BASTIEN-Lepage, Jules La Communiante 1875

 
404 × 599 pixels
Full resolution‎ 1,371 × 2,034 pixels, file size: 1.4 MB

The Communicant. Oil on canvas 53.02 x 37.78 cm Musée des Beaux-Arts, Tournai, Belgium

Fönster från Dekanen

Fönster från Dekanen, ett lundahus från fjortonhundratalet, med försvarstorn.

När jag först såg huset, från utsidan, hade jag svårt att tro att det var äkta fjortonhundratal, stenarna såg lite väl färggranna ut.

Men inifrån fick jag ett helt annat intryck. De vackra fönstren såg precis ut som jag tycker att medeltida fönster skall göra.

Tydligen finns det så färggranna gamla stenar.

Alla dessa I-nånting

Det finns så många I-nånting. Iphone, Ipod, Ipad... kanske ännu flera?

Börjar dagen med att försöka klargöra skillnaden för mig själv. Alla tre är Apple-produkter... och har pekskärm. Det finns väldigt få knappar. Men Iphone är en smarttelefon, Ipod en mediaspelare och Ipad en läsplatta.

Men Ipad kan nog användas till mycket mer. Det verkar som om den konkurrerar med de minsta bärbara datorerna. Enligt finska Tietokone blev det en svacka i försäljningssiffrorna för minidatorerna, när Ipaden kom ut på marknaden.

Det enda jag hittills har förstått är att alla dehär i-nånting är väldigt omtyckta och lite för dyra för mig.

Men nu har Google Android gått om Iphone i USA, är nu tvåa på marknaden.

CASSATT, Mary Summertime 1894

473 × 599 pixels
Full resolution‎ 2,015 × 2,551 pixels, file size: 1.13 MB

L'Été. Oil on canvas, 100.6 x 81.3 cm,Terra Foundation for American Art, Daniel J. Terra Collection, Chicago, Illinois, United States

CASSATT, Mary Girl arranging her hair, 1886

 
484 × 600 pixelsFull resolution‎ 2,027 × 2,511 pixels, file size: 1,024 KB

Jeune fille se coiffant, 1886. Oil on canvas, 75.1 x 62.5 cm, National Gallery of Art, Washington, D.C.

Solhälsningen

En rörelse som har inspirerat yogaövningen Solhälsningen.

Fast just idag kan jag inte begripa varför någon mänska skulle utföra den.

Jag säger bara: Puh!

Vandrarhemmet Tåget

Här sov jag den första natten i Lund, precis i den sista kupén.

Visst ser det mysigt ut? Lugnt och lummigt och ändå nära till centrum. Men jag tyckte nog att det var lite väl obekvämt och inte heller så rent inne i kupén.

Det är förresten den lilla bilden som är mera lik originalfotot. Men på den stora syns det bättre att det regnar, eller hur?

Det svarta upptill är mitt paraply... kunde ni se det?

Våren kommer (fast jag är förkyld)

Nu tror jag det blir lite somrigt här också, väderkartan ser ut att lova det. Jag kommer snart att få se de gröna löven igen.

Men jag är fortfarande väldigt trött och lite ostadig till humöret. Skulle vilja ställa mig i duschen och sedan gå ut och njuta av vårvädret, men jag är rädd att förkylningen blir värre då. Förmodligen kommer jag att göra det i alla fall.

Lika dumt är det väl att göra förändringar på carulmare, medan jag ännu är såhär pass sjuk. I alla fall brukar jag råda andra att ta det försiktigt, när de inte mår så bra.

Men det är ju en helt annan sak, eller hur?

Trassel med Fursten

Lade mig att sova middag till en talbok, Macchiavellis Fursten. Tänkte att den är nog är ganska invecklad och att jag därför kommer att somna snabbt. Men istället hamnade jag i en förfärlig halvsömn. Jag drömde att jag lyssnade på boken med hörlurar ('knappar') och att jag ville sluta med det. Uppläsaren bara malde och malde, fast jag inte orkade lyssna längre. När jag i drömmen försökte få av mig lurarna, trasslade jag bara in mig i trådarna.

