycket. Det finns inga klara samband. Det handlar ju också om skrivunderlag och om skrivandet som konstform (som väl står i ett motsatsförhållande till skrivandet som bokföring eller kommunikation). Men ändå...!


Ja, min konstiga tanke fick mig att gräva lite. Kanske blir ni också intresserade? Här hittar ni skrivprov från flera kinesiska mästare.

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, kalligrafi, kinesiska tak, kinesiska tecken, konstigheter, samband, skrivkonsten

Näsbränna

Några dagar ledig, men trött. En svacka av något slag. Kanske förkylning. Det bränner i alla fall i näsan och ibland nyser jag... Bränner i näsan. Näsbränna. Tydligen har jag fått en näsbränna, i ordets mest bokstavliga mening... Det är förstås inget hinder för att skriva. Det är ju inte med näsan som man gör det. Att skriva medan man nyser är kanske inte så välbetänkt, skärmen skulle kunna bli prickig, men det händer ju inte så ofta. Jag skulle kunna skriva mellan nysningarna... Det gör jag också. Igår vilade jag mest, men idag försöker jag skriva, bara lite grann... Men bara för mig själv. Jag vill inte visa det. Jag är för trött. Jag orkar inte vara med just nu.

Så vi ses, när jag har kryat på mig...

Andra bloggar om: carulmare, förkylningar, trötthet

Tro och misstro

Jag skriver på min bok - och känner en motvilja mot att lägga ut vad jag skriver. Kanske är det är det för tidigt på något sätt?

Fast jag brukar ha ett slags felmarginal. För det mesta har jag ett eller två avsnitt som är klara, men som jag väntar med att lägga ut. Det är för att inte behöva rätta så mycket på bloggen.

Också nu har jag dethär försprånget - och ändå vill jag inte... publicera. Det heter ju så, men jag tvekar att skriva det. Ordet är väl litet för stort och krävande.

Kanske behöver jag vara för mig själv ett tag? Allt blir liksom större, när man skriver på nätet. Man blir mera upphetsad och också mera nerslagen. Jag har lättare att hålla balansen, när jag är bara för mig själv.

Men jag har en bra balans just nu. Ett lugn som känns i hela kroppen. Jag känner mig stadig som ett träd. Jag vill inte flytta på mig. Jag vill ta det långsamt och varligt. Jag tänker inte låta hetsa mig.

Denhär känslan. Kanske kommer den från en tanke som jag har? Det får vara hur det vill med världen - med gud och livet och erotiken. Visst är det mycket som ser mörkt ut, men jag vill inte döma. Inte nu längre. Jag vill inte leva som i fiendeland, att jämt behöva vara på min vakt. Det tar på krafterna och på humöret också.

Igen kommer jag att tänka på en rad i Desiderate: Betvivla inte att världsalltet är som det borde vara...

Eller med mina ord:

Men jag vill tro gott
Att tro något annat
Sårar mig

Andra bloggar om: misstro, sentenser, skrivande, tro

Min son är kär

Han säger det inte, men jag hör ju på rösten:

...och hon är så stolt och hon vill inte be om förlåtelse... och hon är så trevlig...

Lägger han till, utan att hämta andan.

Andra bloggar om: carulmare, dagbok

Inga slutsatser...!

Sådär, ja. Nu har jag satt ut Sommarmannens båda uppföljare, Sexuell frigörelse och Förälskelsen.

Egentligen skulle det ha blivit ett tredje inlägg också. Det skulle ha handlat om att godkänna sin sexualitet, hur den än ser ut - också om det skulle visa sig att jag inte bryr mig så mycket om att ha sex, vare sig med män (eller kvinnor). Att jag kanske föredrar att skapa något istället. Att det är mest när jag inte orkar skapa som jag tyr mig till kroppen, min egen eller någon annans. Att det antagligen är mest för att känna mig normal och på samma gång göra en markering i förhållande till mina föräldrar, som jag ändå har haft ganska många partners.

