Livet inpå kroppen

Jag såg en trafikolycka

Jag sade utmanande saker hos min terapeut - utmanande för henne, men kanske mest för mig själv

Så hörde jag en sång - och min känsla av närhet blev nästan outhärdlig

Trembling and holding your breath at the wonder
Of hunger so holy and pure
Wild as the freedom I feel in my spirit
So tightly entangled in yours

Jag visste inte vad sången handlade om, men den verkar vara helt rätt. En text utan klar gräns mellan dig och mig.

Eller med mina ord

Livet in på kroppen
En molande sång
En bön om kontakt

Andra bloggar om: Kris Kristofferson, liv och död, musik, New Game Now, närhet, tankekorn, trafikolyckor

Ingen boknörd

Till sist kände jag mig också manad att göra dethär testet - och det ångrar jag inte. Dethär var nog det roligaste och snyggaste test som jag har sett. Men någon boknörd är jag alltså inte, inte nu längre. Om jag hade gjort dethär testet för 15 år sedan, hade kanske resultatet blivit ett annat.

För att bli mera nördig borde jag bli inlåst på ett bibliotek, läser jag i testresultatet. En ganska lustig slutsats med tanke på min yrkesbakgrund (se Mera om mig).

Andra bloggar om: boknörd, carulmare, test

Där fick du!

Magiskt tänkande. Jag tror jag har tänkt ganska magiskt den senaste tiden. Det har förstås att göra med livet, som det ser ut för mig just nu. Först gick jag och väntade på att bli opererad. Skrapning är ju ingen stor sak, men att bli satt i narkos är ganska speciellt. Att bli helt hjälplös, i händerna på andra. Och nu väntar jag förstås på provsvaren. Kan det vara cancer...?

Där fick du! har jag tänkt, med inte så lite hån. Där fick du för att du flirtar med döden. Cancer i livmodern! Jag har hånat mig själv för att jag känner mig så tom, för att jag inte längre ser så mycket mening med det vanliga livet. För att jag håller med Predikaren, att allt är bara fåfänglighet...

Andra gånger har jag varit övertygad om att jag har mera livskänsla än andra. Jag har tyckt mig känna hur livet sjunger i mig, hur jag vänder mig mot ljuset, som ingen annan... En riktigt pösig självkänsla!

De senaste dagarna har det varit mera på det sättet. Nu vet jag att jag vill leva, tänkte jag när jag kom hem från sjukhuset. Jag har sådant som håller mig kvar. Så jag kan inte dö just nu...

Mina tankar var så klara. Jag förstod till och med varför jag behöver vara konstnär... eller, kanske hellre, varför jag inte bara kan vara en skapande mänska ute i samhället, i vilket yrke som helst. Konsten är min brygga, tänkte jag. Jag är för introvert för att kunna möta mänskor ansikte mot ansikte, dag ut och dag in. Det blir för många intryck... och dessutom verkar det inte finnas någon plats för mig, för det som jag är.

Men jag behöver delta. Att vara mänska är att delta, med liv och lust... vare sig man är introvert eller extrovert. Jag kan inte leva utan att delta.

Så känner jag och därför har jag tänkt mycket på dethär. På vilket sätt skall jag delta... under den återstående delen av mitt liv? Vilket slags arbete skall jag ha? Skall jag försöka få ett nytt arbete som bibliotekarie? Eller skall jag försöka satsa på min förmåga att se mänskor, att sätta mig själv åt sidan och bara ta in dem... Jag tror att jag skulle kunna bli präst... eller psykolog... eller bara skolgångsbiträde. Så kan jag tänka, men sedan blir det stopp. Jag vet, inom mig, att jag kommer inte att hålla för ett heltidsarbete.

Där någonstans kom insikten. Jag förstod hur det måste bli. Jag kan inte vara utan min brygga. Säkert kan jag göra annat också, men bryggan är viktig. Livsviktig. För mig är det inte någon hobby att hålla på med konst. Det är mitt sätt att vara i kontakt. Att vara med. Att ge.

Men tillbaka till det magiska tänkandet. När jag känner mig såhär uppåt, då kan jag inte tro att jag har cancer. Det är inte förenligt med en sådan livskänsla... eller är det...?

Vid närmare eftertanke måste jag ändra mig. Är det inte just inför döden som livskänslan är som mest stark...? När det inte längre finns någon framtid, då öppnar sig nuet. Då finns man där med alla sina sinnen, på gott och ont. Man blir lätt och man blir tom. Skrattar och gråter om vartannat, precis som ett litet barn. Det är ju från denhär erfarenheten som jag har min livskänsla, den som får mig både att flamma upp och slockna. Jo, så är det nog. Livskänslan är inte bara lycka. Den är framför allt närvaro, i stunden.