Sedan förstod jag att jag drömde och att den malande rösten inte kom från några hörlurar utan från högtalarna på min lilla bärbara. Jag ville stänga av den, men istället sjönk jag ner i drömmen igen, försökte att utföra handlingen där istället. Vilket förstås var omöjligt.

Men nu vet jag inte om jag vill fortsätta att läsa denhär boken. Visst var den lite intressant, men jag fick så obehag för den...!

Kanske skall jag i alla fall vänta tills jag blir av med min förkylning, innan jag börjar lyssna igen. Dethär var nog en typisk 'sjukdröm'.

Arlandade

Såhär såg det ut nära Arlanda, när vi landade den 3 maj. Mycket mindre sommar än i Skåne, men jag tycker om kontrasten till de gröna granarna.

Ett fotografi från fönstret i flygplanet.

Ju lägre ner vi kom, desto större blev flygplanets skugga.

Nyheter om mig

Solen skiner, också idag. Före det hade vi en lång period av gråväder. Ett ord som blir understreckat med rött, finns inte i ordlistan... men det får stå kvar ändå. Gråväder. Jag tror jag tycker om det ordet, dock inte lika mycket om själva fenomenet.

Vad kan jag annars berätta?

En stor nyhet i min lilla värld är att jag har börjat sova bättre. Ett par veckor, just när våren hade brakat lös, var det hopplöst att hitta dedär kroppskemikalierna som gör att man somnar och också hålls sovande.

Men nu har jag kanske vant mig vid våren, vid vårljuset? Eller också var det dendär lilla dosen Remeron (mirtazapin) som gjorde susen? Efter att ha svalt en smula på ca 3 mg (nybörjardosen är 15 mg), började jag sova igen, och nu med råge! Först en tolvtimmarsnatt, sedan flera timmar i fotöljen och sedan ytterligare en hel nattsömn!! Det var som om dendär lilla tablettsmulan skulle ha satt igång mitt 'sovasystem' igen. Inte vet jag hur det gick till, men nu sover jag normalt igen.

Katterna var förresten också som tokiga dendär tiden. Höll jag dem inne, så vankade de av och an och gav ifrån sig jämrande läten. Släppte jag ut dem, så kunde jag inte veta när de skulle komma tillbaka... bara att det förmodligen skulle hända så fort jag hade fått tag i en liten gnutta sömn.

Men också de är lugnare nu.

Tack och lov att det finns piller... att man kan komma igenom sådana här perioder utan att behöva lida så mycket. Visst har jag oroat mig för sömnen (man kan faktiskt tappa självförtroendet på det området också, jag kan inte sova), men ändå har jag ju kunnat fortsätta att leva och arbeta på ungefär samma sätt som förr.

En annan stor nyhet, fortfarande i min egen begränsade värld, är att jag har kommit över rädslan för att tävla på flickr. Nu har jag gjort det med flera bilder och börjat förstå att det inte alls är så svårt att få hundra eller tvåhundra kommentarer... Skönt att veta, för jag kände mig så väldigt liten förut, en pyssling bland alla flickrjättar. Ibland undrade jag varför den eller den bilden kunde få så många kommentarer, när jag själv knappt fick några alls... men då sade jag bara till mig själv att nu skall du sluta vara avundsjuk. Det är ganska intressant egentligen, hur man slår ner på sig själv.

Men nu behöver jag ju inte undra längre. Jag vet att det bara behövs en någorlunda tilltalande bild... och stor ihärdighet! Det är förresten en annan av mina käpphästar, att om man verkligen har talang, då borde man kunna lyckas utan att anstränga sig. Det är liksom det yttersta beviset!

För övrigt är jag en flitig besökare av flygbolagens hemsidor. Jag kollar avgående flyg till Helsingfors, till Köpenhamn, och frågan ekar i mitt huvud: Skall det inte börja finnas några flyg snart... inte börja finnas några flyg snart... några flyg snaart... snaaart?

