Skall man låtsas... för att göra mänskor glada?

Läser hos mina bloggvänner och hittar en fråga som jag tycker är intressant.

Hur skall man tala på bloggen... eller i livet? Skall man låtsas... för att göra mänskor glada? Skall man låta bli att berätta sådant som man har iakttagit hos andra mänskor och som inte precis är till deras fördel?

Jag tror att jag är en sådan som låtsas, i alla fall ibland... men det konstiga är att jag inte känner mig oärlig.

Faktiskt är det nästan tvärtom. De gånger som jag... lyckas?? med mitt låtsande, känns det varmt och bra inom mig.

Andra gånger, när jag inte kan låta bli att försvara mig och kanske få den andra personen att komma i en sämre dager, känns det inte alls på samma sätt.

Då känns det, konstigt nog, nästan som om jag skulle ha svikit mig själv...

I botten finns kanske en rörelse mot en livssyn där sanningen inte är det allra viktigaste...

Andra bloggar om: ärlighet, sanning, låtsas, bloggande, livssyn

Tre små tankar

från den senaste tiden.

De två första handlar om mina känslor inför de allra första hösttecknen (det var fortfarande sommar, när jag skrev ner dem). Lite ledsamma tankar... så känner jag ju inte alls just nu. Det beror kanske på att vi har det ovanligt varmt just nu. Igår, när jag rullade in till stan, fick jag ta av mig först jackan, sedan ylletröjan och till sist satt jag på torget i bara linnet...

Hösten kommer

Jag tror
att jag kan klara det
bara jag inte behöver
se glad ut



Jag tar det personligt
Jag vet
att det hör till
Årstider växlar
sommar blir till höst
men det är ändå mina dagar
som mörknar
jag som fryser
och måste ta på mig

Sedan byter jag till en annan tonart. Här är jag på väg till sommarstugan och min sinnestämning är kanske lika hög som himlen ovanför mig...

Jag kör inte om
Så bra
att ha en långtradare framför sig
Timme efter timme
hjälper den mig
att hålla fartbegränsningen

Andra bloggar om: tankar, diktliknande, höst, långtradare, fartbegränsning

Nedgradering till XP... för tanter ca femtio

Oj, vad jag har jobbat!

Det började med att mitt mobila bredband mer eller mindre slutade fungera, det vill säga på min bärbara dator. Jag visste inte vad jag skulle tro, var det fel på bredbandet eller kunde det vara datorn som var för långsam?
Eftersom jag länge har velat ändra från Vista till gamla trygga Windows XP, så tänkte jag att nu, nu är rätta tillfället. Ingenting fungerar ju ändå som det skall. Spotify hade förresten också slutat fungera, vilket också visade sig bero på den svaga uppkopplingen.
Många har varnat mig för att försöka mig på en sådan här... 'nedgradering', det är väl därför som jag har väntat så länge... men nu blev det alltså ändå av. Jag vågade göra det, vågade ta risken att inte hitta alla drivrutiner… just för att det var så mycket som trasslade. Man blir ju modigare då… eller hur?
Och nu, efter många timmars letande och testande är alla frågetecken i Enhetshanteraren äntligen borta. Gud, så glad och stolt jag är... och trött!

*****

Detta var igår, då var jag verkligen trött. Men idag är jag piggare, nu vill jag lägga ut några länkar… om någon annan, med samma dator som jag, också skulle vilja byta till XP. Jag var ju själv så tacksam för all hjälp som jag kunde få på nätet.
Det är alltså en Toshiba Satellite L30 som det gäller.
Ja, och det var den första länken… som är bra att utgå ifrån. Till höger på den länkade sidan (i den röda rutan)... finns en annan bra länk, Drivrutiner. Klicka på den, så kommer du till en sida där det mesta redan är ifyllt. Det är bara att välja operativsystem (XP) och drivrutinstyp, så kommer det fram förslag på drivrutiner som man kan ladda ner och prova.
Jag är inte helt säker, men kanske kan man få allt från denhär sidan…?
Men jag behövde nog titta på många ställen, innan jag blev säker. Denhär bloggen var till god hjälp, framför allt som en bekräftelse på att jag hade tänkt rätt. Jag laddade ner massor av drivrutiner, på försök, men sist och slutligen är det kanske bara dehär fem som jag verkligen behöver (egentligen bara fyra):
Drivrutinen för ljud, för den trådlösa anslutningen, för bildskärmen och för grafikkortet.