Så är det, för mig. Jag flirtar inte - inte med döden i alla fall. Det var bara något som jag fick för mig för att jag lämnade mig själv ett tag, började se på mig med anklagande ögon.

Så jag tror... att det magiska tänkandet är fel. Leder fel. Även om jag känner mig stark och glad, så behöver det inte betyda att jag är frisk, i fysisk mening.

Jag antar att det är ett sätt att söka trygghet. Man vill intala sig att man har en god hälsa. Det är kanske inte så dumt, något samband finns det säkert mellan tanke och verklighet, men det finns också andra, mindre trevliga konsekvenser.

Alla har vi väl hört dethär?

"Nä-ä. Jag blir aldrig sjuk. Jag har inte varit sjuk på åratal".

Och så ser mänskan ut som om det skulle vara hennes egen förtjänst...! Medan vi, vi som jämt är sjuka, helst också skall skämmas för det...

Att inte tro på magiskt tänkande skulle väl vara att godta att livet är som det är. Osäkert. Nyckfullt. En riktig drake.

Fast ännu är jag inte helt säker, märker jag. Nu frågar jag mig om jag möjligen har fel sorts livskänsla. Kanske skall det inte alls vara denhär starka känslan av närvaro utan helt andra känslor. Jag frågar mig om jag inte borde kunna glädjas åt allt dethär som jag nu kallar fåfänglighet... och om jag inte borde anstränga mig mera för att göra det. Då skulle det magiska tänkandet nog fungera..!

Vilken soppa! Vid närmare eftertanke påminner mig livet mest om en soppa.

Andra bloggar om: drakar, flirt med döden, fåfänglighet, hälsa, konstnärsskap, livskänsla, magiskt tänkande, otrygghet, trygghet

Regnväder

jag rätar på ryggen
och tänker
jag har inte bråttom
även om det regnar

på det sättet försöker jag
vara lycklig

Denhär dikten kom först på engelska, ungefär såhär:

i straighten myself
and think
there is no hurry
even though it's raining

this is how i try
to stay happy


Andra bloggar om: dikter, lycka, långsamhet, regn

Livshot

idag
blev jag hotad till livet
tre gånger

gynekologen
gav remiss till skrapning
man skulle ta reda på
om jag har cancer eller inte
jag fick förtur

sköterskan
gav mig rådet
söka upp en privat läkare
om jag ville prata

psykiatrikern
talade om kalla fakta
- räkna bara med hjälp
för sådana problem
som psykiatrin känner till

det första hotet
mot mitt fysiska liv
tänker jag minst på

de andra hoten
vill jag också
sluta bry mig om

egentligen
är det ju så det är
livet är alltid hotat


Andra bloggar om: hot, hälsovård, livet, livshot, tankekorn

Å, så jag vilar idag!

Jag hade huvudvärk igår och i förrgår. Hemsk huvudvärk. Men idag är det över.

Idag känner jag mig trött och lite sömnig, fast jag har sovit närmare tolv timmar. Kroppen känner lättnad, äntligen är det över. Men själv är jag lite rädd också. Tänk om huvudvärken kommer tillbaka? Den var så stark, det gjorde ont i ögonen också. Jag tog 3 x 800 mg Burana och ändå hjälpte det inte. Så jag försöker att ta det lugnt idag. Inte anstränga mig.

Men när sonen ringde och frågade, for jag ändå till stan. Hur kunde jag låta bli? :)

Han är så omedelbar, min son, så rakt på sak. När han ringde, förstod jag att nu har han tänkt vara extra trevlig. Det är tre saker, började han. För det första: Det är roligt att prata med dig. För det andra: Har det kommit några tidningar till mig? Och för det tredje: Skall vi träffas och äta på McDonalds?

Han gick mycket snabbt över till sina egentliga ärenden, men ändå. Han hade tänkt sig att vara trevlig. Han och hans flickvän funderar över dethär, hur man är trevlig mot sina föräldrar.

Det är inte så lite.

Men ännu om huvudvärken. Jag tror den har med hormonerna att göra. De är så odugliga nuförtiden. De försöker få loss livmodershinnan, men det går bara inte. Så fort de har lyckats lösgöra några droppar, måste de ta en paus och vila ett par dagar. Sedan försöker de på nytt. Jag önskar att de kunde sluta att anstränga sig. Nu har det droppat på ända sedan den 19 december. Men det värsta är inte droppandet utan huvudvärken. När hormonerna tar sig en paus, då får jag huvudvärk, nästan varje gång. Just denhär besvärliga huvudvärken.