Jag vill ju till Lund och hälsa på son och flickvän!

Läs även andra bloggares åsikter om nyheter, sömn, flickr, tävlingar, kommentarer, flyg, resor, inställt

Ibland så undrar jag

Andra bloggar om: katt, nos, undrar, tittar, uppåt

Narcissus?

Idag, vid frukosten, kom jag att tänka på Narcissus, den sköne ynglingen som blev så förtjust i sin egen spegelbild att han inte kunde slita sig.

Min spontana tanke var att dethär är fel. Så kan det inte vara. Den som tycker om sig själv, blir inte länge kvar framför spegeln.

Det är den som vill vara perfekt som inte kan gå därifrån, för först måste han ju försöka övertyga sig om det.

Men jag tycker om Caravaggios bild av Narcissus. Det känns som om den skulle vara gjord med medkänsla och sympati. För vem av oss är inte Narcissus... i alla fall ibland?

Läs även andra bloggares åsikter om narcissus, narcissism, spegelbild, perfekt, caravaggio, medkänsla, sympati

Struntprat?

Är ni inte alls intresserade av verksamhet på nätet och att försöka göra pengar? (Se till exempel Skapa ett centrum för nordisk konst?)

Jag väntade kanske inte att någon skulle säga 'ja, jag är med, när skall vi börja'... eller, om sanningen skall fram, så var jag nog lite rädd för det också, jag är nog alltid lite rädd för att världen skall börja snurra för fort (och det är kanske därför den inte gör det, för att mitt inre är så tveksamt).

Men jag hade nog trott att ni skulle komma med synpunkter, någon borde väl i alla fall ha sagt att detdär är bara struntprat? Ja, jag skulle inte ha sagt emot, för min inställning är ganska öppen... experimentell.

Men det betyder inte att jag inte är intresserad, nyfiken, också detta är en livsfråga för mig.

Vad är det egentligen som gör att man lyckas med affärer? Är det 'kalla fakta' som bestämmer... eller kan man göra affärer på ett mera andligt sätt? Vad är ett andligt sätt att göra affärer? Är det att 'surfa på en energivåg'... eller handlar det mera om altruism? Hur mycket spelar ens personlighet in för att man skall kunna lyckas? Kan introverta personer bli framgångsrika affärsmän?

Det är inte helt lätt att hitta ord för de frågor jag har i mitt inre... men dethär är i alla fall en början.

Läs även andra bloggares åsikter om struntprat, affärer, pengar, lyckas, livsfrågor, kalla fakta, andlighet, energivåg, altruism, personlighet, introvert

Möjligt och omöjligt

Sådär, ja. Nu har jag utmanat mig själv, försökt göra på ett annat sätt än jag brukar. Lite grann, i alla fall. För så 'långt' har jag ännu inte kommit att jag skulle våga göra en utfästelse, säga att nu vill jag göra något som låter omöjligt, och dessutom dra in media. Något i mig kryper fortfarande ihop, bara jag tänker på det. Jag vet hur det blir... kaotiskt, och jag vill ha ordning och reda! Översyn! Ändå vet jag mycket väl att det är själva föresatsen, att man försöker göra det omöjliga, som får besökarsiffrorna att stiga. Det är spännande, hur skall det gå? Kan de ändå lyckas med sina planer? Hur kommer de att ta det, om de misslyckas? Det är lite som att följa med i ett drama, en TV-serie eller kanske ännu mera som dedär Robinson-programmen? Vinna eller försvinna. Dessutom är det kanske så att vi alla skulle önska att livet vore lite lättare, att undrens tid ännu inte är förbi? Många blir inspirerade, får själva mod att styra in på ett nytt och annorlunda spår. Det intressanta är just det hopplösa i företaget, eller den spänning som det skapar, att själva spänningen kan ändra på de 'normala' spelreglerna, göra så att det omöjliga inte längre är omöjligt, eller i alla fall nästan möjligt. För jag är ganska säker på att även om Carlos och Marlena inte riktigt kan uppfylla sina mål, så har de ändå skapat mycket goda förutsättningar för en lönande verksamhet på nätet. De har ju skapat sig en plats i många mänskors medvetande. Så egentligen är det en vinna-vinna situation... om man bara står ut med spektakel. Jag tycker nog att det är ganska starkt av dem... och inser samtidigt hur rädd jag själv är om mitt anseende. Jag vill visst vara respektabel... hellre än att få resultat? Nej, det är knappast hela sanningen. I alla fall är jag mycket mindre rädd än jag brukade vara. Men vi har ju också min personlighet, min grundnatur... nog sätter den väl också upp ett hinder för vad som är möjligt... eller åtminstone trevligt?