Den femte drivrutinen laddade jag ner bara för att slippa det sista frågetecknet i Enhetshanteraren. Den är för datorns eget modem, men det vill jag egentligen inte använda... för det var faktiskt det som hade gjort att jag knappt kunde komma ut på nätet förut. Min dator hade ju fått för sig att använda sitt eget modem istället för det nya mobila, med uppkopplingen.

Så det datoregna modemet avaktiverades genast.

Kanske är det ännu något som fattas... vi får se. Men min bärbara dator har verkligen blivit mycket snabbare och det mobila bredbandet fungerar igen. Vad kan man mer begära... här i världen?

Och ni, alla andra tanter i femtioårsåldern, ni som bara är lite nördiga av er, ni kan faktiskt göra sådana här saker själva - även om de unga männen i datorbutikerna inte verkar vilja tro er om det.

Läs även andra bloggares åsikter om nedgradering, windows vista, vista, windows xp, xp, drivrutiner, toshiba, toshiba satellite l30, laptop, mobilt bredband, tanter

Jabberwocky

Det är mycket känslor just nu.

Sonen har varit på besök, men nu far han tillbaka till Lund, till sitt eget liv... och allt verkar så osäkert, i mina ögon.

Så gärna skulle jag vilja ställa och styra så att allt blir lugnt och tryggt... som jag ser det.

Som om jag skulle kunna det...!

Det vet jag att jag inte kan!

Så istället spelar jag dataspel, febrilt...

Fast det visste jag ju inte heller, att det var därför som jag spelade så ovanligt mycket. Att det var för att hålla känslorna i styr...

Jag ville inte motionera heller, av precis samma skäl. För att kunna behärska mig.

Just nu verkar det mycket klart för mig att mänskor som alltid behärskar sig blir stela i kroppen. Man måste hålla sig stilla och vara försiktig med vad man gör. Så att inte känslorna kommer ut.

Fast det gjorde de ju ändå, till slut.

Till detta passar möjligen en annan låt av Donovan.

En tonsättning av en dikt av Lewis Carroll som skulle ha ingått i hans roman Alice i Spegellandet, kallad Jabberwocky.



Det var förresten sonen som visade mig denhär videon. Han berättade att 'galumphing' är en sammansättning av galoppera och triumfera.

Andra bloggar om: behärskning, dataspel, donovan, känslor, ängslighet, musik, musikvideor, jabberwocky, son, stelhet

Mobilt bredband?

Testar mobilt bredband i helgen… det verkar helt okej.

Visserligen står det att jag har 7.2 Mb/s… men det vet jag ju att jag inte har, det informerade de om i butiken också.

Men över 1 Mb skall det vara (upp till 3 Mb), och det är bättre än jag har nu – och betydligt billigare!

Fast ibland måste jag logga in på nytt… är det vanligt?

Film kan jag också se… fast en video från youtube hackade. Men jag kunde se Play Prima i fullskärm, det kan jag inte med den uppkoppling som jag har nu.

Så, ja… vad tycker ni? Skall jag byta?

Vill gärna ha era erfarenheter, ni som har haft mobilt bredband en längre tid.

Det är förresten TeliaSonera som är operatör.

Andra bloggar om: mobilt bredband, bredband, hastigheter, avbrott, byta, sonera, operatörer, play prima

Happiness runs

Kom på en låt av Donovan som jag inte har hört förut, tänkte att den passar bra som en kommentar till mitt förra inlägg, Sanningar...



Ur texten: Happiness runs in a circular motion... You can have everything if you let yourself be... Why? Because Why? Because...

