I främmande land

Jag hade en dröm inatt. Inte någon sådan här stark sak, med mycket färger och så. Mera en lång räcka halvt medvetna tankar. En inre debatt, men iscensatt.

Jag sitter i en buss i ett främmande land. Kanske är det bussen på väg från flygfältet till hotellet. I bussen sitter också ett par av mina medbloggare, det känns tryggt.

Men så får jag veta att vi inte kommer att följas åt. Vi blir uppdelade på två grupper. Nåja, tänker jag. Det går väl också. Man lär sig kanske mera på det sättet.

Vi kommer till en stad. Kanske har vi gjort en stadsutflykt från hotellet. Staden ger mig i alla fall en känsla av säkerhet. Här kan jag ta reda på ett och annat, tänker jag. Jag vänder mig till en stadsbo och frågar om avståndet mellan staden och hotellet. Ungefär fem kilometer, svarar mannen och det var precis som jag trodde. Det känns också bra, i nödfall kan jag gå den biten.

Men för det mesta vill jag kanske ta bussen. Jag frågar om bussarna också, men redan nu är det stopp. Jag får inga fler svar. Mannen ser sig oroligt omkring och börjar tala om turkar och kurder och rumäner. Det verkar vara spänt mellan folkgrupperna. Jag vågar inte pressa honom. Jag är rädd att han skall förstå att jag är en ensam kvinna.

Jag börjar göra upp planer. Hur jag skall göra för att få reda på något. Men det lyckas inte. Jag får inte veta hur bussarna går eller vad staden heter eller ens i vilket land jag befinner mig.

Andra bloggar om: carulmare, drömmar, vetande

Kamerablicken

Fast egentligen ljuger man, när man fotograferar. Vinklar gör man i alla fall. Naturen är inte alls så underbar som man framställer den. Man söker och väljer bort, tills det ser bra ut - enligt gemene smak. Man följer standarder för vad som är vackert.

Det är väl inte så farligt. Det är väl bara ett tecken på att man är en samhällsvarelse? Socialiseringen har genomförts med framgång. Man vet vad som är vackert och vad som inte är det. Man känner det till och med. Ryser kanske lite grann. Oh, så vackert...!

Det är bara det att jag inte tycker om att välja bort... Jag tror det var därför som jag slutade fotografera. Jag tröttnade på att se på världen med kamerablick.

Det kändes bra att ta fram det vackra. Upplyftande. Men för att kunna göra det måste jag också se det fula. Detdär vill jag inte ha med och inte detdär heller. Det var så mycket som inte dög, som jag måste förkasta.

När jag på nytt tog fram kameran, märkte jag det igen. Min omgivning var fulare än jag hade trott - och det var kamerablicken som gjorde det.

Andra bloggar om: carulmare, fotografera, fult, kamerablicken, vackert

Hund sedan generationer

Men dagens roligaste, det stod nog min son för. Det var när vi som vanligt satt och fikade på MacDonalds. Ja, ni vet. Vi har ju ingen smak alls, han och jag - och ännu mindre känsla för det politiskt korrekta. Åtminstone inte min tjugoåring till son.

Jo. Vi satt och diskuterade tecknade serier. Det hör också till vår moder-son-relation. Han beställer serie- och musiktidningar till min adress och så sätter jag dem i ryggsäcken och tar dem till honom. Det gör vi, för att han är rädd att någon tidning skall komma bort, om han måste flytta. Jag är ju mera bofast än han.

Nåja, nog förklarat. - På sätt och vis, började min son. Han lät så förväntansfull att jag nästan förstod att det skulle komma något provocerande. - Med ankorna i Ankeborg är det på sätt och vis som med judarna i Tyskland före världskriget. Majoriteten av befolkningen är hundar, men ankorna är iögonfallande rika. Tänk nu bara på den stenrike Joakim von Anka. Ankorna verkar ha mest inflytande också. Alla viktiga personer är ankor och själva staden heter ju Ankeborg. Förstås är hundarna upprörda över dethär, det skulle kunna gå som i Tyskland på nazitiden...

