Två meter långa armar

Mina armar är två meter långa. Här går jag och släpar dem efter mig från rum till rum. Det knäpper till lite, när naglarna slår mot trösklarna... fast nu förstår ni nog att jag ljuger, för jag har inga trösklar! Annars skulle ni säkert ha trott mig, haha.

Saken är den att jag har burit på böcker. Jag har köpt en ny (begagnad) bokhylla och flyttat mängder av tunga böcker och pärmar... skall de stå här eller borde de stå där? Också de gamla hyllorna behövde maka på sig några centimeter och för att kunna åstadkomma det måste jag först tömma dem. Så arbetet tog hela gårdagskvällen, ända till klockan tre på natten. Katterna sprang som galningar, som om de kunde känna förändringen i luften. Uppbrott, uppbrott... om än bara för innehållet i mina hyllor.

Vet inte riktigt hur fint det blev, om det alls blev finare, men nu finns det igen plats att sätta saker på. Ett par tavlor ryms också i bokhyllorna och det är bra, eftersom jag är närmast livrädd för att försöka borra hål i mina ovanligt hårda betongväggar... för att inte tala om den beslutsamhet som det skulle kräva. Är det faktiskt just här som tavlan skall hänga??

Dessutom flyttade jag min bästa cd-spelare och alla cd-skivor till sovrummet. Där har jag en märklig möbel som en granne gav mig i julas. Ett bord på hjul som har hyllor för cd-skivor på alla sidor, utom baksidan. Det använder jag nu som nattduksbord... Det kändes lite konstigt, eller rentav fel, att flytta in så mycket 'teknik' i sovrummet, men när jag fick somna till Bachs Wohltemperierte Klavier, då glömde jag nog den känslan. Kanske är det så att det är i sovrummet som jag mest kan njuta av musik, på dagen är jag så upptagen av allt möjligt annat.

Jag skall också ordna om lite i min garderob, försöka skapa lite mera utrymme där... men det får bli till en annan dag.

Kan ni tänka, dethär är nog de största förändringar som jag har gjort sedan jag flyttade hit, för fem år sedan... Det betyder kanske att jag har rätt bra balans just nu, att det 'jordiska', det materiella, också får finnas med, ta sitt utrymme i mitt liv. Även om jag då och då kom på mig med att vilja trycka på 'undo'... och först i nästa ögonblick insåg att jag faktiskt måste använda armarna och bära allt tillbaka igen.

Ni undrar kanske hur det är att skriva på sin bärbara med två meter långa armar? Nä, det är inget problem. Jag har rullat ihop dem i armhålorna, så det går så fint så.

Hmmm... nu sitter jag här och undrar om dethär är något som jag också kan publicera på carulmare. Hur skall jag veta det... egentligen? Ett lite lättsinnigt och smågalet stycke om mina husbestyr...?

Jaja, man får väl inte veta något, om man inte provar...

Egentligen skulle jag nog fråga mig hur det skulle kännas om ingen säger något, om det bara blir tyst... hur kontaktbehövande är jag just idag? Ju mer kontaktbehövande, desto mindre skall man säga offentligt... sådan är regeln, skulle jag tro. Paradoxalt nog. Gör aldrig det du känner för...!

Men varför skulle man skriva offentligt, om man inte vill ha kontakt?

Tror jag känner mig mera osäker nu, bara för att jag har tagit upp detta ämne till granskning.

Läs även andra bloggares åsikter om bokhyllor, flytta, bära, kånka, möblera, blogga, publicera, kontaktbehov

En 100% trygg blogg

Igår blev jag så nöjd!

Ni förstår, jag har satt upp en ny blogg... bara för mig själv. Ja, jag har faktiskt gjort så att den är låst för precis alla andra.

Det betyder att jag kan känna mig 100% trygg att skriva där. Mina tankar får hoppa från det ena till det andra, allt ryms med, smått eller stort. Matköp. Bankärenden. Pengabekymmer. Vad var det mina fonder hette nu igen? Jag lägger upp en liten textruta med namnen! Grälet med mamma... ja, jag får skriva precis vad jag tänker, utan att behöva ta hänsyn till andras känslor. Konstnärliga projekt... haha, jag får fantisera hur fritt och hur orealistiskt som helst! För denhär bloggen är jag. Ingen annan har tillträde.

Där är mitt centrum, det är där som jag vill börja mitt skapande - men det betyder ju inte att det kommer att sluta där. Jag kan lyfta ut precis vad jag vill, som t.ex. dethär inlägget.

Jag vet ännu inte hur mitt bloggande kommer att fortsätta, men kanske blir det ungefär som förr? Ibland blir det flera inlägg, ibland färre... den enda skillnaden är att jag nu har en slags buffert till omvärlden. Allt som jag gör går först till min alldeles egna blogg. Där får det mogna och växa till sig, innan jag lyfter ut det till allmänt betittande.