Isch. Det blir väl skrapning, igen.

Hur klarar ni er, olyckssystrar? Kanske skulle det sitta bra med lite gemensamt ojande och stönande... om ni har lust att hänga på.

Kan ni se att det gamla pilträdet har migrän...?

Andra bloggar om: carulmare, hormoner, huvudvärk, klagomål, klimakteriet

Landskap

Ett landskap i blå och lila toner. Skymning, kanske. I förgrunden snö och vatten. Smältvatten, tänker jag mig. I bakgrunden en mörkare rand. Skog, men inte så tät. Man kan se igenom den. Björkar, tror jag det är. Kala och glest växande vinterbjörkar. Men mellan träden brinner eldar. Flammorna lyser så starkt i skymningsljuset.

- Ser du? säger jag till min kollega. Jag har aldrig sett något liknande. Så fantastiskt! Så vackert!

- Menar du sjön? säger hon likgiltigt.

En dröm om verklighetssyn. Vi sitter i bokbussen och tittar ut genom fönstret, men ser inte samma landskap...

Jag skulle kanske inte skriva dethär. Det är bara en dröm, och jag har inte märkt att mina drömmar skulle vara klokare än jag själv... men ibland är drömspråket bara så fascinerande...

Senare i drömmen händer det igen.

Arbetsdagen är slut och jag stiger ut. Framför mig en ny och lika osannolik vy. Den moderna staden är borta. Husen är röda och bruna och byggda av trä. Vägarna är inte asfalterade. Det är en äldre stad, en mera idyllisk stad. Här finns lugn och ro.

Årstiden har också rullat tillbaka. Nu är det inte längre vinter utan tidig höst. Kanske har det nyss regnat. De gröna och gula höstfärgerna skimrar.

Jag inser att något är fel. Dethär är inte vad jag borde se. Jag förstår att jag drömmer och öppnar ögonen, men det idylliska landskapet finns kvar. Jag blinkar och blinkar, men inget händer. Till slut tar jag minnet till hjälp. Hur var det staden brukade se ut? Jag spänner ögonen i den bruna träbyggnad som står på bibliotekets ställe och minns. För ett ögonblick kan jag se det riktiga biblioteket, innan idyllen tar över igen.

Kanske skulle jag tillägga: Drömmen handlar inte bara om verklighetssyn... utan också om min längtan efter ett enklare liv. Jag är trött i drömmen, rädd att jag inte skall klara mina uppgifter.



Andra bloggar om: bilder, carulmare, drömmar, fotografier, landskap, synvillor, verklighetssyn

Minnen

Idag besökte jag min gamle vän Pilen igen. Det var länge sedan sist, men han hade inte glömt mig. - Jag glömmer ingenting alls, påstod han. Mycket har jag sett och mycket har jag varit med om och allt finns inristat i mitt skinn.


Andra bloggar om: bark, bilder, erfarenheter, fotografier, minnen, pilar, pilträd, skinn, träd

Rajalahdentie - Råviksvägen 14.27

Jag sitter och bläddrar i Bussbibeln. 14.27, läser jag. Rajalahdentie - Råviksvägen. Jag har bara en oklar uppfattning om var det är. Men det står att det är där som Bussen startar, som den börjar sin slingriga väg genom staden.

Jag undrar hur det skulle kännas att bo på Rajalahdentie - Råviksvägen, att leva med en sådan visshet. Jag skulle titta på klockan och sedan ut genom fönstret. Aha! skulle jag säga till mig själv. Klockan är 14.27 - och se, där är Bussen!

Är det verkligen så? Jag vill gärna tro, men inom mig gnager tvivlet. Tänk om jag kunde träffa någon som bor på Rajalahdentie - Råviksvägen, just där Bussen stannar, och fråga. Ser du verkligen bussen, varje dag... precis som det står skrivet i Bussbibeln?

För oss andra är Bussen ett stort mysterium. Den kommer och den går, utan att vi kan se något mönster. Också om man tror på Bussbibeln, att Bussen startar 14.27 på Rajalahdentie - Råviksvägen, så vem vet vad den gör sedan? På den punkten är profetian verkligen ganska oklar.

Men somliga tror att de vet. Det finns ett ställe här nära, där de troende samlas och väntar. Busshållplatsen, kallar de sitt tempel. Snart kommer Bussen, säger de trosvisst, fast varken jag eller de kan se någon Buss.

Kanske skulle jag också söka mig dit, istället för att sitta här och kåsera. För nu skulle jag verkligen behöva Bussen.