Jaha, tänkte jag. Och vad vill du komma fram till? Men när sonen kommer in på Alexander Lukas, börjar jag ändå gapflabba. För Alexander Lukas, han har förstås hittat ett dokument som intygar att han egentligen är hund - sedan många generationer tillbaka...!

Fy på mig så jag skrattade...!

Andra bloggar om: carulmare, humor, Kalle Anka, politiskt inkorrekt

Ljusspegling

Ännu en höstbild som jag tycker om. De guldgula löven, den karga steniga stranden och ljuset som speglar sig i det blanka vattnet. Speglingen är så stark att vattenytan nästan bågnar.

Andra bloggar om: fotografier, hösten

Glad höst

Om man tittar noga, kan hösten vara glatt gulblå också. Bilden är tagen genom björkriset ner mot vattenytan, ganska sent denna vackra klara höstdag. Jag kommer nästan att tänka på påskris...

Andra bloggar om: carulmare, fotografier, hösten

Höstens dagar

Dikten är Ediths, men höstlandskapet har jag nästan utanför dörren. Ännu en kort tid. - Om texten är svårläst, klicka på bilden och se den i förstorad version.

Andra bloggar om: dikter, Edith Södergran, fotografier, Höstdagar, hösten

Agolo, agolo

Ni som inte får musikvideorna att fungera: Ursäkta, ursäkta! Men jag kan inte motstå musikvideor just nu. Låtsas bara att ni inte ser dem. För jag måste bara få lägga in några till. Jag hittade ganska många igår, se - och jag har så länge velat dela med mig av min musik. Ja, en del av den i alla fall. Mycket av det som jag tycker om är ju skyddat av upphovsrätten...

Här har ni Angélique Kidjo. En ganska ovanlig video, eller hur...? Fast egentligen vet jag inte alls vad jag talar om. Jag brukar inte se på musikvideor, det är ett alldeles nytt fenomen. Jag är nog den som helst sluter ögonen, när jag lyssnar på musik. Tycker att upplevelsen blir starkare då... Men undantag är kanske dansmusik. Den skall väl inte bara höras utan ses också - och kännas! Döva dansar ju till vibrationerna.


Ja, Kidjos musik är väl som gjord att dansa till? Det brukar i alla fall jag göra - eller också åka rullskridskor. Se och lyssna och känn! Agolo, agolo - vad det nu än betyder...!


Andra bloggar om: Agolo, Angélique Kidjo, musik, musikvideor

Mera musik...

Idag har jag mest bara lyssnat på musik. Det finns mycket där på YouTube, måste jag säga. Här kommer ett smakprov. Sunrise av Norah Jones. Hon sjunger så skönt och svängigt. Ett tag lyssnade jag jämt på henne, men nu kan jag nästan alla hennes låtar. Men visst tycker jag fortfarande om denhär låten - och videon är väl ganska kul...?

Hon vet hur man skall göra, Norah Jones. När det är ruskigt ute, går man bara in i sin gamla lada och där finns alltid vännerna och sommaren och musiken.... :)

Andra bloggar om: musik, musikvideor, Norah Jones, Sunrise

Morning has broken...

...så jag skulle väl gå och lägga mig?

Men det gjorde jag ju inte. Jag satt kvar och hörde Cat Stevens sjunga Morning has broken, om och om igen och kände hur glädjen blev större inom mig för varje gång.

Andra bloggar om: Cat Stevens, Morning has broken, musik, musikvideor

Fåraktigt

Så lätt det skulle vara, om jag kunde tro att jag är ett offer. Då skulle de tycka synd om mig, eller hur? Själv skulle jag också tycka synd om mig. Jag skulle vara som ett lamm på slaktarbänken.

Nu är jag en bock istället. Jag stångas - och det är dem som det är synd om. Nu tycker vi alla synd om dem istället.