Fast nu skulle jag förstås vilja visa er min blogg, den blev så fin! - Men det går ju inte, då skulle jag ju inte längre ha några sidor bara för mig.

Men vet att ni finns där ändå, ni som jag har kontakt med på carulmare. Jag har länkat till er från den nya bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, bloggar, carulmare, buffert, trygg

God bless my pictures!

En solig dag, med bländande vita snödrivor. Inte plusgrader, men jag tror att det smälter ändå. Solen är så stark.

Nej, jag vet inte vad jag skall göra med mina bilder, med mitt bloggande... egentligen kan jag väl inte göra något annat än att vänta, vänta på vinden som leder utåt. Just nu stannar bilderna på datorns hårdskiva, jag lägger inte ut dem på flickr eller ipernity heller. God bless my pictures! Jag både vill och inte vill ha uppmärksamhet för dem.

Dethär var en bild som alla verkade tycka om, så jag anmälde den till ett par tävlingar på flickr och den klarade sig jättebra... och då tycker man ju att jag skulle ha blivit uppmuntrad att fortsätta, sett till så att den hade fått sådär tvåhundra kommentarer och tjugo trettio favoriter!

Det var för ett par månader sedan, men jag har ännu inte kunnat förmå mig att fortsätta. Är det rädslan att det inte skall gå lika bra nästa gång? Vill jag sluta medan alla möjligheter ännu tycks stå öppna? Det kan nog ligga något i det. Det ligger antagligen i min natur att vilja undvika att pröva mina drömmar mot verkligheten.

Hur skall jag kunna ta mig igenom mitt inre motstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, drömmar, verklighet, flickr, tävlingar, motstånd

Förtretligheter och annat småprat

Nu får våren skärpa sig, det blir ju bara mera snö ju längre den väntar! Den borde inte reagera så mänskligt, tycker jag. Skjuta upp och skjuta upp...

En dövstum kille ringer på och vill sälja prydnadssaker, färgglada träfigurer. Jag skymtar en välkomstskylt... och Snusmumriken. Jag har inte en aning om vad de kostar, hur har han tänkt få fram det? Det står inte på hans lilla lapp. Han ser ärlig ut, men luktar alkohol... fast vem skulle inte behöva en drink om man tänker knacka dörr? Det blir i alla fall inget köp, jag skakar på huvudet, det känns lite olustigt.

Lite för mätt är jag också. Igår kväll råkade jag sätta in glassen i kylskåpet istället för i frysen (en gång satte jag den i mikron!). I morse, när jag märkte det, valde jag att äta upp glassen istället för att frysa ner den på nytt.

Flera små förtretligheter?

Jo, igår insåg jag att linnet som jag stickar blir alldeles för litet. Jag får nog dra upp alltsammans. Jag hade trott att det skulle räcka med 20 maskor till, när jag bytte från stickor 3 till stickor 2,5. Men jag hade inte tänkt på att det nya garnet är så mycket tunnare än det förra. Hmmm.

Men egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag bara räknar upp några saker som finns i mitt huvud just nu.

Där finns också en del trevliga saker.

Snart skall jag nog titta på bilderna som jag tog under Åbo-resan. Några av dem ser ut att bli riktigt bra, framför allt kattbilderna. Min kusins katt, Ninja, den är verkligen speciell, och så en katt som jag hittade på innergården till ett vinterstängt café. Det var så lustigt: Först såg jag katten på affisch på cafédörren och så i nästa ögonblick i verkliga livet! Nästan som att ha sett en filmstjärna! Filmstjärnekatt!

Men ingenting är bara lätt eller bra... är det det?

När jag tänker på de lovande bilderna är det med en liten liten känsla av ångest. Jag hoppas kunna göra något verkligt bra av dem, något extra... men tänk om jag bara förstör dem? Ibland föredrar jag därför att arbeta med mina sämre bilder. I deras alldagliga sällskap känner jag mig mera avslappad...

Sådär, ja. Nu får det räcka med småprat för idag.

Läs även andra bloggares åsikter om förtretligheter, småprat, dörrknackare, sticka, misstag, bilder, katter

Överflöd

Andra bloggar om: överflöd, snö, teckning, tanke

Dagen efter

Tillbaka från Åbo och 50-årsfirandet. Inatt sov jag närmare fjorton timmar... precis så roligt hade vi!! Tillsammans med min kusin såg jag Anne Franks dagbok på teater och sedan intog vi en sen middag på restaurang Harald. Vi satte i oss massor med lammstek, Aifurs... något. Jättegott! Och sedan satt vi ännu uppe och pratade och njöt av chokladkaka och konfekt och portvin.