Andra bloggar om: bussar, bussbibeln, carulmare, kåserier, mysterier, profetior, tidtabeller

Inspiration och rädsla

Jag kämpar för att hålla balansen i förhållande till mitt nya projekt, free1000s ... Arbeta av glädje, inte av nödvändighet, inte för rädslans skull.... Det är det enda slags arbete jag klarar av nuförtiden.

Arbeta av glädje, skaparlust. Så fort jag börjar tänka på försörjning, så märker jag hur jag börjar spänna mig. Jag får bråttom, ser framför mig massor av arbetsuppgifter... och så börjar jag stressa. Igår stressade jag hela dagen. När kvällen kom, kände jag spänningen i hela kroppen. Axlarna. Nacken. Ryggen. Det stramade överallt, som en tvångströja. Ingenstans fanns tillit och avslappning.

När jag vaknade i morse, efter min något konstgjorda sömn, kände jag fortfarande spänningen i kroppen. Känslan av fort.

Men idag skall jag försök göra tvärtom. Jag börjar med efterrätten, avslappningen. Lite gymnastik. En patiens och lite öl. På medeltiden drack de ju morgonöl, det skulle kanske vara en vana att ta upp? :) Och nu skulle jag kanske gå ut ett tag, dra benen efter mig...

Ibland, när man har slappat ett tag, ger inspirationen med sig. Eller man märker att det kanske inte var fråga om inspiration, att det till stor del var rädslan som drev på.

Att det skall finnas så mycket rädsla i en mänska. Att det skall vara så svårt att få syn på rädslorna... så att man kan hjälpa sig.

Andra bloggar om: free1000s, inspiration, rädsla, stress

Vet ni vad...

...man vill bygga ett kärnkraftsverk på min tomt, i Sideby, i södra Österbotten, där jag har min sommarstuga... eller mycket mycket nära. Lösa ut mig och andra från våra sommarhem och bygga ett kärnkraftverk istället.

Jag skrev ett längre stycke igår, men det har jag raderat. När jag skulle sova, kom jag på att jag inte vet vad jag känner. Jag tror inte att jag helt kan föreställa mig att inte längre ha denhär stugan. Kanske skulle det bli som när min förra katt blev överkörd, att sorgen kom som en överraskning? Den var så stark och så fysisk, som om jag hade förlorat en bit av mig själv... och kanske är det så det är? Kanske är det därför som jag inte känner så mycket, för att jag ännu inte har mist denhär biten.

Så var det inte, när jag var yngre. Nära släktingar dog, men jag kunde inte känna någon sorg. Kanske var jag mera sluten på den tiden... eller också har man inte så starka känslor i ungdomen.

Men det har diskuterats ganska mycket, dethär kärnkraftverket. Markägare har skrivit på att de inte tänker sälja... och det finns också en protestlista på nätet. Kanske har ni hört något på andra sidan Kvarken också...?

Utsikt från mina klippor, sommaren 2007

Andra bloggar om: Fennovoima, Kilgrund, kärnkraft, kärnkraftverk, Sideby, Skaftung, sommarstugor, Österbotten

Introvert?

Det betyder väl att jag är större på insidan än på utsidan...?

Andra bloggar om: definitioner, introvert

Oj, oj, oj!

Här sitter jag och är sjukskriven och gör precis som jag vill... och ändå känner jag mig så stressad! Det känns som om... alla mina miljoner celler... skulle dra åt varsitt håll. Det finns inte det minsta lugn och ro kvar i denhär kroppen... och ändå är det inte något särskilt som har hänt.

Jo, jag skulle behöva komma mig iväg till gynekologen. Några tusentals celler försöker dra iväg med mig dit... medan några andra tusenden säger åt mig att det är väl inte så bråttom... och du avskyr ju dendär elektriska... förlåt, gynekologiska stolen.

Sedan har vi dedär tusentalen som tycker att jag skall skriva inlägg på carulmare, hålla igång bloggen.... och deras minst lika många motståndare som istället vill att jag skall arbeta med free1000s, min nya sajt. Den som skall göra mig rik, fort... innan sjukskrivningen tar slut...! Jag fick en idé, förstår ni, ännu en förbannad idé...!

Det var något slag... kärlekstrams med den. Vad kan du ge? frågade jag mig. Nu, när jag är sjukskriven, vill jag så gärna ge, känna att jag fortfarande kan bidra... och så kom jag att tänka på mina bilder. Mina egna bilder, men också mina bokmärken, alla konstverk och detaljer av konstverk som jag har sparat på, i många år. Dem skulle väl andra också kunna ha nytta av, särskilt om jag ordnar upp dem... och det borde väl jag kunna, jag som är bibbatant?

