Vet ni vad...

...man vill bygga ett kärnkraftsverk på min tomt, i Sideby, i södra Österbotten, där jag har min sommarstuga... eller mycket mycket nära. Lösa ut mig och andra från våra sommarhem och bygga ett kärnkraftverk istället.

Jag skrev ett längre stycke igår, men det har jag raderat. När jag skulle sova, kom jag på att jag inte vet vad jag känner. Jag tror inte att jag helt kan föreställa mig att inte längre ha denhär stugan. Kanske skulle det bli som när min förra katt blev överkörd, att sorgen kom som en överraskning? Den var så stark och så fysisk, som om jag hade förlorat en bit av mig själv... och kanske är det så det är? Kanske är det därför som jag inte känner så mycket, för att jag ännu inte har mist denhär biten.

Så var det inte, när jag var yngre. Nära släktingar dog, men jag kunde inte känna någon sorg. Kanske var jag mera sluten på den tiden... eller också har man inte så starka känslor i ungdomen.

Men det har diskuterats ganska mycket, dethär kärnkraftverket. Markägare har skrivit på att de inte tänker sälja... och det finns också en protestlista på nätet. Kanske har ni hört något på andra sidan Kvarken också...?

Utsikt från mina klippor, sommaren 2007

Andra bloggar om: Fennovoima, Kilgrund, kärnkraft, kärnkraftverk, Sideby, Skaftung, sommarstugor, Österbotten

Introvert?

Det betyder väl att jag är större på insidan än på utsidan...?

Andra bloggar om: definitioner, introvert

Oj, oj, oj!

Här sitter jag och är sjukskriven och gör precis som jag vill... och ändå känner jag mig så stressad! Det känns som om... alla mina miljoner celler... skulle dra åt varsitt håll. Det finns inte det minsta lugn och ro kvar i denhär kroppen... och ändå är det inte något särskilt som har hänt.

Jo, jag skulle behöva komma mig iväg till gynekologen. Några tusentals celler försöker dra iväg med mig dit... medan några andra tusenden säger åt mig att det är väl inte så bråttom... och du avskyr ju dendär elektriska... förlåt, gynekologiska stolen.

Sedan har vi dedär tusentalen som tycker att jag skall skriva inlägg på carulmare, hålla igång bloggen.... och deras minst lika många motståndare som istället vill att jag skall arbeta med free1000s, min nya sajt. Den som skall göra mig rik, fort... innan sjukskrivningen tar slut...! Jag fick en idé, förstår ni, ännu en förbannad idé...!

Det var något slag... kärlekstrams med den. Vad kan du ge? frågade jag mig. Nu, när jag är sjukskriven, vill jag så gärna ge, känna att jag fortfarande kan bidra... och så kom jag att tänka på mina bilder. Mina egna bilder, men också mina bokmärken, alla konstverk och detaljer av konstverk som jag har sparat på, i många år. Dem skulle väl andra också kunna ha nytta av, särskilt om jag ordnar upp dem... och det borde väl jag kunna, jag som är bibbatant?

Jag skulle ordna bilderna så bra som jag kan... och sätta in lite reklam också (AdSense)... och så, kanske, skulle folk klicka på reklamen ibland, och då skulle jag tjäna lite pengar.... och sedan, småningom, skulle jag kanske få en liten biinkomst... eller kanske ännu mera än så...?? Ibland lät jag tanken skena iväg och såg framför mig hur jag levde enbart på reklaminkomster. Då skulle jag inte behöva vara sjukskriven längre...

Det kändes som ett experiment också... eller, en lek med universum. Kan man göra såhär? frågade jag rätt ut. Skulle inte dethär kunna vara en livsprincip? Man ger det man har... och tar emot det man behöver. För vem vet vad som är värt något, i det kosmiska perspektivet...?

Fast... Kanske är det bara kärlekstrams. Ännu har jag knappt tjänat något alls... och, när jag tänker på det, vet jag inte hur väl AdSense passar in i dethär sammanhanget...

Men det får vara. Jag skall inte tänka mera nu. Sluta stressa och vila hjärnan. Ge och ta? Ta och ge? Den som lever får väl se...

kattstress!
förfärliga matte öppnade inte dörren
utan började fota istället

Andra bloggar om: AdSense, bilder, bokmärken, free1000s, försörjning, kosmos, kärlekstrams, principer, reklam, stress

Vildänder

Jag talade om tomheten. Min känsla av att jag har lämnat bort så mycket, alla förhoppningar som jag hade.

En gång hade jag så många, sade jag. Man. Sex. Barn. Karriär. Konstnärsskap... Men sedan gav jag upp drömmarna, en efter en. Ville jag ha det så?