Ja, vad mera skulle jag ha sagt? Kanske att jag inte kan skylla på min uppfostran längre, om drar mig för att ha sex. För jag är ju inte precis rädd längre, inte för sex och inte för män heller. De sexuella missförstånden verkar också ha upphört. Det beror väl på att jag är tydligare nu. Jag vet vad jag vill och jag får sagt det också - ja, mycket mera än förut i alla fall. Visst är jag äldre och visst lever jag mera stillsamt också, men inte saknar jag ju möjligheter. Fortfarande kan jag få uppleva att jag är tilldragande, som kvinna och kanske ännu mera som person.

Så något måste väl ha hänt. Först slutade jag upp att vara rädd för sex (se Förälskelsen, länk ovan) och senare, många år senare, kom jag över min rädsla för mänskor också, män och kvinnor. Det var egentligen först efter psykosen (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt). Jämfört med den verkade det mesta ganska ofarligt. Dessutom hade jag denhär känslan av att redan ha förlorat allt, så det fanns inte någon större orsak att vara försiktig. Så jag blev mycket mera omedelbar mot andra mänskor och då började de också öppna sig... Ja, jag var nästan fyrtio, innan jag förstod dethär - att andra mänskor är lika rädda för mig som jag för dem...!

Vidare skulle jag väl ha tagit upp detdär att jag trivs med att bo ensam... Men det är svårt att skriva om sådana här saker. Vad har jag gjort för att jag måste och vad har jag valt...? Kanske skulle jag också ha frågat mig varför jag kan börja må så dåligt, när jag har haft sex. Ofta kommer jag in i en svacka då, någon timme efteråt. Är det den fysiska ansträngningen eller är det mina energimönster (förutsatt att sådana finns) som kommer i oordning - eller beror det på att jag egentligen inte vill...? Så ungefär skulle jag ha funderat.

Till sist skulle jag ha försökt förklara denhär senaste eskapaden, med Sommarmannen. Jag behövde väl försöka ännu en gång, skulle jag kanske ha sagt... Jo, jag hade en stark sexlust denhär sommaren (liksom andra somrar). Det är ju inte på det sättet att jag skulle sakna könsdrift, fast det lär finnas sådana personer också (läs denhär intressanta wiki-redogörelsen om på hur många sätt mänskor kan vara asexuella...!). Nej, det är mera så att jag inte vet vad jag skall göra av med min längtan. Den passar liksom inte in i vad jag har lärt mig om det normala. Jag tycker om att beröra och bli berörd, fast kanske bara i fråga om mänskor som står mig nära. Men inte ens då känner jag någon större längtan efter att ligga med dem, att hålla på med detdär pumpandet upp och ner. Det är ju ganska vanligt, förstås. Kvinnor brukar tycka mera om förspel. Men det är kanske inte den viktigaste slutsatsen. Den har antagligen med mina känslor att göra - eller brist på sådana. Jag tror nästan att om jag verkligen skulle vilja ha mannen i fråga - då skulle detdär andra också komma. Men jag verkar inte vilja ha någon förening...


Kanske skulle jag ha vågat ge mig på den fria kärleken också? Fast våga och våga... Det är ju tänkbart att jag är den sista att inse att det inte går att skilja på sex och kärlek. Jag kan vara ganska envis av mig. Så kanske är det precis som i kärleksromanerna, att det är hjärta och smärta som gäller. Eller som de säger på börsen - att man måste satsa för att kunna vinna. Eller som Jesus svarade på frågan om det är rätt att skilja sig: Jo, för att ni inte har kärlek...!

Urrk. Detta var magstarkt! Men så skulle jag kanske ha sagt, om jag hade velat komma med några slutsatser. Men det vill jag alltså inte. Jag börjar bli lite rädd för slutsatser. Det är inte det att någon skulle kunna säga emot mig. Men jag är rädd för att låsa in mig. Jag vill lämna dörren öppen, kunna ändra mig vartefter. Inte sätta upp några onödiga hinder på vägen mot mig själv.

Om det nu är dit jag är på väg, borde jag väl tillägga.