För att sova så länge och så gott tog jag igår kväll lite Remeron, en liten liten smula... kanske tre eller fem milligram? Numera är det så sällan som jag tar denhär medicinen att jag måste vara försiktig - annars blir jag som klubbad följande dag. Första gången jag tog den, femton milligram, hade jag hallucinationer i timmar! Jag var så omtöcknad att jag varken kunde somna eller vakna. Möjligen är jag mycket överkänslig mot mediciner.

Men det känns minsann i kroppen att ha sovit så länge! När jag drog på mig mina byxor, kändes de lösare än förut, magen hade hunnit dra ihop sig! Mitt hull verkade fastare... men min hjärna hade blivit mera trög, fast på ett ganska behagligt sätt. Lite som om jag hade fått ett avstånd mellan mig och världen. Lite mera 'skinn på näsan', kanske.

Katterna hade härjat i köket under min frånvaro. Allt som jag hade lämnat på bordet låg nu på golvet och under frysen, i en enda röra, strösocker, tandpetare, snabbkaffe...! Det tog en stund innan jag började tycka om mina katter igen.

Lagom till Åbo-resan köpte jag en begagnad Asus Eee PC 900. Liten och nätt, för hundrasextifem euro. Den skulle ha varit en utmärkt resedator, men det visade sig att den hade ett par otrevliga fel. Inget ljud, fast allt såg ut att fungera, och dessutom fick webbkameran hela systemet att krascha.

Men jag fick ju en viss tids garanti, så idag har jag lämnat in den lilla nätta för reparation.

Det börjar bli många datorer, en för varje behov. Handdator, minibärbar, femtontumsbärbar, sjuttontumsbärbar och så förstås en fast dator, den verkliga arbetshästen!

Hmm... vad skall man säga om det?

Läs även andra bloggares åsikter om 50-årsfirande, födelsedagar, firande, resor, åbo, restauarang harald, sova, sömn, remeron, mirtazepin, datorer, asus eee pc 900

Tankar om att blogga

Just nu ser jag fram emot att sätta mig en stund i hörnstolen och bara skriva några rader, som ett sätt att få syn på mig själv, just i denhär stunden.

Det finns en känsla av brådska. Jag skall iväg till stan snart, håller på att förbereda en liten resa. Imorgon bär det av till Åbo, jag skall hälsa på min kusin och tillsammans med henne... fira den första dagen på det andra halvseklet i mitt liv. Eller snarare låta bli att fira, bara ha det trevligt tillsammans.

Men tillbaka till bloggen, om hur jag vill skriva. Så mycket som möjligt för min egen skull - och ändå synligt för andra, kanske i förhoppningen om att det mest privata också är det mest universella.

Men jag undrar över mina bilder. Det känns lite som att de inte skulle höra hemma på en sådan blogg... kanske just för att jag är så stolt över dem. En del av mig vill visa mina bilder och säga: Men titta, är de inte vackra?! Eller, känner du dig inte berörd? Men en annan del säger att denhär bloggen skall du bara ha för dig själv, då kommer du att ha mest glädje av den.

Jag känner också att jag är märkligt bunden till hur jag har gjort förut. Carulmare-formen är ord och bild, och nu kommer jag kanske att bryta mot den. Mitt inre vrider sig riktigt när jag ser spaltmeter efter spaltmeter med ord och bild - och sedan en lika lång räcka med bara ord. Jag funderar om jag klarar av en sådan asymmetri - eller om jag borde byta blogg.

Missförstå mig inte, jag tänker inte sluta göra bilder. Men det verkar som om carulmare inte är den rätta platsen. Här är så folktomt numera - och det finns gott om andra ställen där jag kan visa upp mina bilder, där jag kan få mera respons för mina... faktiskt utåtriktade strävanden.

Inte går det väl att dra upp några skarpa gränser. Säkert kan man inte bestämma sig för att placera en del av sin personlighet i ett sammanhang och en annan del i ett annat. Men såhär känns det idag, mera betydelse än så vill jag inte ge åt dehär orden.

Kanske skulle jag ännu tillfoga att jag tror ganska lite på möjligheten att överföra tankar med ord. En vän berättade att han inte läser texter ord för ord, mening för mening. Det är mera så att han uppfattar vissa av de ord som ingår i ett stycke, sådana som har en mening för honom, och så börjar de leva inom honom, han skapar själv sitt sammanhang. - Kanske gör jag också lite på det sättet? Även om jag är rätt petig.

Men det talar ju också starkt för att man i första hand skall skriva för sig själv... och i sista hand, verkligen i allra sista hand, skall försöka förklara för andra vem man är. Egentligen tror jag inte att man skall göra det för sig själv heller. Jag eller du, det är bara att godta och försöka älska.