Läs även andra bloggares åsikter om 100lax, affärsidé, drama, lönsamhet, möjligt, omöjligt, personlighet, pr, spektakel, under, vinna eller försvinna, vinna-vinna

Skapa ett centrum för nordisk konst?

Idag läste jag hos 'laxarna' igen... blev imponerad av deras kunnande och oräddhet. Jag är nog mera hemlighetsfull... men det beror kanske på att jag inte bara tänker på pengar? Carlos skriver att han har många idéer. Om någon tar hans idé, så är det kanske inte meningen att just han skall förverkliga den, kanske är det i själva verket så att den som tog idén kan göra det på ett mycket bättre sätt? Men jag känner ofta en stor trivsel, när jag håller på med något av mina projekt. Visst skulle jag vilja tjäna pengar, men inte på vilket sätt som helst. Det finns helt enkelt sysselsättningar som jag tycker mycket mera om.

Fast det kan hända att han ändå har rätt. Det kan ju finnas många möjligheter också inom ett och samma område.

Vad är det som jag tycker om att göra? Det är inte så lätt att sätta ord på det. Kanske tycker jag om att bygga? När jag var liten, älskade jag att bygga kojor (i tankarna byggde jag ett helt samhälle!). Jag tyckte också om att leka med lego och mecano... och att lägga pussel. Jag gjorde hemliga språk och tyckte jämt att vi skulle leka Näsan, det gick ut på att man sparkade en käpp och beroende på var den hamnade, så fick man kanske vidga ut sitt landområde. Ja, egentligen var det ju en näsa man ritade i marken, men jag såg det nog mera som att jag byggde mig ett land. Vad skulle jag med en större näsa till??

Jo, jag tycker nog om att bygga. Jag vill tänka ut hur det skall gå till och sedan vill jag se hur det nya växer fram. Det är för mig en stor njutning... Jag vill också gärna ha översyn - eller kanske ännu hellre jobba helt ensam. För jag har svårt att att säga ifrån och om jag ändå skulle göra det, så kan jag inte fortsätta som förut. Jag kan helt enkelt inte behålla min fokusering... Sedan är det också så att jag inte är vidare uthållig. När konturerna börjar synas, när jag kan se att det som jag har tänkt ut faktiskt går att genomföra, när jag vet att allt fungerar, då börjar jag slockna... och ganska snart börjar jag se mig om efter något annat... att prova.

Sådan är jag när jag jobbar. Egentligen. Men det visste man nog inte på min före detta arbetsplats, för där försökte jag bara anpassa mig, tänkte kanske att varför skulle just jag få göra det roliga...? Men det var dumt av mig, för alla är ju inte stöpta i samma form. Alla vill inte göra det som jag vill. Men jag behöver få sådana uppgifter för att kunna känna att det är roligt att arbeta, för att kunna ge mitt bästa. Jag är kanske en slags projektmänska... men absolut inte en -dragare. Jag vill ju helst jobba i lugn och ro, ostörd tillsammans med mina ritningar. Och sedan, när 'huset' börjar ta form, då tror jag jag vill dra mig tillbaka. Då får någon annan gärna börja bossa! För det är inte ledarskapet som intresserar mig, det är själva byggandet.