Andra bloggar om: smiley, lycka, happiness runs, musik, donovan

Sanningar…

En tanke under mitt besök hos terapeuten igår:

Det är inte bara andras tankar om mig som gör mig illa… utan också mina egna, kanske framför allt mina egna.

När jag kommer från ett besök hos min psykiater eller terapeut, är jag alltid upprörd. Det kan ha varit ett bra samtal, det brukar det vara… men jag är ändå upprörd och har svårt att komma till ro. Vad menade hon egentligen? Vad tänkte hon på, när hon sade det eller det? Förstod hon vad jag menade? Fick jag sagt allt som jag behövde säga? Och var det verkligen just dethär jag ville säga? Är det dethär som är sanningen om mig… och mitt psyke?

Sanningen är att jag inte vet… inte helt säkert.

Sanningen är att jag börjar bli trött (nästan spysjuk) på att förklara mig själv… vem jag är, varför jag är som jag är. Kanske blir det så, om man har ett handikapp som inte syns… som inte är uppenbart. Man använder en stor del av sitt liv bara till att förklara sig. - Jag antar att ni har märkt det på bloggen också… hur lite jag försöker reda ut eller debattera.

En tredje sanning är att det inte heller går att veta. Det verkar inte som om jag skulle kunna komma längre än så här. Mitt psyke är mitt, det är jag som känner det bäst… men inte heller jag kan beskriva det, eftersom jag saknar jämförelsematerial. Jag har egentligen inte tillgång till något annat psyke, inte helt och fullt.

En fjärde sanning är att dethär inte är någon klagovisa! Jag har faktiskt inga invändningar om det skulle vara så att mitt livslånga forskningsprojekt (jag själv!) har strandat, om det äntligen skulle ha gjort det.

För egentligen borde man inte behöva förklara sig själv. Man borde bli tagen för given, man borde själv ta sig för given. Man borde också ta andra mänskor för givna, precis som de är.

Men… så går det ju inte till i världen, det vet vi ju. Det finns saker som man inte kan ändra på bara genom att bestämma sig. En mänska som känner att hon behöver förklara sig kommer säkerligen att fortsätta med det så länge som behovet kvarstår.

Men att närma sig slutet (om det nu är det jag gör), att inte längre känna dethär tvingande behovet… det tror jag nästan att man kan kalla en nåd.

Ibland måste jag förundra mig över hur väl jag blir behandlad, hur bra allt verkar ordna sig. Jag tänker att det kanske har något att göra med dethär, att jag känner att det är en ganska liten motsättning mellan mig och andra mänskor… i alla fall i jämförelse med hur det var förr, för mig.

Kanske är det därför som jag idag får så mycket mera hjälp och förståelse?

Kanske är det så att våra möten med andra mänskor inte egentligen inte handlar om hur väl vi kan förklara oss… utan mera om våra känslor, hur vi känner inför varandra?

Andra bloggar om: sanningar, terapi, psyke, förklaringar, spysjuk, forskningsprojekt, nåd, förundrad, hjälp, möten, känslor

Ovan där

Jag ser på molnen, medan jag kör. De är vita och fluffiga... ännu.

Andra bloggar om: moln, humor, serie, barnsinne, kissa

There are ways

En tanke idag… kanske en lycklig sådan? Den kom först på engelska… eller som en blandning av svenska och engelska.

When I was young | I did many things | that I really detested

just to feel good

Tror jag skall illustrera med denhär skogsbilden, för att den liksom den lilla dikten innehåller en kontrast… visst gör den det? Färgerna är så mörka och dystra… och ändå får den åtminstone mig att känna mig hoppfull.

Jag har funderat lite på varför det är så. Är det det sprakande ljuset i mitten… eller den rörelse som jag uppfattar att den har? Vad tycker du?

Rubriken kom till sist: There are ways… fast det kanske inte verkar så.

Eller på svenska:

Det finns utvägar

När jag var ung | gjorde jag många saker | som jag egentligen avskydde

bara för att få känna mig bra

Andra bloggar om: tanke, dikt, skog, mörk, dyster, hopfull, mörker, ljus, rörelse, förändring, utvägar

Just nu

Oj, oj, så lite jag skriver!