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, blogga, skriva, ord, bilder

Ledsen och glad

Idag kände jag mig lite ledsen. Jag tänkte att ingen läser ändå vad jag skriver. Det är lika bra att ge upp och köpa en begagnad TV och börja titta igen. Försöka ha råd med det också. Om jag gör det, då skulle jag kanske bli kvitt känslan av orättvisa.

Det har förresten funnits ett svenskt förslag också, 2004, ser jag på Svenska Dagbladets nättidning. Men det verkar ha runnit ut i sanden... eller hur? - Det är ju hoppfullt, men också i denhär artikeln skriver man som om SVT skulle kunna ta betalt för snart sagt allt som händer på nätet. Om du har en dator eller mobiltelefon, så är du skyldig att betala... men för vad? SVT och Yle utgör en väldigt liten del av Internet.

Lite gladare blev jag ändå, när jag såg att det idag har kommit ett nytt förslag, om att baka in medieavgiften i den vanliga beskattningen, som är progressiv (vilket ju betyder att man betalar enligt inkomst). Det verkar ha fått ett gott bemötande, att döma av de finlandssvenska kommentarer som jag har läst. Fast det är ett vänsterförslag och de flesta finlandssvenskar röstar på Svenska Folkpartiet, sätter svenskspråkigheten före allt annat.

Nu har jag också varit på Suvi Lindéns hemsida (på finska) - och det gör mig ännu gladare. Hon är samlingspartist (det största högerpartiet), men när jag läser vad hon skriver får jag en stark känsla av att hon faktiskt följde sitt hjärta. När arbetsgruppen för social- och hälsoministeriet inte fann något sätt att kompensera folk med mycket små inkomster, då tog hon tilllbaka sitt förslag. Alla är arga på henne, hennes eget parti också... men hon gjorde det hon kände var rätt. Tror jag verkligen.

Dethär är mycket viktigt för mig, för mina känslor inför det samhälle som jag lever i. Om jag skall känna mig glad eller förhoppningsfull - eller om jag skall dra mig undan och tänka att ingen ändå lyssnar på vad jag säger. Försjunka i missmod, likgiltighet. Egentligen tror jag det är på samma sätt för alla. Det handlar om grundtillit, om att våga tro att man fortfarande kan mötas som mänskor.

Men mycket av det jag läser gör mig ledsen. Man talar inte klarspråk, man förvrider fakta, man döljer motiv och kommer med försåtliga beskyllningar... Hur många gånger har man inte försökt framställa de mänskor som protesterar som licensfuskare, att vi ändå har en TV undangömd någonstans. Fast politikerna beskyller ju inte inte väljarna, de har en annan taktik. De väljer helt enkelt att tala om något annat, undvika just den fråga som bekymrar oss. Tala förbi oss.

Men alla gör inte så, det finns också ett ärligt engagemang. Matti Vanhanen (statsministern) har förresten också sagt ifrån om medieavgiften, av samma skäl som Suvi Lindén, och redan i ett tidigare skede.

Medieavgiften är kanske en liten fråga, men egentligen mycket intressant. Den verkar ha kraften att skapa splittring inom partierna och solidaritet över partigränserna... Ett infernaliskt förslag, skrev jag för en tid sedan. Ja, för att man så lätt förleds att tänka kortsiktigt och bara på sig själv... lite enligt modellen snabba stålar.

Läs även andra bloggares åsikter om medieavgift, yle-avgift, glad, ledsen, svt, yle, politiker, suvi lindén, paavo arhinmäki, matti vanhanen, snabba stålar

Ny medborgaravgift: 200 euro för katastrofoffer

Jag måste fortsätta att formulera mig om medieavgiften, eller yle-avgiften som den också kallas (Yleisradio eller Rundradion är namnet på vårt allmänna radio- och tv-bolag). Anledningen är att jag tycker att debatten är konstig, den tar fasta på fel saker. Jag kan inte begripa att inte fler mänskor blir upprörda av vad som håller på att ske... (ja, Suvi Lindén tog tillbaka sitt förslag, men det är nog för tidigt att ropa hej ännu).

Enligt min mening är medieavgiften unik, den allra första i sitt slag. Men ingen verkar ha lagt märke till det och det beror antagligen på att det är fråga om televisionen. Kanske är det så att 95 procent av alla finländare anser att tv-innehav är så självklart att de inte vill bråka... och man har ju också utlovat en sänkning av den nuvarande avgiften, om vi frångår licenssystemet och börjar ta en årlig avgift på ca 200 euro av varje medborgare.