From The Bitch

En sådan dag. En sådan kväll. Fullständigt slut. Uppåner. Osäker. Kanske rentav rädd.

Fast inte längre utsvulten. Jag har ätit en smörgås. Äntligen tid med det.

Tänk om jag skulle kunna släcka ljuset och bara vara borta ett tag...?

Undrar om de förlåter mig, om jag köper färskt kaffebröd och ett kort med texten 'From The Bitch'...?

Fast jag vet inte om jag orkar. Bryr jag mig verkligen...? Borde jag bry mig...?

Jag vet inte vad jag tycker om mig själv just nu.

Det är krig inom mig.

Självkommentarer Nattböcker Vresighet

Vaknade för tidigt - med ännu en kommentar till mig själv (syftar på Igen och igen) i huvudet. Jag skrev ner den och tänkte att det skulle gå att sova sedan. Men kommentarerna blev fler och fler, växte ut till en hel bok. Underligt vad det går fort att att skriva böcker i huvudet om natten. Om mina nattböcker skulle räknas, då skulle jag ha skrivit många många böcker. Vad jag är trött på mig själv. Vad jag är trött.

Men jag kan ju skriva upp idéerna bara. Då känner jag mig kanske lite mindre uppgiven. Då verkar det ju nästan som om jag hade koll på mitt liv.

Den första kommentaren hörde ihop med inlägget A beautiful mind. Den skulle handla om hur John Nash lär sig att ta reda på vad som är verkligt eller inte. Nej, kanske snarare om hur denna verklighetsprövning tvingar en mänska att bli medveten om sin egen fåfänga. Jag hade också en idé om hur filmen hade kunnat understryka detdär draget ännu mera. Ja, för jag tror att det är en viktig bit på vägen att bli frisk.

Hur jag från detdär kom in på en kärlekshistoria som jag hade på 80-talet, det vet jag inte. Jo, förresten: schizofreni -- psykos -- psykoser och förälskelser. As simple as that? Nej, kanske inte. För det fanns en annan väg också, från Sommarmannen. Jag skulle skriva en fortsättning till det inlägget och där skulle dendär gamla kärlekhistorien också komma upp. Det gällde att förklara varför jag valde att förälska mig i en man som jag visste att jag inte kunde få. Isn't that a fascinating theme? Ja, säkert skulle det räcka till en bok eller två...

Dethär inlägget tänker jag varken pinga eller indexera. Bibliotekarien i mig får ge sig. Grr.

Jag känner mig vresig och argsint. Bitsk. Och just idag som jag skulle behöva vara så pigg och trevlig på jobbet. Rentav charmant...!

Och måste det regna varenda dag...?!

Och guuud, vad det är skööönt att vara arg...!

Igen och igen

i varje mänska
söker jag mig själv
och blir besviken

det var inte jag



Andra bloggar om: dikter, möten, själv, tankar

A beautiful mind

Somliga mänskor kan säga saker så kort och kärnfullt. Här en replik från filmen A beautiful mind (2001) av Ron Howard och med Russell Crowe i huvudrollen:

Det är inte med hjärnan som man avgör vad som är verkligt - utan med hjärtat.

Bara på det sättet kunde matematikerprofessorn John Nash komma över sin schizofreni. Det innebar inte att han slutade se de personer som befolkade hans fantasivärld, men han slutade bry sig om dem. Han behövde dem inte längre. Med sina fantasigestalter som stumma åskådare tog han emot nobelpriset år 1994.

En film med verklighetsbakgrund. För mig, som har upplevt något liknande (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt), kändes den starkt bekräftande. Bara genom självinsikt och kärlek tror jag att sådana sjukdomar kan besegras.