Jag skulle ordna bilderna så bra som jag kan... och sätta in lite reklam också (AdSense)... och så, kanske, skulle folk klicka på reklamen ibland, och då skulle jag tjäna lite pengar.... och sedan, småningom, skulle jag kanske få en liten biinkomst... eller kanske ännu mera än så...?? Ibland lät jag tanken skena iväg och såg framför mig hur jag levde enbart på reklaminkomster. Då skulle jag inte behöva vara sjukskriven längre...

Det kändes som ett experiment också... eller, en lek med universum. Kan man göra såhär? frågade jag rätt ut. Skulle inte dethär kunna vara en livsprincip? Man ger det man har... och tar emot det man behöver. För vem vet vad som är värt något, i det kosmiska perspektivet...?

Fast... Kanske är det bara kärlekstrams. Ännu har jag knappt tjänat något alls... och, när jag tänker på det, vet jag inte hur väl AdSense passar in i dethär sammanhanget...

Men det får vara. Jag skall inte tänka mera nu. Sluta stressa och vila hjärnan. Ge och ta? Ta och ge? Den som lever får väl se...

kattstress!
förfärliga matte öppnade inte dörren
utan började fota istället

Andra bloggar om: AdSense, bilder, bokmärken, free1000s, försörjning, kosmos, kärlekstrams, principer, reklam, stress

Vildänder

Jag talade om tomheten. Min känsla av att jag har lämnat bort så mycket, alla förhoppningar som jag hade.

En gång hade jag så många, sade jag. Man. Sex. Barn. Karriär. Konstnärsskap... Men sedan gav jag upp drömmarna, en efter en. Ville jag ha det så?

Det tror jag inte. Det känns inte som om jag skulle ha haft något val... Fast kanske skulle jag inte ha tänkt så mycket. Jag får höra det ibland. Du skulle inte tänka så mycket, Carulmare. Kanske var det på det sättet som jag blev av med mina drömmar. De tålde inte att jag tänkte på dem, att jag tog tag i dem och försökte ta reda på vad de innehöll. När jag gjorde det, då sprack de bara, precis som såpbubblor.

Nu finns det nästan ingenting kvar, utom det andliga. Ville jag ha det så?

Jag vet inte. Så kan jag känna det - ibland. Det andliga är det enda som jag bryr mig om...


Det var väl ungefär så jag uttryckte mig. Min vän lyssnade och så sade han: Men vad är det andliga egentligen? För mig är det inte att lämna bort utan att uppleva, på ett djupare sätt. Kanske är det mest när jag dansar... eller fotograferar, som jag känner mig andlig. Jag kan inte skilja det andliga från det som jag håller på med...

Och jag måste hålla med. Visst känner jag på det sättet också. Visst känner jag mig andlig, när jag skapar. Inte kan jag skilja mitt skrivande från min andlighet...

Sedan började vi tala om något annat, men jag kunde inte släppa dehär tankarna. Det kändes som om jag hade lämnat en dörr öppen, en som borde ha stängts... ja, till mitt tankehus, då. Andra behöver kanske inte få sina tankar att hänga samman... men för mig är det viktigt.

Så vad är andlighet? Varför tror jag att min känsla av tomhet, mina spruckna såpbubblor, har med andlighet att göra?

Igår kväll, innan jag somnade, tog jag mig tid att reda ut tankarna. Jag kom att tänka på Roland, revolvermannen i Stephen Kings tornsaga. Roland verkar hård. Han är beredd att göra vad som helst för att nå fram till Tornet. I ett skede offrar han en ung pojke, en som har tytt sig till honom, en som han säger sig älska. Den pojken offrar han. Men visst tar det på. Efteråt lovar han att aldrig mera göra något sådant... men inom sig är han inte säker. Tornet är så viktigt för honom. Hela hans varelse vill nå fram till Tornet. Den uppgiften är Gud för honom. Det är där han har sin största kärlek. För den är han villig att offra inte bara pojken utan också sig själv. Vad som helst som verkar stå i vägen för hans mål... Men för mänskor som inte har Tornet som mål verkar han hård... ja, skrämmande.

Är dethär andlighet? Jag tror faktiskt det hör till. Denhär hårdheten, en fokusering som närmar sig galenskap... Den är skrämmande... och jag vet att den finns i mig också.

Som tur är har jag ett motmedel. Jag kan se Tornet, jag är medveten om målet... men jag gör mig ingen brådska. När jag kommer dit, tänker jag göra det som en hel mänska. Jag beskyddar min Minsta, leder henne vid handen. Det är hon som bestämmer takten. Jag tar inte ett enda steg utan henne. Anden vill skynda på, men jag låter mig inte hunsas. Det är min Minsta som bestämmer. På det sättet håller jag skräcken och galenskapen på avstånd. På det sättet blir hårdheten till kärlek.