Men om vi skulle göra ett tankeexperiment. Vad annat än TV skulle vi vara villiga att betala en avgift på 200 euro i året för? Hur är det med cancer- eller aidsforskningen? Kanske skulle vi lagstifta om att varje medborgare skall betala 200 euro i året till stöd för det? Eller vad sägs om katastrofhjälp? Skall vi bestämma att varje finländare, oberoende av hans eller hennes inkomster, skall betala 200 euro i året för att hjälpa mänskor som har drabbats av svält eller jordbävningar?

Tror ni att det skulle gå igenom i riksdagen?

Inte jag!!! Den enda anledningen till att dethär förslaget kan gå igenom är att det gäller televisionen och att de allra flesta redan har en TV-apparat och att deras avgift skulle sjunka lite, om också den lilla minoritet av mänskor som inte har television skulle tvingas betala.

Men det är att tänka kortsiktigt. Om vi godkänner medieavgiften, då öppnar vi dörren för ett helt nytt slags tänkande. Att staten kan lägga på oss avgifter... för ingenting alls!! Jag minns hur det var med bilskatten, vilket ramaskri den väckte, det ekade i hela landet. Men den förutsatte i alla fall att medborgaren ägde en bil. Så inte medieavgiften. Den skall betalas oberoende av om man har television eller tycker det är viktigt att få gå in på Yles webbsidor.

Dethär är ett brytning med allt tidigare politiskt tänkande.

Vänstermänskor, ni borde skrika högt.... varför gör ni inte det? Dethär är inte progressiv beskattning, det är en avgift som drabbar de allra fattigaste, de som har valt att avstå från television.

Högermänskor, ni borde också ryta till. Dethär är en lag som begränsar er valfrihet. Staten sträcker ut en hand rakt mot er plånbok, nappar åt sig två hundraeurossedlar varje år och köper er den underhållning och de nyheter som Yle producerar. Tala om styrning!

Jag vill inte att vi skall börja ha denhär sortens avgifter, inte hur behjärtansvärt ändamålet än är. Inte ens för att avhjälpa världssvälten, och allra minst för att hålla vårt allmänna radio- och tv-bolag flytande.

Vet ni vad, jag börjar faktiskt tro att folk blir dumma av att titta på TV! Man tittar och tittar, och det är så spännande, och man märker inte ens att någon håller på att sno pengar av en!

Så tryck på off-knappen, för fanken - och kolla plånboken!

Läs även andra bloggares åsikter om yle-avgiften, medieavgiften, Yle, Rundradion, politiskt tänkande, vänster, höger, medborgaravgifter

Mest om integritet

En ny vacker dag. Jag har kommit så långt att jag är klar med frukosten och nu sitter jag här igen, med hela dagen framför mig. Resten av kaffet står bredvid mig, att smutta på. Katterna har lagt sig på sina favoritplatser, Tass mitt i rummet på 'stora kattmadrassen' (som ibland får tjäna som gästsäng), Nos mellan byrån och fönstret, på fönsterbrädan.

Jag är så glad... för solen, för den kommande våren, för att jag har fått vara så frisk den senaste tiden... Jag märker att jag kan träffa lite mera folk, vara lite mera i farten. Det märks på min spegelbild också, framför allt på ansiktet. För några år sedan såg jag så skör ut, kände mig ofta 'överhettad', ögonen brann febrigt, dragen var spända...

Visst varvar jag upp mig nu också, men då beror det mest på mig själv... och sammanhanget heter ofta bildskapande. Det är lätt att förlora sig själv bland egna och andras kreationer. Jag får ibland höra att jag har en stark integritet, men många gånger är jag mera medveten om bristerna i den. De blir uppenbara när jag är trött, då blir jag så beroende av vad andra tycker... liksom bunden till deras åsikter.

Hmm, då skulle man kanske kunna se integritet som en fråga om energinivå? Kanske ändå inte... för det finns ju något som heter mognad också, eller kanske erfarenhet. När jag känner mig trött och slut, när känslorna svajar, så vet jag ju vid dethär laget vad det beror på. Jag behöver vila, återhämta mig. Och när jag har gjort det, då kommer jag att se vad som är viktigt och vad som är oviktigt...

Men nu vill jag nog avsluta. Till det som jag uppfattar som integritet hör också att låta mig själv (och andra) få vara ifred. Att inse att ord är ganska fyrkantiga och ofta förvirrar mera än de förklarar. Att försöka ersätta orden med tillit, till vår gemensamma mänsklighet. Att tro att vi finns där, vackra och hela (=integrerade), bakom allt bråte.

Det är klart att vi mänskor inte är några helgon - och det är lika klart att vi alla bär heligheten inom oss.