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: erotik, gud, livet, slutsatser

Förälskelsen

I början av tjugoåren hittade jag ändå en man som jag kunde njuta av sex med. Jo, det gjorde jag, men kanske har jag ändå förstått dendär händelsen fel? Kanske har jag tagit fel på orsaken till njutningen? Jag har tänkt att det berodde på att vi hade så mycket sex - att han hade händerna på mig mest hela tiden, att min kropp började vänja sig och tycka om det. Säkert har jag inte helt fel, men nu undrar jag ändå om jag har satt för stor vikt vid just dethär? Kanske föredrog jag denhär tolkningen? Kanske hoppades jag att det skulle vara på dethär sättet - av 'tvärtomskäl'. För att jag ville knäppa mina föräldrar på näsan. Säga till dem att det var jag som hade rätt och de fel...!

Denhär 'tillvänjningstanken' hade en annan fördel också. Den fick mig att känna mig ganska normal eller åtminstone på väg åt det hållet - och det var också viktigt för mig.

Men andra orsaker har också skymtat fram. Inte lika tilltalande, men kanske lika troliga. En av dem har att göra med min osäkerhet inför vårt förhållande. Jag kände på mig att det inte skulle bli vi. På något sätt visste jag att han betydde mera för mig än jag för honom - och jag tror att det var just därför som jag ville ha honom. Jag ville ha det jag inte kunde få. Hade han börjat tycka för mycket om mig - ja, då skulle det ha varit jag som hade tröttnat. Det ouppnåeliga får inte bli uppnåeligt, om det skall kunna behålla sin tjuskraft...

Men varför söker en mänska det ouppnåeliga? Jag tror det har med självtvivel att göra. Jag behövde att någon som jag inte kunde få, som stod utanför mina möjligheter, skulle vilja ha mig. Bara en sådan person, en som jag i någon bemärkelse satte högre än mig själv, kunde ge mig det erkännande som jag längtade efter. Men ironiskt nog skulle det erkännandet förlora sin betydelse, så snart som han gav det. Om han föll för mig, då var det inte längre lika mycket värt...

Dethär har inte mycket med kärlek att göra. Förälskelsen är ett rus, kärleken något annat. Kanske är dethär ett inslag i varje förälskelse. Vad tror ni...?



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: förälskelse, sommarmän, tvärtomskäl

Sexuell frigörelse

Vad jag ville. Vad jag vill... Jag drar mig för att skriva dethär, för det är svårt. Jag känner mig så osäker ännu... Men egentligen tror jag inte jag var ute efter sex heller (dethär är en 'uppföljare' till Sommarmannen). Det var väl bara ännu ett av mina otaliga experiment med mig själv...

Ni måste komma ihåg att jag kommer från en mycket moralisk familj. Lärare. Kristendom med en lite fundamentalistisk inriktning. Därför, skulle jag tro, har jag använt en stor del av mitt liv för att göra precis tvärtom. Det sexuella utgjorde en stor och viktig del av dethär tvärtomkomplexet. Andra blev ensamma mammor i misstag. För mig var det kanske inte planerat, men inte så långt ifrån heller. Jag drev i den riktningen. Dessutom skulle jag ta mig fan njuta av sex. Det var då ett som var säkert.

Men det var lättare sagt än gjort. Hur kan man njuta av sex, när man har fått lära sig att akta sig för sex och för män? Lärt sig att vara rädd. Jag skall inte utveckla dethär så mycket. Bara säga att jag tror att det inte var någon slump att jag som ung blev utsatt för ett par försök till våldtäkt och många flera sexuella missförstånd. Jag var inte så lätt att förstå mig på. Vad jag sade, var inte vad jag kände. Jag ville frigörelse, talade frigörelse, men jag var så rädd, så rädd. Man behövde nog ha en viss mogenhet för att kunna läsa mig rätt.


Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: moralism, sexuell frigörelse, sommarmän

Sommarmannen

Hösten är här och sommaren borta. Så är också Sommarmannen. Han kom med rasande fart, tvärbromsade hos mig och sedan dundrade han iväg någon annanstans. - Det är det som är det roliga när man tävlar, minns jag att han sade. Att märka att de andra blir trötta, att man orkar mera än de.