Det tror jag inte. Det känns inte som om jag skulle ha haft något val... Fast kanske skulle jag inte ha tänkt så mycket. Jag får höra det ibland. Du skulle inte tänka så mycket, Carulmare. Kanske var det på det sättet som jag blev av med mina drömmar. De tålde inte att jag tänkte på dem, att jag tog tag i dem och försökte ta reda på vad de innehöll. När jag gjorde det, då sprack de bara, precis som såpbubblor.

Nu finns det nästan ingenting kvar, utom det andliga. Ville jag ha det så?

Jag vet inte. Så kan jag känna det - ibland. Det andliga är det enda som jag bryr mig om...


Det var väl ungefär så jag uttryckte mig. Min vän lyssnade och så sade han: Men vad är det andliga egentligen? För mig är det inte att lämna bort utan att uppleva, på ett djupare sätt. Kanske är det mest när jag dansar... eller fotograferar, som jag känner mig andlig. Jag kan inte skilja det andliga från det som jag håller på med...

Och jag måste hålla med. Visst känner jag på det sättet också. Visst känner jag mig andlig, när jag skapar. Inte kan jag skilja mitt skrivande från min andlighet...

Sedan började vi tala om något annat, men jag kunde inte släppa dehär tankarna. Det kändes som om jag hade lämnat en dörr öppen, en som borde ha stängts... ja, till mitt tankehus, då. Andra behöver kanske inte få sina tankar att hänga samman... men för mig är det viktigt.

Så vad är andlighet? Varför tror jag att min känsla av tomhet, mina spruckna såpbubblor, har med andlighet att göra?

Igår kväll, innan jag somnade, tog jag mig tid att reda ut tankarna. Jag kom att tänka på Roland, revolvermannen i Stephen Kings tornsaga. Roland verkar hård. Han är beredd att göra vad som helst för att nå fram till Tornet. I ett skede offrar han en ung pojke, en som har tytt sig till honom, en som han säger sig älska. Den pojken offrar han. Men visst tar det på. Efteråt lovar han att aldrig mera göra något sådant... men inom sig är han inte säker. Tornet är så viktigt för honom. Hela hans varelse vill nå fram till Tornet. Den uppgiften är Gud för honom. Det är där han har sin största kärlek. För den är han villig att offra inte bara pojken utan också sig själv. Vad som helst som verkar stå i vägen för hans mål... Men för mänskor som inte har Tornet som mål verkar han hård... ja, skrämmande.

Är dethär andlighet? Jag tror faktiskt det hör till. Denhär hårdheten, en fokusering som närmar sig galenskap... Den är skrämmande... och jag vet att den finns i mig också.

Som tur är har jag ett motmedel. Jag kan se Tornet, jag är medveten om målet... men jag gör mig ingen brådska. När jag kommer dit, tänker jag göra det som en hel mänska. Jag beskyddar min Minsta, leder henne vid handen. Det är hon som bestämmer takten. Jag tar inte ett enda steg utan henne. Anden vill skynda på, men jag låter mig inte hunsas. Det är min Minsta som bestämmer. På det sättet håller jag skräcken och galenskapen på avstånd. På det sättet blir hårdheten till kärlek.

Jag tror det var därför som jag behövde gå i psykos, för många år sedan. Jag hade för bråttom. Jag lät Anden rusa iväg med mig. Här är jag, sade jag till Tornets väktare. Jag vill också hjälpa till. Visst har jag mina fel, men det gör väl inte så mycket? Säkert är jag inte värre än de flesta andra mänskor. Någon nytta borde jag väl ändå kunna göra?

Men jag hade fel. Jag fick inte komma in i Tornet. Tornet var Guds och änglars hemvist och kraven var skyhöga. Här skulle man vara fullkomlig, något annat dög inte. Så jag blev hemskickad. Änglarna jagade iväg mig, precis som de hade gjort med Adam och Eva...

Men... det var faktiskt en välgärning. Det var kallt däruppe, mycket kallare än på jorden. Gud själv frös... och bestämde sig för att komma ner från sitt elfenbenstorn. Det står ju om det i bibeln: Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son... Han sände sin son till jorden, lät honom bli mänska, lät honom lida. Gud själv blev mänska och på det sättet kom kärleken till jorden... och till mig. På det sättet lärde vi oss medkänsla, Gud och jag. Vi lärde oss att älska den Minsta... eller... vi håller på att lära oss det. Ja, jag säger vi, Gud och jag. För Gud kan aldrig bli större än vad jag är. Det går inte. Han kan bara komma till uttryck genom oss mänskor.