Jag tror det var därför som jag behövde gå i psykos, för många år sedan. Jag hade för bråttom. Jag lät Anden rusa iväg med mig. Här är jag, sade jag till Tornets väktare. Jag vill också hjälpa till. Visst har jag mina fel, men det gör väl inte så mycket? Säkert är jag inte värre än de flesta andra mänskor. Någon nytta borde jag väl ändå kunna göra?

Men jag hade fel. Jag fick inte komma in i Tornet. Tornet var Guds och änglars hemvist och kraven var skyhöga. Här skulle man vara fullkomlig, något annat dög inte. Så jag blev hemskickad. Änglarna jagade iväg mig, precis som de hade gjort med Adam och Eva...

Men... det var faktiskt en välgärning. Det var kallt däruppe, mycket kallare än på jorden. Gud själv frös... och bestämde sig för att komma ner från sitt elfenbenstorn. Det står ju om det i bibeln: Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son... Han sände sin son till jorden, lät honom bli mänska, lät honom lida. Gud själv blev mänska och på det sättet kom kärleken till jorden... och till mig. På det sättet lärde vi oss medkänsla, Gud och jag. Vi lärde oss att älska den Minsta... eller... vi håller på att lära oss det. Ja, jag säger vi, Gud och jag. För Gud kan aldrig bli större än vad jag är. Det går inte. Han kan bara komma till uttryck genom oss mänskor.

Så... andlighet är att uppleva mera, djupare... men också dethär andra. Ödmjukhet. Medkänsla. En kärlek till det lilla och ofullkomliga. En kärlek som inte låter sig förminskas av klarsyn. Det beror på att den har härdats i Tornets skarpa och avslöjande sken.

Men hur kan jag längta tillbaka? frågar jag mig till sist. Jag skrev ju redan att jag är tacksam för att jag fick lämna Tornet... Hmm. Egentligen tror jag inte att Tornet finns kvar längre. När Gud blev mänska, förändrades allt, både på jorden och däruppe. Tornet har rasat ihop. Det kalla skenet är borta. Guds ögon är varma nu, fulla av medkänsla, och Han finns överallt. Himmel och jord har förenats, med kärlek som enda lag. Detta är det heliga äktenskapet.

Så... vad jag längtar efter är inte Tornet utan kärleken, den som får mig att känna mig trygg. Den som bakbinder Guds händer, tvingar honom att vara snäll...! Kärlek... och sammanhang, det är vad jag längtar efter, mer och mer. Jo, jag behöver förstå också, jag är väl den sortens mänska. När jag ser sammanhangen, då tror jag och då kan jag känna mig trygg.

Och kanske, kanske... är min längtan så stor... att jag offrar, precis som Roland... eller Abraham. Bibelns berättelse om Abraham och Isak finns faktiskt med i Stephen Kings tornböcker. Pojken är din Isak, får Roland höra, om och om igen. Kanske är det därför som jag har gjort som jag har gjort, lämnat bort det ena och det andra. Sådant som har kommit i vägen, som har skymt min sikt. Kanske är det så, men jag vågar inte säga säkert.


Så, kära vän, här är mitt svar. Såhär tänker... eller känner jag... för det andliga just nu. Eller... dethär är i alla fall ett försök att lägga ord på vad jag känner... Fast jag vet inte om jag vågar lägga fram dehär tankarna. Jag är rädd för att låta inbilsk... eller att någon skall tycka att jag är helt från vettet... Fast det är jag ju, i alla fall är min Ande det. Den är faktiskt spritt språngande galen. Man måste ha den i koppel för att den inte skall rusa iväg.

Men min Ande vågar. Det är med den som jag skriver här. Den är vild och ansvarslös, men också storslagen. Den saknar sinne för verklighet och proportioner. Vem skulle behöva det, trallar den, när man inte har någon kropp....!

Dessutom tror jag inte att jag är ensam, säger min Ande. Det finns andra där ute, andra.... vildänder...! fnittrar den, halvt hysterisk.

Jaha, suckar jag. Hör på då, vildänder! Denhär texten är bara för er.

William Blake: When the morning stars sang together, 1820

Andra bloggar om: abraham, andlighet, fantasy, galenskap, gudssyn, Isak, kärlek, offer, psykoser, revolvermän, Roland, Stephen King, torn, vildänder

Do you bridle?