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, mognad, energi, trötthet, vila, helighet

Engagemang

Nu är det kväll och jag är ganska trött. Kanske borde jag inte skriva alls... ett yogapass skulle nog vara bättre.

Men... jag fortsätter ändå! Funderar lite på mitt engagemang, att jag bara blir engagerad när det händer något som berör mig själv... och hoppas väl att det är bra så, eller i alla fall tolerabelt. Sådana gånger är det i alla fall inte något fel på min inlevelse!

Medieavgiften var en sådan sak, jag visste precis att den var fel. Om alla skall betala medieavgift, då blir ju medieavgiften något som måste beaktas när man betalar ut socialbidrag... och det blir väl ganska konstigt? Betala ut socialbidrag för Rundradion? Nej, det kan man väl inte? Det blir ju som att upphöja underhållning till ett basbehov. - Dessutom är det något annat, något som känns som ett intrång i min mycket privata sfär. Skall jag inte längre få köpa det jag vill? Avstå från det jag tror jag kan klara mig utan?

I båda fallen tror jag att mitt rättsmedvetande är lite chockat. Såhär har jag inte fått lära mig att världen skall vara.

Men många andra reagerar inte. De skriver att vi betalar ju redan för så mycket som vi inte använder, så varför inte medieavgift också? Och jag antar att de tänker på vår sociala service. Men det finns viktiga skillnader. Sådana kostnader är ju inbakade i skattesystemet, var och en betalar i förhållande till sina tillgångar. De ingår i ett system som skall garantera att alla får sina viktigaste behov tillgodosedda, de fattiga skall inte behöva köpa nyheter istället för mat. Fram till idag har det rått en stor politisk enighet om att det är så vi skall ha det - och jag tror det är det som lite skrämmer mig. Jag vill inte att vi skall sluta att tänka på det sättet. Jag är helt övertygad om att så skall det vara, om man vill bygga en fredlig värld.

Så då skulle vi kanske höja skatterna? Kanske är det det som är lösningen för Rundradion?

Jag vet inte. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket vårt allmänna radio-och tv-bolag skall få växa. Med dagens snabba tekniska utveckling är möjligheterna mer eller mindre oändliga. Det kan bli precis hur dyrt som helst...

Läs även andra bloggares åsikter om yle, rundradion, medieavgift, rättsmedvetande, skattesystem, engagemang, välfärd, kostnader, basbehov

Tack, Suvi Lindén!

Så sitter jag då här igen, i hörnstolen.

Solen skiner fortfarande, som för att motbevisa min teori från igår (att det skulle finnas ett samband mellan att jag stiger upp och att molnen breder ut sig på himlen). Det har jag alls inget emot!

Jag mår också ganska bra... kanske oförskämt bra, med tanke på gårdagens försyndelse... eller tanklöshet. Ja, plötsligt märkte jag att det var ljust ute, jag hade suttit uppe hela natten för att få veta slutet på en talbok. Det var Katedralen vid havet av Ildefonzo Falcones.

Tänk, förra gången jag började lyssna på boken, så kom jag inte till slutet. Jag upplevde berättelsen som lite för svartvit, tror jag... men nu fäste jag mig mera vid bokens andra kvaliteter. Författaren vet verkligen otroligt mycket om livet på medeltiden i Barcelona, men all kunskap vävs skickligt in i en nästan olidligt spännande berättelse. Därav mitt nattvak.

Fast nu har ju solen gått i moln igen... och jag vet inte riktigt hur jag skall fortsätta med mitt inlägg. Jag skulle ju försöka skriva så att jag fyller på min källa (inte tömmer den), förutsatt att det går. Nu börjar jag också känna av tröttheten efter mitt nattvak... tänker att det var lite för ansträngande att skriva om Katedralen vid havet, att min avsikt här inte borde vara att ge ett välavvägt omdöme om en bok.

Men något som jag inte kan låta bli att göra är att uttrycka min glädje över ett politiskt beslut.

Kan ni tänka er?! Förslaget om medieavgift har oväntat dragits tillbaka! Vår kommunikationsminister Suvi Lindén bestämde sig för att göra det, för att det inte skall drabba de allra fattigaste! Säkert har det inte något att göra med de knappa rader som jag skrev till henne för ett par dagar sedan, hon måste ju ha fått många brev... men tänk att hon ändrade sig!

Tack, tack, tack, Suvi Lindén! Det var en modig handling, för du kommer säkert att få skäll för dethär också. Men jag tror och hoppas att du ändå kan känna glädje och stolthet i ditt inre…

Läs även andra bloggares åsikter om katedralen vid havet, ildefonzo falcones, suvi lindén, medieavgift, yle, rundradion, tack, glädje

Dagens början

Vet inte vad det är med denhär vårvintern. När jag vaknar, skiner solen, men så fort jag har satt benen i golvet går den i moln…! Eftersom jag stiger upp rätt sent, har jag allvarligt börjat fundera på att bli mera morgontidig. Om dethär skall fortsätta.