Så... andlighet är att uppleva mera, djupare... men också dethär andra. Ödmjukhet. Medkänsla. En kärlek till det lilla och ofullkomliga. En kärlek som inte låter sig förminskas av klarsyn. Det beror på att den har härdats i Tornets skarpa och avslöjande sken.

Men hur kan jag längta tillbaka? frågar jag mig till sist. Jag skrev ju redan att jag är tacksam för att jag fick lämna Tornet... Hmm. Egentligen tror jag inte att Tornet finns kvar längre. När Gud blev mänska, förändrades allt, både på jorden och däruppe. Tornet har rasat ihop. Det kalla skenet är borta. Guds ögon är varma nu, fulla av medkänsla, och Han finns överallt. Himmel och jord har förenats, med kärlek som enda lag. Detta är det heliga äktenskapet.

Så... vad jag längtar efter är inte Tornet utan kärleken, den som får mig att känna mig trygg. Den som bakbinder Guds händer, tvingar honom att vara snäll...! Kärlek... och sammanhang, det är vad jag längtar efter, mer och mer. Jo, jag behöver förstå också, jag är väl den sortens mänska. När jag ser sammanhangen, då tror jag och då kan jag känna mig trygg.

Och kanske, kanske... är min längtan så stor... att jag offrar, precis som Roland... eller Abraham. Bibelns berättelse om Abraham och Isak finns faktiskt med i Stephen Kings tornböcker. Pojken är din Isak, får Roland höra, om och om igen. Kanske är det därför som jag har gjort som jag har gjort, lämnat bort det ena och det andra. Sådant som har kommit i vägen, som har skymt min sikt. Kanske är det så, men jag vågar inte säga säkert.


Så, kära vän, här är mitt svar. Såhär tänker... eller känner jag... för det andliga just nu. Eller... dethär är i alla fall ett försök att lägga ord på vad jag känner... Fast jag vet inte om jag vågar lägga fram dehär tankarna. Jag är rädd för att låta inbilsk... eller att någon skall tycka att jag är helt från vettet... Fast det är jag ju, i alla fall är min Ande det. Den är faktiskt spritt språngande galen. Man måste ha den i koppel för att den inte skall rusa iväg.

Men min Ande vågar. Det är med den som jag skriver här. Den är vild och ansvarslös, men också storslagen. Den saknar sinne för verklighet och proportioner. Vem skulle behöva det, trallar den, när man inte har någon kropp....!

Dessutom tror jag inte att jag är ensam, säger min Ande. Det finns andra där ute, andra.... vildänder...! fnittrar den, halvt hysterisk.

Jaha, suckar jag. Hör på då, vildänder! Denhär texten är bara för er.

William Blake: When the morning stars sang together, 1820

Andra bloggar om: abraham, andlighet, fantasy, galenskap, gudssyn, Isak, kärlek, offer, psykoser, revolvermän, Roland, Stephen King, torn, vildänder

Do you bridle?

The man bridled. Jag har läst det många gånger, utan att riktigt förstå, så denhär gången slog jag upp ordet, i Dictionary.com. Där fanns åtta olika betydelser, men jag förstod att det var den sista som gällde. Mannen drog upp huvudet och in hakan, som i förakt eller vrede, blir det på svenska. Jag fick tänka länge. Ett tag var jag nära att dra slutsatsen att detdär är ett ansiktsuttryck som helt enkelt inte finns hos oss.... Men så kunde jag se det framför mig. Kan ni göra det? Do you bridle... now and then? Och hur skulle man säga det på svenska?

Andra bloggar om: bridle, carulmare, engelska, språk, översättningar

Behovet av spänning

En regnig dag. Varken katterna eller jag vill gå ut.

Ändå är det en bra dag. Jag har sovit gott, djupt, länge... och när jag steg upp, var katterna där. Igen rörde de vid mig, väckte de min kärlek, bara genom att vara katter. Jag misstänker att jag kommer att fästa mig vid dehär båda, mycket...

Men det var inte det jag skulle säga. Jag har en liten undran idag, om mönster. Vet ni, jag klarar nästan inte av att följa mönster. Jag kan förstå att det är vilsamt, att det skulle vara bra för mig. Nyttigt. Att inte behöva tänka hela tiden. Men ändå tar det så emot. Tråkigt! skriker det inom mig.

Ta till exempel mitt stickande. Jag har stickat massor med tröjor, framför allt när jag var yngre, men bara två efter mönster. Ni förstår väl vad det innebär? Jag har misslyckats hur många gånger som helst, dragit upp eller helt enkelt slängt bort... för att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig, inne i huvudet. Så mycket bortslösad arbetstid...