Andra bloggar om: Andra bloggar om: A beautiful mind, filmer, John Nash, Ron Howard, Russell Crowe, schizofreni, verkligt och overkligt

Historieförfalskning

Förr var jag en historiker. Jag frågade wie es eigentlich gewesen war. Det förflutna var en slags rättegång. Vem hade rätt och vem hade fel? Det gällde att ta reda på alla fakta och ställa dem emot varandra. Meningen var, skulle jag tro, att jag själv på slutet skulle bli frikänd. Men det blev liksom aldrig så. Jag lade fram fakta på fakta, men ingen blev övertygad. Allra minst jag själv.

Nu tänker jag inte längre på samma sätt. Jag är inte någon historiker längre utan kanske mera... en profet...?! I alla fall ser jag hellre framåt - wie es vielleicht würden kann (om jag nu skall försöka fortsätta med tyskan, rätta mig den som kan). För jag tror att hur vi väljer att se på det förflutna, bestämmer vad som kommer att hända idag och i morgon. Så rättegången är slut. Det förflutna är över. Domen blev ett frikännande.

Dörren till framtiden är öppen...

Andra bloggar om: frikännanden, historieförfalskningar, historiker, profeter, rättegångar, verkligheten, vetande

Nästa år

Jag såg på träden, på löven som började gulna och glesna, och sade: Vi blir ännu vackrare nästa år - eller hur?

Andra bloggar om: hösten, skönhet, tankar, utmaningar

Pigg igen

Det är så konstigt. Det var så länge sedan jag hade vanliga förkylningar. Med halsont och snuva och hosta. Ja, och feber. Det har jag verkligen inte haft många gånger i livet. Jag minns en gång när sonen var liten och en gång när jag var ung studerande, men inte några andra gånger, inte som vuxen. Kanske någongång 37,2 - på den tiden när jag ännu brydde mig om att mäta. Istället får jag sådana här svackor. Jag blir tung i kroppen och i huvudet. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Ofta har jag muskelvärk också.

De senaste fyra dagarna har jag haft en sådan svacka. Men nu, just nu, kände jag att tyngden lämnade mig. Jag hörde på musik - och så plötsligt ville jag ta några danssteg. Kroppen ville! Det blev en kort dans, för jag är rädd för att överanstränga mig, men å, så bra det kändes. Tänk om jag redan håller på att bli frisk! Jag har hållit mig inomhus några dagar, verkligen försökt att ta det lugnt. Inte ge kroppen något annat att arbeta med än förkylningen. Nåja, inte så mycket i alla fall. Jag arbetar ju bara tre dagar i veckan nu, så jag kan stanna hemma och vila. Behöver inte fråga någon om lov, inte klaga inför någon sköterska eller läkare. Inte berätta något på jobbet.

Nu känner jag mig trött igen... Inte anstränga sig. Inte anstränga sig... Jag tänker bli pigg igen...!

Andra bloggar om: carulmare, förkylningar, krämpor, svackor, svaghetstillstånd

Fågeln

En stor våg. Intensivt blå. Ett vassrör just innan vågen kommer och slår ner det. En fågel sitter och gungar på vassröret. Den är så lätt, så lätt. Den verkar inte ens märka de stora vågorna. Kommer den att hinna lyfta? Vill den? Vågorna är stora, men kanske inte så farliga. Det finns inte ett enda moln på himlen. Dessutom är fågeln rödbröstad. Det måste ju också betyda något...

Denhär bilden vaknade jag med i morse. Den såg förstås mycket bättre ut innanför mina ögonlock...

Andra bloggar om: blå, carulmare, drömmar, fåglar, rödbröstade, vågor

Höst

Andra bloggar om: höst, mörker, tankar, innerlighet

Natten är svart

Vinden svag och nästan ljum. Jag står på balkongen eller mitt i livet. Allt känns så verkligt. Så smärtsamt och så verkligt. Jag är med, en del av livet - och jag har misslyckats. Jag nådde inte fram.

Vad gjorde jag för fel? Hur blir det nu? Sade jag för mycket - eller för lite? Var finns jag - och var börjar hon? Jag vet inte. Förlåt. För säkerhets skull, förlåt.

Andra bloggar om: misslyckanden, natt, tankar