The man bridled. Jag har läst det många gånger, utan att riktigt förstå, så denhär gången slog jag upp ordet, i Dictionary.com. Där fanns åtta olika betydelser, men jag förstod att det var den sista som gällde. Mannen drog upp huvudet och in hakan, som i förakt eller vrede, blir det på svenska. Jag fick tänka länge. Ett tag var jag nära att dra slutsatsen att detdär är ett ansiktsuttryck som helt enkelt inte finns hos oss.... Men så kunde jag se det framför mig. Kan ni göra det? Do you bridle... now and then? Och hur skulle man säga det på svenska?

Andra bloggar om: bridle, carulmare, engelska, språk, översättningar

Behovet av spänning

En regnig dag. Varken katterna eller jag vill gå ut.

Ändå är det en bra dag. Jag har sovit gott, djupt, länge... och när jag steg upp, var katterna där. Igen rörde de vid mig, väckte de min kärlek, bara genom att vara katter. Jag misstänker att jag kommer att fästa mig vid dehär båda, mycket...

Men det var inte det jag skulle säga. Jag har en liten undran idag, om mönster. Vet ni, jag klarar nästan inte av att följa mönster. Jag kan förstå att det är vilsamt, att det skulle vara bra för mig. Nyttigt. Att inte behöva tänka hela tiden. Men ändå tar det så emot. Tråkigt! skriker det inom mig.

Ta till exempel mitt stickande. Jag har stickat massor med tröjor, framför allt när jag var yngre, men bara två efter mönster. Ni förstår väl vad det innebär? Jag har misslyckats hur många gånger som helst, dragit upp eller helt enkelt slängt bort... för att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig, inne i huvudet. Så mycket bortslösad arbetstid...

Så varför gör jag på det sättet?

Jag har kommit fram till att det handlar om spänning. Fast jag hela tiden talar om att vila, så är det kanske inte för att jag är en så vilsam person. Det är väl snarare för att jag inte är det. Jag säger att jag handarbetar för att få tankarna att lugna sig... men också nu söker jag spänning. Vilka färger? Vilken form? Kommer det att bli som jag har tänkt?

Det är väl därför man skapar, för spänningens skull. Få se om jag kan få min tanke att materialisera sig...

Men varför behöver jag spänning? Vad handlar det om... egentligen?

Jag har några lösa tankar. Kanske kan man tänka på denhär spänningen som ett slags attraktion? Det oskapade längtar till det skapade. Min tanke vill materialisera sig. Död vill bli liv. Jag ser ett par som älskar med varandra. Deras tanke och handling kan bli ett barn. Kanske handlar det om livskraft.

Men om jag har så mycket livskraft... hur kan jag vara så trött? Eller är det just därför?

Eller är det något som jag ännu inte ser...?

Andra bloggar om: carulmare, frågor, livskraft, mönster, skapande, spänning, vila

En händelserik dag...

...eller egentligen har jag bara besökt en psykolog...!

Inte min terapeut, men en psykolog på arbetsförmedlingen. En yrkesvägledare... som jag väl kommer att se mera av senare, i något skede. Men jag råkade ändå ha en tid till henne... och det blev ett långt samtal, om sådant som är både känsligt och mycket viktigt... och det är väl därför som jag känner som jag gör, att det har varit en händelserik dag.

Nu sitter jag här och funderar. Skall jag skriva om dethär - och i så fall hur? Jag vill inte halka in i min gamla ’reda ut-vana’, så mycket vet jag. Denhär hösten, när jag vilar så mycket som jag kan, gör jag mitt bästa för att tro att jag inte behöver förbereda mig. När det är dags att tala, kommer jag att veta vad jag skall säga, intalar jag mig själv. Jag försöker ha tillit – till mig själv, till andra mänskor, till livet. Om jag inte har det, då kan min hjärna inte komma till ro.

Så hur skall jag skriva? De senaste dagarna har jag haft en liten, liten... vision. Jag har sett mig själv sitta här i stolen med min bärbara i famnen och det har varit vilsamt att skriva. Idag kan jag lägga ännu en detalj till bilden: När jag börjar skriva, känner jag mig stressad. Huvudet är fullt av röster från dagens samtal. Vad jag sade, vad hon svarade, vad jag sade till det... Och dessutom, mina tankar efteråt. Hon verkade förstå, men hur mycket förstod hon egentligen...? Så känns det innan, men när jag har har skrivit klart, då kommer lugnet. Sådan är min vision. Jag har skrivit så att tankarna kommer till ro.

Så skulle jag vilja skriva, men hur gör man...?