När jag inte skriver hela tiden, känns det lite som att inget är viktigt nog att tecknas ner. Ribban höjs, verkar det som.

Men jag är också kvar på sommarstugan, med en långsam uppkoppling.

Ibland längtar jag hem till Vasa, men vädret är så fint och det är också mycket lättare med katterna. Här får de ju vara ute så mycket de vill. Jag behöver inte fundera på vad grannarna tycker.

Idag hade de lovat regn, men solen bara fortsätter att skina! Tänk om det skulle kunna fortsätta så… om vi kunde ta augusti en gång till…!

Så är det i boken som jag läser (Kleopatra av Margaret George), fast med november. Caesar bestämde att de skulle ha november i två månader (varför just november?!), så att tiden kunde komma ikapp igen. Det var faktiskt så att romarna hade börjat ha sina skördefester i mitten av sommaren, innan det fanns något alls att skörda.

Det om det. Annars är jag mycket tillsammans med mina föräldrar, som bor i stugan bredvid. De är i åttioårsåldern, men ändå ganska friska. Vi brukar göra små utflykter tillsammans.

En dag gick pappa och jag runt ett skogsområde på trettio hektar. Jag fick se hur barrträd ser ut när de har växt i fem, tio eller fyrtio år. Dessutom fick jag veta att det finns väldigt lite värde i björkar, fast de kommer upp av sig själva och växer så snabbt. Det tyckte jag var lite synd… orättvist, liksom.

Men det var inte någon behaglig promenad. Tjugo grader varmt, nästan inga stigar att gå på och hela tiden jagade av älgflugor. Till och med pappa, som väldigt gärna ville visa mig skogen, var nog glad att få komma därifrån.

Fast nu skall ni ju inte tro att dethär var en mall för våra utflykter.

Om jag får bestämma, skall promenaden framför allt ge näring åt själen… det vill säga, det skall finnas något vackert att titta på. Jag tror nog att jag är lite släkt med humlan som helst bara vill flyga från blomma till blomma.

Bara ibland stannar jag upp och undrar om det är någon nytta alls med mig?

Andra bloggar om: augusti, sommarstugan, caesar, kalendrar, tid, promenader, utflykter, skogar, älgflugor, humlor, nytta

Tror ni att katter har skyddsänglar?

Det skulle vara bra.

Jag är lite orolig för mina katter som är ensamma ett par dagar, på sommarstugan.

Så jag sänder dem en skyddsängel, en kattängel. Den säger: Var inte oroliga, snart är hon tillbaka. Bara lite till.

Andra bloggar om: katt, ängel, kattängel, skyddsängel

Varför jag tar bilder

I en kommentar till förra inlägget frågade Amber mig (och sig själv) varför man tar så många bilder.

Jag kom fram till att jag gärna vill hålla kvar det jag har upplevt, om det är något trevligt.

Bilderna kan också vara till stöd, när jag vill dela med mig av vad jag har varit med om. Jag tror faktiskt att jag tycker om att berätta, det är ju ett sätt att minska på ensamheten. ‘Jag’ kan bli till ‘vi’, om jag lyckas få någon att känna igen sig.

Helst skall det förstås vara en ganska bra bild... eller kanske skulle jag istället säga en bild som jag tycker om? Den skall vara någorlunda okej i teknisk mening - fast det är ju inte alls det viktigaste. Framför allt skall bilden betyda något för mig personligen, ha något som jag vill berätta om. Ofta är det kanske en känsla som jag förmedlar.

Ta nu denhär bilden. Den är tagen i Helsingfors och föreställer en detalj av ett hus i Skatudden (eller kanske skulle jag hellre säga i anslutning till Salutorget), men vad har den egentligen att berätta om själva staden? Inte så mycket, eller hur? Den skulle säkert inte tas med i någon resebroschyr. Ändå ville jag ta denhär bilden, den hade tydligen något att säga just till mig. När jag såg på dedär fönstren, kände jag en slags lätthet, den lyfte mig på något sätt. Bakom de stränga arkitektoniska formerna fanns något annat, flöt molnen förbi, fria och lätta. Kanske är det en bild av andens flykt från det alltför jordbundna?