Men det är lite synd att så gott som alla mina projekt blir oavslutade... för att jag bara klarar av denhär uppstarten, för att tala med datorspråk. Egentligen skulle jag behöva ha mänskor att samarbeta med... sådana som förstår vad jag kan och inte kan. När jag först läste hos Marlena och Carlos, fick jag igen en ny idé... och nu skall jag inte vara rädd utan faktiskt berätta om den, ge den en chans att bli något mera än bara en början.

Som så ofta har min idé med konst att göra. Jag tänkte att man tillsammans skulle kunna skapa ett centrum på nätet för nordisk konst. Framför allt tänker jag mig ett ställe där man skulle kunna ladda ner bilder, gratis. Det skulle vara fina bilder, stora och av god kvalitet, sådana som också passar i tryck. Det skulle bli en sida som många vill komma till... helt enkelt för att man tillsammans skulle kunna skapa den bästa bildkällan på nätet för nordisk konst. Den förtjänst som vi skulle göra skulle inte komma från bilderna, de är ju ändå gratis för alla (dethär är bilder som inte är skyddade av upphovsrätten, det vill säga det är mer än sjuttio år sedan konstnärens död), den skulle komma från besökarantalet. Det skulle vara så stort att företag skulle vilja betala mycket för att få ha annons på dehär sidorna. Ja, jag tror det finns ett behov av ett sådant här centrum... för det finns många fina bilder på nätet, också av nordiska konstnärer, men det är inte lätt att hitta dem och också ganska svårt att veta om man får använda dem.... En intressant detalj i dethär 'bygget' är att Wikimedia Commons har gjort det ställningstagandet att den som bara scannar eller fotograferar ett konstverk, det vill säga bara skapar en ny kopia, inte kan sägas ha upphovsrätt. I så fall räcker det med att konstnären har varit död i sjuttio år, det är det enda man behöver hålla reda på. I osäkra fall skulle man alltså kunna ladda upp bilden till Wikimedia Commons och fortsätta att låta den ha den bildadressen... Intressant är också att man på Commons ofta kan hitta bilder som härstammar från nätauktionerna. De är ofta av mycket god kvalitet, köparna vill förstås titta noga på dem... och här är det alltså också bara fråga om kopiering, inte upphovsrätt... förutsatt att det har gått sjuttio år sedan konstnärens död.

Men det, förstås. Den som vill arbeta med dethär måste ju tycka som jag, att det är en välgärning att lyfta fram vår nordiska konst. Att låta den bli mera känd både här hemma och ute i världen. Inte tycka att det är viktigare att den som har fotograferat eller scannat in en bild skall få ha den för sig själv.

Här en sida om Albert Edelfelt. Den gjorde jag (nästan helt) dagen efter att jag hade läst hos Marlena och Carlos. Jag tycker själv att den blev ganska fin, med just denhär mallen... eller vad tycker ni? Till min tanke hör förresten också att varje konstnär skall ha sin egen sida och helst också att hans namn skall finnas i nätadressen (urlen). Det är för att sidan skall komma så högt upp som möjligt i sökresultaten. Av samma skäl skulle det kunna finnas en gemensam sida också, en som alla länkar till. Google tycker om sådana länkar, såna som inte är ömsesidiga.

Dethär känns inte så illa, det kan nog vara rätt som Carlos säger... idéerna tar inte slut! Idag har jag till exempel tänkt att det skulle kunna vara roligt att göra en finlandssvensk länksida... och ganska länge, ca två veckor, har jag tänkt att det skulle vara bra med en finlandssvensk nätkalender, med helgdagar och namnsdagar. Så det behöver inte vara så illa, om någon vill göra det som jag har tänkt. Det kan rentav leda till en bättre värld, i synnerhet för mig. Så gör bara dendär kalendern, precis vem som helst. Just en sån som jag vill ha!