Igen handlar det om tillit, antar jag. Jag behöver inte reda ut, inte förklara mig. Inte imponera heller. Den som har tillit behöver inte göra intryck.

Jag vill skapa ett lugn, hos mig själv - och hos andra. Det är också viktigt. Jag skriver för andra på samma gång som jag skriver för mig själv... Och när jag tänker det, då blir det klart för mig vad jag skall skriva, vad som är viktigt.

Någongång måste du börja söka arbete...

Kommer ni ihåg de orden? Det var ju min psykiater som hade sagt dem, som hade velat påminna mig... om livets realiteter. Nu berättade jag för psykologen... vad han hade sagt och framför allt hur jag hade reagerat på hans ord, vilket tryck de hade skapat inom mig. Det började med en idé, hur jag kanske skulle kunna tjäna lite pengar. Den kom som från ingenstans, jag visste fortfarande inte hur rädd jag var. Det enda jag visste var att jag hade fått en finfin idé... Men jag orkade ju inte ens med min entusiasm, blev bara sömnlös... och snart måste jag använda min viljestyrka till att sätta i backen istället. Fokusera på idéns svagheter. Inte tänka 'uppehälle' utan 'hobby'... nej, mindre än så, någonting helt och hållet betydelselöst. Något som man inte behöver ligga vaken för.

Jag berättade - och psykologen tycktes förstå. Jag behöver inget tryck utifrån, sade jag. Det klarar jag inte. Mitt eget tryck är alldeles tillräckligt. Jag vill bidra, jag vill betyda något. Vem vill inte göra det...?

Vi talade om mycket annat också – andlighet, psykoser, rädslor, självtvivel. Kanske, antagligen, har jag ännu inte hunnit smälta allt som blev sagt, men jag tror dethär var det viktigaste. Att vi talade om ’vill’ och ’måste’. Det känns som om jag har plockat upp något ur en mörk vrå och lagt upp det på bordet, i solskenet... och så kunde vi båda andas ut. Det var inte så farligt som det hade verkat.

solsken en midvinterdag

Andra bloggar om: arbete, blogga, händelserik, lugnande, press, samtal, skriva, sjukskriven, söka arbete, vill och måste

Glad katt

Jag har insett att katter och stolar har mycket gemensamt.

Medan jag googlade på stolar och katter, insåg jag något annat också. Jag är inte den första som har kommit till samma slutsats. Lite synd, kanske, för ett tag trodde jag nästan att jag var lika fiffig som Picasso (se tjurhuvudet till vänster)...!

Ser man bakåt i tiden, verkar det emellertid mest vara stora katter som snickarna har skådat i sina stolar. Stolar med lejontassar finns det massor av. Har man en sådan stol, tänker jag mig, så känner man sig säkert tryggare. Något av djurets kraft överförs från stolen till den som sitter där. Ännu bättre känns det väl om man också har tillgång till lejonets käft. Det är väl därför som karmstöden på många tronstolar har snidats som lejonkäftar? Om ni försöker störta mig, så bits jag!

Dethär är bara tänkt som en glad katt. En med svansen i vädret.

Stolen heter Black & Tan och är designad av Libby Schrum

Andra bloggar om: collage, katter, stolar, tankekorn

Katternas nyårsafton

spåkatten
spanar ner i vattnet
blir det några godsaker för mig
år 2008 ...?








den andra katten
ser förebrående på mig
måste du fotografera oss  
här?

jag är inte någon dikeskatt
egentligen

Scener i öknen

En öken. En trött och törstig man. Hans krafter är nästan slut. Han har redan fallit så många gånger. Om han faller en gång till, vet han att han inte orkar stiga upp igen.

Samma man, precis lika trött och törstig. Den enda skillnaden är att han vet att det finns en oas bakom klipporna. Där finns mänskor. Han kan få vatten och annat som han behöver.

Samma man igen, lika trött och törstig. Som mannen i scen två vet han att det finns en oas bakom klipporna, men det är inte allt. Han vet också att hans älskade befinner sig där.

I den första scenen ser mannen ingen räddning. Det enda han har är kroppens vilja till överlevnad. I den andra scenen har han redan hopp. Om han kämpar på, så kan han nå oasen och överleva. I den tredje scenen finns ännu en sporre. Om han klarar sig, så kommer han inte bara att överleva utan får också möta sin älskade.

Mänskan är kropp själ och ande. Jag tror det är det jag vill säga med dehär tre scenerna.

Är dethär min nyårshälsning? Ja, varför inte? Jag hoppas att vi under det nya året kommer att finna näring för alla dessa tre.

Andra bloggar om: ande, hopp, kropp, kropp själ och ande, oaser, scener, själ, öknar