Och visst känns den lite surrealistisk också? Jag kommer att tänka på Magritte och hans berömda öga, också med en blåvit himmel som oväntat tittar fram.

Andra bloggar om: bilder, fotografering, berätta, känslor, arkitektur, fönster, moln, stramhet, frihet, ande, materia, magritte, surrealism

Bildrus

Jag tog massor med bilder i Tallinn.

I tre dagar gick jag omkring som i ett slags bildrus. Den gamla staden var så fin och intressant. Turistig, ja. Men inte på samma sätt som i många andra länder. Visserligen har turismen gett upphov till mängder av butiker, restauranger och hotell, men man erbjuder bara. Ingen jagar efter turisterna. Man får gå omkring ifred.
Och det gjorde jag, dag efter dag. Jag tittade i butiksfönster, på alla roliga och intressanta saker som man har kommit på att tillverka. Dockor av olika slag. Schackpjäser med verkliga mänskor, i medeltida dräkt. Bärnstenssmycken. Glasmålningar. Fat av urholkade trästammar. Hittade jag något riktigt extra, så köpte jag det inte – utan tog ett foto!

Det är lite konstigt med mig. Fast jag tycker något är fint, så är det inte säkert att jag vill äga det. Att äga är förenat med en hel del besvär. Först skall det bäras hem - och sedan: Vad skall jag ha det till? Kan jag göra något med det eller är det bara att titta på? Passar det i så fall ihop? Hur mycket glädje kommer jag att ha av det?

Mest tittade jag kanske på stenarna. Jag tycker om stenar som är gamla och slitna och sådana fanns det gott om i Tallinn. Ett riktigt stenparadis, kan man nog säga. Husen är mestadels byggda i sten, gatorna belagda med kullerstenar, runt staden stenmuren, med alla sina stentorn. - Ja, och så tegelpannorna. Tegelsten heter det ju.

Det var också mycket färger. Roströda tak. Gulrappade stenhus – eller rosa eller pastellblå. Fönster och dörrar i ännu klarare färger, och med vackra utsmyckningar.

Jag tog, som sagt, massor med bilder. Några av dem skulle jag gärna vilja visa… men just nu går det inte. Jag tror inte att mina nerver klarar av att börja sända bilder med den långsamma uppkoppling som jag nu har.

Fast kanske om jag gör dem mycket mindre än jag brukar…?

Det är inte så bra med koncentrationen heller. Vi har ju så fint sommarväder, dag efter dag. Har ni det också?

Andra bloggar om: bildrus, bilder, tallinn, gamla stan, köpa, äga, sten, gammal, färger, dörrar, fönster, uppkoppling, långsam

Sägbart

Jag har gjort en arbetsplats åt mig på sommarstugan, med skrivbord och kontorsstol. Stoppningen är inte så bra i stolsryggen, så jag har lagt till en extra kudde. Från mitt fönster ser jag gröna träd, björkar och granar. På fönsterglaset sitter ett par nya spindelnät, på annars rentvättade fönster (inte av mig). Solen skiner, spindelnäten blänker och mina småblommiga gardiner har fått ett mönster också av sol och skugga. Jag märker att jag efter tjugo års tid fortfarande tycker om mina gardiner.

Här sitter jag nu.

Allt är bra, fast jag känner mig inte så stor och duktig. Inte denhär morgonen. När jag vaknade, ringde telefonen och jag vågade inte lyfta luren. Visste inte vad jag skulle säga, mina känslor var så motstridiga. Vill eller vill inte, vad skall väga tyngre? Vill vara frikostig, men är rädd att själv bli utan.

Efter morgonkaffet ringde jag ändå upp, kunde inte se någon mening med att uppskjuta det längre. Oroliga tankar är ju inte så mycket att spara på, inte något som man vill ha imorgon också.