Men vad är det för en dag… idag?

Jag sitter i min länstol, som jag tror är väldigt bra placerad i rummet. Både jag och den skygga katten gillar den skarpt. Den står i ett hörn vardagsrummet och från det hörnet kan man överblicka så gott som hela lägenheten. En plats med känsla av trygghet. Vad var det det hette nu igen? Feng shui. Så svårt det var att hitta ordet via Google… kanske är det en fluga som redan har flugit sin väg?

Men här i hörnet tror jag är den bästa platsen att skriva, om jag vill göra det på ett mera trevande sätt… eller kanske reflekterande. Eller som att söka kontakt med sig själv, innan jag börjar med något av mina projekt. Nästan som att ha en andaktsstund med sig själv.

Så skulle jag vilja börja dagen. Jag har ju det ställt så att det verkligen är möjligt, för det mesta. Det enda som behövs är min vilja.

Jag skulle vilja skriva så att mitt skrivande inte har något annat syfte än just dethär. Mig själv.

Om jag kan. Kanske är det det svåraste av allt.

Jag känner att jag redan har brutit lite mot dethär genom att göra texten sökbar med hjälp av taggar…

Läs även andra bloggares åsikter om skriva, morgon, kontakt, själv, andakt

Medieavgiften har redan höjts

trots att lagen ännu inte har gått igenom. Från en avgift på 175 euro i året föreslås det nu att bli 190 eller 195.

Medieavgift, ja. Det är ju idén om att ersätta tv-licensen med en avgift som gäller alla mänskor, inte bara de som har en tv-apparat. På det sättet vill man se till att Yle, eller Rundradion på svenska, eller vårt allmänna tv- och radiobolag, skall hållas flytande.

Men det känns så fel! Att tvinga mänskor att betala för en tjänst som somliga inte har något behov av – och som andra helt enkelt inte har råd med. Jag kan inte förstå hur de tänker. Inser de inte att det finns mänskor som har så små inkomster att de måste avstå från nyheter och underhållning… helt enkelt för att kunna betala mat och hyra?

Därav bilden.

Mera om medieavgiften.

Andra bloggar om: medieavgift, tv, television, media, tv-licens, rundradion, yle, mat, hyra, inkomster, pengar

Andra bloggar om: blåbär, vändag, valentin, valentina, vändagskort

Lama i Jakobstad

Lilla Jakobstad skall få besök av en tibetansk lama, vid namn Lakha Lama, den 19-21 februari.

För er som bor nära och tycker att dethär låter intressant, se mera uppgifter om tilldragelsen. Kort sagt skall han berätta om sitt liv och och diskutera temata som stress och förväntningar.

Ni andra vill kanske läsa vad min bror skriver om Lakha Lama?

Han var nämligen med, när Lakha Lama besökte klosterbyn Mundpud i Indien för något år sedan. Plötsligt var Lakha inte längre en dansk familjefar utan andlig ledare för hundratusen tibetaner.

Fast… Lakha Lama har brutit sin munklöften. Han har aldrig känt sig bekväm med lamarollen. Numera bor han i Danmark, har en dansk fru och också barn.

Läs mera om dethär i brors artikel.

Läs också om munkarnas diskussioner som lät som hockeypuckar…!

Andra bloggar om: lakha, lama, jakobstad, yogaways, mundpud, indien, tibetaner, munkar

Joan Didion Ett år av magiskt tänkande

En bra bok, välskriven… men kanske hade jag ändå väntat mig lite mera av en bok som har blivit så hyllad?

Jag kollar lite på nätet och upptäcker en klyfta mellan ‘vanliga’ läsare och kritiker… och det är de senare som ger henne den högsta poängen. Då kan jag inte låta bli att tänka att Joan Didion redan var en välkänd skribent och mediapersonlighet, att det liksom var förutbestämt att hennes bok skulle bli mycket uppskattad.

Fast nu börjar jag ju låta missunnsam – och det var inte meningen!

Men jag undrar vad det är som gör att jag känner mig…kanske inte precis besviken, men så märkligt oberörd. Det är ju ändå en bok om sorg! Redan ämnet fick mig att tveka lite… skulle jag verkligen läsa denhär boken? Jag var rädd att jag skulle bli för berörd, kanske till och med upprörd.

Men så gick det alltså inte – och det är jag egentligen ganska tacksam för. Joan Didion skriver så sakligt och osentimentalt att jag faktiskt tror att jag skulle ha kunnat somna till denhär boken (jag brukar ibland lyssna på böcker före insomnandet).