Jaja. Så kan det gå. Jag hade ju tänkt mig en viril man. Jag kände mig också viril - ja, i alla fall några dagar där i mitten av sommaren. Sedan gick det raskt utför. Jag har ju mina 'svackor', som ni vet. Med mig fick han verkligen känna detdär, att han orkade mycket mera. Men kanske var jag en lite för lätt match...

Men jag skall inte ironisera - inte över honom och inte över mig själv heller. Jag hade inte tänkt det, när jag funderade på denhär texten. Det var inte meningen att den skulle bli på det sättet... Jag tror det är mest mig själv som jag driver med. Jag tycker nog att mina svackor är något av det löjligaste som finns. Fortfarande har jag tydligen svårt att förlåta mig dem.

Igen vill jag närma mig mig själv. Varför lämnade han mig? Det var inte denhär krassligheten. Det sade han inte. Inte ens det som den ledde till, att det inte blev så mycket sex... Det var kanske bara något som kom för mig. För att jag fortfarande kan tvivla på mig själv, på vad jag känner. Alla orkar väl ha sex. Sex skall man ha, får man lära sig. Sex blir man frisk av... Men tyvärr, måste jag väl säga. Detdär gäller inte för mig. Jag kan bara ha sex, när jag känner mig på topp. Annars går det åt för mycket kraft. Annars blir jag sjuk...

Så varför lämnade han mig? Han sade att han inte tyckte om att jag har en annan man också. Han ville ha en egen flickvän. Han ville inte bara ha sex...

Var det på det sättet...? Ville jag bara ha sex? Bara? Det handlade nog mycket om sex, men knappast bara. Jag tänkte att han får ta det av mig som han vill ha, som intresserar honom. Han fick min bloggadress, till exempel, och jag försökte också tala med honom om det som kändes viktigt just då. Å andra sidan minns jag att jag sade att jag inte orkar tala så mycket, att jag behöver komma bort från orden ibland.

Jag var nog beredd på att det skulle bli kortvarigt. Jag är bara tre år äldre, men kände mig så gammal jämfört med honom. Kunde inte tro att han skulle orka med mig och mina krämpor - eller mina tankar. Jag försökte inte anstränga mig. Tänkte bara att om jag har något som är för honom, så kommer han att stanna. Annars måste han få gå. Det får gå som det vill.

Och det gjorde det. Han brydde sig inte om att läsa min blogg. Han ville egentligen inte dela min värld. Säkert var jag lika ointresserad av hans. Jag tror det var därför som det inte höll. Det var lätt, trivsamt. Han sade att han tyckte om mitt utseende och jag tyckte kanske ännu mera om hans. Som jag beundrade hans överkropp...!

Men det räckte inte. Jag tror det var det han menade med att han inte bara ville ha sex. Att han ville ha en egen flickvän. En flickvän som han kunde dela sitt liv med.

Och jag, vad ville jag ha? Det skall jag kanske återkomma till...



Följande inlägg hör ihop: 1) Sommarmannen 2) Sexuell frigörelse 3) Förälskelsen 4) Inga slutsatser...!

Andra bloggar om: erotik, sex, sommar, sommarmän

Satisfaction

I can't get no satisfaction
'Cause I try and I try and I try and I try
I can't get no, I can't get no
Andra bloggar om: gudslängtan, Mick Jagger, musik, musikvideor, Rolling Stones, Satisfaction (Gudslängtan 5/5)

Masturbation

Andra bloggar om: carulmare, dikter, gud, gudslängtan, masturbation, orgasmer, rymden, skapelsen (Gudslängtan 4/5)

Space oddity

This is Major Tom to Ground Control
I'm stepping through the door
And I'm floating
in a most peculiar way
And the stars look very different today


Andra bloggar om: David Bowie, gudslängtan, musik, musikvideor, Space oddity (Gudslängtan 3/5)

Orgasm No 1

Andra bloggar om: carulmare, dikter, gud, gudslängtan, orgasmer, rymden, skapelsen (Gudslängtan 2/5)

Skapelsen

Andra bloggar om: carulmare, dikter, gud, gudslängtan, skapelsen (Gudslängtan 1/5)