Jag ringde upp, men undvek att tala om mina känslor. Istället blev det många och långa pauser. Det var, som man säger, mest tystnaden som talade. För när man inte säger vad man har på hjärtat, vad finns det då egentligen att säga?

Ringde upp igen, efter att ha skrivit dethär. Kom plötsligt på att jag kunde göra det, att detta faktiskt var sägbart.

Inte sade jag allt nu heller. Men jag gav ändå en vink om att mina känslor inte är så helgjutna som jag kanske skulle önska att de var. Man vill ju gärna verka bättre än man är… men då kan det ju bli ett samröre som saknar verklighetsgrund.

Andra bloggar om: sägbart, känslor, motstridiga känslor, telefonsamtal, samtal, tala, tiga, undvika, liten, stor, ärlighet, relationer

Uppfört mig illa?

Jaa, det kan nog hända. Lite.

Idag har jag tagit några bilder på ett ställe där man inte får fotografera, i Niguliste, St. Nicholas kyrka, i Tallinn.

Visst skall man vara rädd om sina konstskatter, men jag tyckte nog att det gick lite för långt. Man fick inte fotografera utan blixt, man fick inte fotografera sådant som redan var skyddat av glas - ja, man fick inte ens fotografera fotografierna av konstverken.

Det kändes nästan som om ‘de’ inte unnade folk att få ta med sig ett bildminne hem.

Jag blev nästan fast.

Man får inte fotografera här, sade vakten. Jag vet det, sade jag, lite nervöst. Hade han sett något? Stäng väskan, sade han hotfullt. Jag lydde snabbt, för jag tyckte mig ha sett att han tog filmen av en annan fotograf.

Efter det stod jag bättre emot frestelsen.

Fast det var inte lätt, det var så vackert därinne och jag hittade ganska många målningar och träskulpturer som jag tyckte om, som gjorde intryck på mig. Framför allt vissa detaljer… Fast nu känns det som om jag missade en hel del, bara för harmens skull, för att jag inte fick fotografera… Där har ni förresten en bra orsak till att vara laglydig… till att vilja vara det. Så att man inte blir distraherad, menar jag.

Där fanns också ett rum med silverföremål, varav de flesta hade tillhört en för mig okänd sammanslutning, St. Maurice’ broderskap. Namnet var efter en romersk officer som led martyrdöden. Denne var av afrikanskt ursprung, så därför kallas bröderna också Svarthuvuden. Det var en ganska exklusiv sammanslutning, öppen bara för unga rika ogifta och tyska män. Den bildades under hansatiden och upplöstes (i Estland) i och med det sovjetiska maktövertagandet.

Vad som först väckte mitt intresse var kanske de många och jättestora ölstopen. De var mycket utsirade… och somliga var utdragna och liknade ett ben… som slutade med en klöv, en rådjursklöv. Här och där såg man också bilden på krigaren Maurice, i full rustning… eller på hans mörkhyade ansikte. Att dricka öl, läste jag i muséets programblad, var ett viktigt inslag i deras riter. Det lät lite spännande tyckte jag. Ölriter.

Hittade lite om Svarthuvudena på nätet också, här. Det verkar inte som om St. Maurice-bröderna skulle ha fastnat för det självuppoffrande hos sitt skyddshelgon utan mera för det krigiska, att besegra och äga. De blev mycket mäktiga… och besvärliga att tas med.

Muséets största stolthet är kanske ändå Bernt Notkes Dödsdans. Den var mycket stor, många meter på längden, men ändå var det inte lätt att urskilja detaljerna. Den var skyddad av ett glas som kanske var lite illa valt, ganska matt och oskarpt. Man ser den faktiskt bättre på wikipedialänken ovan.

Jag tycker särskilt mycket om detdär skelettet som hoppar på ett ben och gör sig till.

Andra bloggar om: talinn, niguliste, st. nicholas kyrka, museum, konst, fotografera, uppförande, svarthuvuden, st. maurice, helgon, brödraskap, riter, ölriter, ölstop, silverföremål, notke, dödsdansen

Tycker jag fortfarande om det?

På sommarstugan nu. Imorgon tar jag buss och färja till Tallinn.