Så vad är det då… vad är det jag tycker saknas i denhär boken?

Jag vet inte… kanske är den helt enkelt för smal?

Den handlar väldigt mycket just om Joan Didions situation… om mannens som dör av en hjärtinfarkt, om dotterns influensa som utvecklas till en livshotande sjukdom. Väldigt mycket om de medicinska fakta som hör ihop med dehär omständigheterna… Fast en del fakta var fascinerande, till exempel vad som händer med pupillerna, när döden har inträtt döden (de vidgas och stelnar, blir okänsliga) och varför lik blir likbleka (blodet rinner ner mot fötterna och stannar där). Men mycket var så svårt att man nog borde vara läkare för att hänga med.

Ibland hade jag en känsla av att man också borde ha varit amerikan. Boken är full av referenser, litterära och andra, som fick åtminstone mig att känna mig lite utanför.

Men känslan av oberördhet? Det avgörande var kanske ändå själva temat... det magiska tänkandet. Joan Didion blir så fascinerad, när hon märker att sorgen får henne att bli irrationell… att målet för hennes handlande har blivit att förneka vad som har hänt. Att handla så att hon kan behålla känslan av att hennes älskade make fortfarande är närvarande... Det tar sig uttryck som är ganska personliga, och ibland också motsägelsefulla. Hon säger till exempel ja till att maken obduceras (hon måste få veta hur han kunde dö), men nej i fråga om att ge bort hans kläder.

Men… för mig är dethär så välbekant, jag tror det är därför som jag inte kunde känna något djupare för denhär boken. För mig är det ganska självklart att det är såhär man uppför sig, när man har förlorat en närstående... eller drabbats av någon annan stor förlust. När verkligheten inte har tillräckligt mycket att erbjuda, då försöker man med magi....

Ändå kan dethär vara en viktig bok. Man kan kanske tänka sig att Joan Didion är en intellektuell som skriver om sorg för andra intellektuella... att hon i den miljön har precis det rätta greppet.

Andra bloggar om: joan didion, ett år av magiskt tänkande, recensioner, läsare, kritiker, sorg, irrationell

Fred på jorden

Goda kommer vi väl aldrig att bli, men om vi bara kunde bli lite mera bekväma av oss - då kommer det att bli fred på jorden, jag lovar! Alla stridslystnad kommer att övergå i tomma hot och halvhjärtat smågnäll... Vilken idiot! Jag borde verkligen... Men det är så kallt idag... kanske en annan dag? Eller... vem bryr sig? Raap...

Sedan kom jag att tänka på denhär musiken, Draft Dodger Rag av Phil Ochs. Har alltid gillat den, hans sätt att sjunga, den lite retsamma tonen.

Och jo, förresten. YouTube-videon har inga bilder, så jag tyckte att det kunde räcka med cd-spelarstorlek...

Sarge, I'm only eighteen, I got a ruptured spleen

And I always carry a purse

I got eyes like a bat, and my feet are flat, and my asthma's getting worse

Yes, think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt

Besides, I ain't no fool, I'm a-goin' to school

And I'm working in a DEE-fense plant

I've got a dislocated disc and a wracked up back

I'm allergic to flowers and bugs

And when the bombshell hits, I get epileptic fits

And I'm addicted to a thousand drugs

I got the weakness woes, I can't touch my toes

I can hardly reach my knees

And if the enemy came close to me

I'd probably start to sneeze

So I wish you well, Sarge, give 'em Hell!

Kill me a thousand or so

And if you ever get a war without blood and gore

I'll be the first to go

Hela texten här

Andra bloggar om: fred, jorden, bekvämlighet, phil ochs, draft dodger rag

Om ni inte håller andan

Idag har vi solsken och det ändrar ju på allt... eller hur?

Dethär, till exempel, är inte längre något vanligt höghus. Det har ingen tyngd, materian har lösts upp i ljus och luft. Trädens grenverk går rakt igenom det. Om ni inte håller andan, kommer det att sväva upp mot himlen...!

En nästan obearbetad bild. Det enda jag gjorde var att minska lite på det guldgula, i hopp om att skapa ett starkare intryck av lätthet... eller kanske sprödhet. (Om ni klickar på bilden, så ser ni bättre vad jag menar... hoppas jag.)

Ååå... jag är så hopplöst förälskad i sådana här bilder, med ljus och speglingar och en känsla av overklighet... ni får förlåta om jag tar i för mycket!

Andra bloggar om: bild, träd, kvistar, höghus, solsken, reflektioner, spegelbilder, speglingar, lätthet, overklighet

Det skulle kunna gå...!

Andra bloggar om: teckning, vingar, flyga, sol