Och medan jag nu är i tagen, så kan ni väl också börja tillverka underkläder som är bekväma... måbra-underkläder, haha. Kanske skulle det vara ett namn som säljer? Kom bara ihåg att det skall vara små ben på trosorna, en liten liten början till ben. Det gör underverk för underlivsbekvämligheten. För övrigt skall materialet vara bomull, gärna stretch, och midjan ganska hög, dock inte hela vägen till naveln. Sådana underkläder är kanske inte så sexiga (fast det är väl en smaksak?), men mycket stiliga - och, som sagt, fantastiskt sköna att ha på sig. Tack! Och glöm inte att de inte får bli för dyra, för det är ju inte alls min mening.

Läs även andra bloggares åsikter om 100lax, albert edelfelt, arbete, bilder, dela, idéer, konst, nerladdning, norden, personlighet, projekt, samarbete

Varför fladdrar jag så?

glädjen tog slut

som den måste göra

när man har ansträngt sig

och behöver vila

men jag kunde inte

kände mig bara rastlös

och ledsen

och otrygg

en fladdrande känsla

djupt inne i mig

men varför

tänkte jag igen

varför fladdrar jag så?

vad beror det på?

och jag försökte

att lugna mig själv

såg in i det stora svarta

och tänkte

detta är min vagga

här kan jag sova

och här kan jag vakna upp igen

i rymdens vaggande ro

jag är inte i fara

och så plötsligt

kom de oerhörda orden

ord som jag aldrig sagt förut

jag är oförgänglig

jag lever och jag dör

men kommer alltid att finnas

nu och för alltid

och då

slutade jag att fladdra

detta var de ord

som mitt innersta hade väntat på

hade längtat efter

att få höra

så fick nattens ande

till sist möta dagens

mörker och ljus

i en oväntad

omfamning

Läs även andra bloggares åsikter om dikter, fladder, rädsla, trygghet, vakenhet, vila, sömn, liv, död, oförgänglighet, mörker, ljus

100 LAX

Fick ett brev från Marlena och Carlos, två unga mänskor som har satt som mål att skapa ett företag som inom tre månader skall ge dem en månadsvinst på 100 000 Skr.

Men de har ännu inte bestämt sig på vilket sätt, vad de skall satsa på. Men det skall vara något som fortsätter att ge pengar, utan att man behöver arbeta varje dag. Just nu får de in en massa tips från andra mänskor... och alla kan ta del av deras funderingar. Det är också något som de har bestämt sig för, att skapa inför öppen ridå.

Min kommentar:

Intressant - och lycka till!

Kommer nog att följa denhär bloggen och kanske lära mig något under tiden. Själv har jag mest försökt med bildsidor och adsense annonser, besökarna kan gratis ladda ner bilder ur konsthistorien av god kvalitet och så hoppas jag att de skall klicka på mina annonser! Visst har jag besökare, men inte så mycket att det skulle ge pengar att leva på, långt därifrån. Kanske borde jag bli vän med någon som är mera utåtriktad, kanske en marknadsförare som Marlena. :)

Tycker väldigt mycket om Carlos´ valspråk: Ta ingenting personligt! Det vill jag redan ta till mig!

Tack för mailet /carulmare

Läs även andra bloggares åsikter om 100lax, pengar, framgång, arbete

Lund-resan är bokad

Idag vill jag bara ta det lugnt.

Igår var en ansträngande dag. Jag tycker nog att det är lite för spännande att ordna med resor via nätet.

Men jag klarade av det, och det är jag glad för. Det hjälpte att tänka att det är ju bara frågan om 250 euro. Det är visserligen mycket pengar, men jag kan överleva en sådan förlust, om det skulle bli fel på något sätt.

Och nu vill jag verkligen till Lund!

Det är mer än ett år sedan sonen flyttade till Lund - och jag har ännu inte varit där och hälsat på. Jag vet inte hur det ser ut i sonens och flickvännens lägenhet eller i deras närmaste omgivning. Var brukar de köpa mat? Var stiger de på bussen? Är det trevligt där? Finns det någon park i närheten, var promenerar de?

Jag som brukade träffa sonen ett par gånger i veckan! Ibland känns det som om han bara hade försvunnit, rakt ut i det blå. När jag tänker så, då vill jag börja gråta.