Tänk, det är första gången på många år som jag reser bara för min egen skull. Jag har inget annat ärende än att vandra omkring och titta... lyssna... smaka... snusa.

Men när jag var ung gjorde jag det mest hela tiden. Det var verkligen viktigt för mig.

Nu är det som om jag testar: Tycker jag fortfarande om det?

Jag brukade känna mig så fri, kanske mest från alla normer som jag omgav mig med.

När man reser, är det ju ingen som vet vem man är. Ingen känner till hur jag brukar vara, när jag är hemma. Det är lite som att få börja på nytt.

En förutsättning är kanske att man reser ensam - eller med någon annan som vill känna sig fri. .

Hmm. Tror ni att jag kommer att uppföra mig mycket illa?

Andra bloggar om: resa, tallinn, fri, frihet, normer, uppförande

Sommarlöv

Andra bloggar om: löv, blad, grön, färger, färgstark

Ansikte

Igår natt kom jag på ett nytt sätt att teckna ansikten på datorn.

Jag sökte efter ett sätt att 'fylla ut' ansiktet, göra det mera skulpturalt - utan att behöva gör det för hand.

Så jag inte glömmer bort det. Jag har arbetat mest med Paint.net. Den blåaktiga tonen kommer från två likadana lager mixade med 'difference'. De ljusa partierna har jag målat på ett tomt lager och sedan använt 'frosted glass' på dem. Sedan använde jag 'fragment' på ett av lagren, för att skapa mera täthet. Bakgrunden är gjord i Photoscape, 'region out of focus' och 'embossing'. Den djupare färgen kring ögonen är också från Photoscape, 'bloom' och 'deep mode'.

Ni ser väl ett ansikte, precis som jag... och inte bara prickar?

Andra bloggar om: ansikte, ögon, tittar, teckning

Trötta fötter

Finns det någon ledig stol här?
Som tur är, var det ingen som frågade det.


Andra bloggar om: fötter, ledig, stol, trött, teckning

Räkningar (och missräkningar)

Idag har det handlat om affärer. Betala räkningar. Göra en överföring till ett svenskt konto. En gammal pensionsförsäkring.

Om ni visste hur jag drar mig för att göra dehär sakerna. Det känns lite otäckt, skall jag få de rätta siffrorna i de rätta rutorna?

Det handlar väl om kontakten med det materiella, kommer jag verkligen att klara mig?

Helst glömmer jag bort sådana saker.

Fast inte så mycket att jag skulle glömma förfallodagarna. Några extraavgifter vill jag inte ha, där kommer igen rädslan för att klara sig.

Fast idag hade jag en lite rolig tanke. Idag tänker jag inte använda huvudet, jag betalar med kroppen istället. Jag tänker inte, gör det bara mekaniskt. Gärna lite meditativt också. Sitter rak i ryggen, känner hur fingrarna rör vid tangenterna. Lyssnar till lugn och skön musik.

Kan inte påstå att jag lyckades helt och hållet, men ändå så pass bra att jag hade energi över för att ta itu med ett inte-brådskande ärende. En gammal pensionsförsäkring. Den borde jag väl kunna få ut nu, när jag är sjukpensionerad?

Det kändes inte helt säkert.

Om jag inte får den, blir jag arg, tänkte jag då.

Men så tänkte jag igen. Det gäller bara 6,10 € i månaden, skall jag bli arg för det?

Jo, det kan jag nog. Småpengar är också pengar för en sjukpensionär.

Sedan kom nästa tanke. Men jag kan väl inte låta ‘dem’ ta min energi också? Det skulle ju bli en dubbel förlust, först pengarna och sedan min sinnesfrid.

Vi får se hur det går.

Men visst är det intressant att leva? Jag upplever att jag idag har flera valmöjligheter än någonsin tidigare.

Jag tror det beror på att jag har börjat sätta en större vikt vid min sinnesfrid.

Andra bloggar om: affärer, rädslor, räkningar, missräkningar, pensionsförsäkring, valmöjligheter, sinnesfrid