Men vi har ju kontakt förstås, via nätet. Nästan lika ofta som förut.

Men kanske behöver jag dehär bilderna, av lägenheten och närkvarteren? Behöver kunna se var han är någonstans i Sverige.

Den 23-27 april är jag i Lund, God willing... tänk om jag kunde få träffa någon medbloggare också? Ta en fika någonstans?

Läs även andra bloggares åsikter om resor, bokningar, internet, spänning, lund, son, längtan, besök

Två meter långa armar

Mina armar är två meter långa. Här går jag och släpar dem efter mig från rum till rum. Det knäpper till lite, när naglarna slår mot trösklarna... fast nu förstår ni nog att jag ljuger, för jag har inga trösklar! Annars skulle ni säkert ha trott mig, haha.

Saken är den att jag har burit på böcker. Jag har köpt en ny (begagnad) bokhylla och flyttat mängder av tunga böcker och pärmar... skall de stå här eller borde de stå där? Också de gamla hyllorna behövde maka på sig några centimeter och för att kunna åstadkomma det måste jag först tömma dem. Så arbetet tog hela gårdagskvällen, ända till klockan tre på natten. Katterna sprang som galningar, som om de kunde känna förändringen i luften. Uppbrott, uppbrott... om än bara för innehållet i mina hyllor.

Vet inte riktigt hur fint det blev, om det alls blev finare, men nu finns det igen plats att sätta saker på. Ett par tavlor ryms också i bokhyllorna och det är bra, eftersom jag är närmast livrädd för att försöka borra hål i mina ovanligt hårda betongväggar... för att inte tala om den beslutsamhet som det skulle kräva. Är det faktiskt just här som tavlan skall hänga??

Dessutom flyttade jag min bästa cd-spelare och alla cd-skivor till sovrummet. Där har jag en märklig möbel som en granne gav mig i julas. Ett bord på hjul som har hyllor för cd-skivor på alla sidor, utom baksidan. Det använder jag nu som nattduksbord... Det kändes lite konstigt, eller rentav fel, att flytta in så mycket 'teknik' i sovrummet, men när jag fick somna till Bachs Wohltemperierte Klavier, då glömde jag nog den känslan. Kanske är det så att det är i sovrummet som jag mest kan njuta av musik, på dagen är jag så upptagen av allt möjligt annat.

Jag skall också ordna om lite i min garderob, försöka skapa lite mera utrymme där... men det får bli till en annan dag.

Kan ni tänka, dethär är nog de största förändringar som jag har gjort sedan jag flyttade hit, för fem år sedan... Det betyder kanske att jag har rätt bra balans just nu, att det 'jordiska', det materiella, också får finnas med, ta sitt utrymme i mitt liv. Även om jag då och då kom på mig med att vilja trycka på 'undo'... och först i nästa ögonblick insåg att jag faktiskt måste använda armarna och bära allt tillbaka igen.

Ni undrar kanske hur det är att skriva på sin bärbara med två meter långa armar? Nä, det är inget problem. Jag har rullat ihop dem i armhålorna, så det går så fint så.

Hmmm... nu sitter jag här och undrar om dethär är något som jag också kan publicera på carulmare. Hur skall jag veta det... egentligen? Ett lite lättsinnigt och smågalet stycke om mina husbestyr...?

Jaja, man får väl inte veta något, om man inte provar...

Egentligen skulle jag nog fråga mig hur det skulle kännas om ingen säger något, om det bara blir tyst... hur kontaktbehövande är jag just idag? Ju mer kontaktbehövande, desto mindre skall man säga offentligt... sådan är regeln, skulle jag tro. Paradoxalt nog. Gör aldrig det du känner för...!

Men varför skulle man skriva offentligt, om man inte vill ha kontakt?

Tror jag känner mig mera osäker nu, bara för att jag har tagit upp detta ämne till granskning.

Läs även andra bloggares åsikter om bokhyllor, flytta, bära, kånka, möblera, blogga, publicera, kontaktbehov