Så varför gör jag på det sättet?

Jag har kommit fram till att det handlar om spänning. Fast jag hela tiden talar om att vila, så är det kanske inte för att jag är en så vilsam person. Det är väl snarare för att jag inte är det. Jag säger att jag handarbetar för att få tankarna att lugna sig... men också nu söker jag spänning. Vilka färger? Vilken form? Kommer det att bli som jag har tänkt?

Det är väl därför man skapar, för spänningens skull. Få se om jag kan få min tanke att materialisera sig...

Men varför behöver jag spänning? Vad handlar det om... egentligen?

Jag har några lösa tankar. Kanske kan man tänka på denhär spänningen som ett slags attraktion? Det oskapade längtar till det skapade. Min tanke vill materialisera sig. Död vill bli liv. Jag ser ett par som älskar med varandra. Deras tanke och handling kan bli ett barn. Kanske handlar det om livskraft.

Men om jag har så mycket livskraft... hur kan jag vara så trött? Eller är det just därför?

Eller är det något som jag ännu inte ser...?

Andra bloggar om: carulmare, frågor, livskraft, mönster, skapande, spänning, vila

En händelserik dag...

...eller egentligen har jag bara besökt en psykolog...!

Inte min terapeut, men en psykolog på arbetsförmedlingen. En yrkesvägledare... som jag väl kommer att se mera av senare, i något skede. Men jag råkade ändå ha en tid till henne... och det blev ett långt samtal, om sådant som är både känsligt och mycket viktigt... och det är väl därför som jag känner som jag gör, att det har varit en händelserik dag.

Nu sitter jag här och funderar. Skall jag skriva om dethär - och i så fall hur? Jag vill inte halka in i min gamla ’reda ut-vana’, så mycket vet jag. Denhär hösten, när jag vilar så mycket som jag kan, gör jag mitt bästa för att tro att jag inte behöver förbereda mig. När det är dags att tala, kommer jag att veta vad jag skall säga, intalar jag mig själv. Jag försöker ha tillit – till mig själv, till andra mänskor, till livet. Om jag inte har det, då kan min hjärna inte komma till ro.

Så hur skall jag skriva? De senaste dagarna har jag haft en liten, liten... vision. Jag har sett mig själv sitta här i stolen med min bärbara i famnen och det har varit vilsamt att skriva. Idag kan jag lägga ännu en detalj till bilden: När jag börjar skriva, känner jag mig stressad. Huvudet är fullt av röster från dagens samtal. Vad jag sade, vad hon svarade, vad jag sade till det... Och dessutom, mina tankar efteråt. Hon verkade förstå, men hur mycket förstod hon egentligen...? Så känns det innan, men när jag har har skrivit klart, då kommer lugnet. Sådan är min vision. Jag har skrivit så att tankarna kommer till ro.

Så skulle jag vilja skriva, men hur gör man...?

Igen handlar det om tillit, antar jag. Jag behöver inte reda ut, inte förklara mig. Inte imponera heller. Den som har tillit behöver inte göra intryck.

Jag vill skapa ett lugn, hos mig själv - och hos andra. Det är också viktigt. Jag skriver för andra på samma gång som jag skriver för mig själv... Och när jag tänker det, då blir det klart för mig vad jag skall skriva, vad som är viktigt.

Någongång måste du börja söka arbete...

Kommer ni ihåg de orden? Det var ju min psykiater som hade sagt dem, som hade velat påminna mig... om livets realiteter. Nu berättade jag för psykologen... vad han hade sagt och framför allt hur jag hade reagerat på hans ord, vilket tryck de hade skapat inom mig. Det började med en idé, hur jag kanske skulle kunna tjäna lite pengar. Den kom som från ingenstans, jag visste fortfarande inte hur rädd jag var. Det enda jag visste var att jag hade fått en finfin idé... Men jag orkade ju inte ens med min entusiasm, blev bara sömnlös... och snart måste jag använda min viljestyrka till att sätta i backen istället. Fokusera på idéns svagheter. Inte tänka 'uppehälle' utan 'hobby'... nej, mindre än så, någonting helt och hållet betydelselöst. Något som man inte behöver ligga vaken för.

Jag berättade - och psykologen tycktes förstå. Jag behöver inget tryck utifrån, sade jag. Det klarar jag inte. Mitt eget tryck är alldeles tillräckligt. Jag vill bidra, jag vill betyda något. Vem vill inte göra det...?

Vi talade om mycket annat också – andlighet, psykoser, rädslor, självtvivel. Kanske, antagligen, har jag ännu inte hunnit smälta allt som blev sagt, men jag tror dethär var det viktigaste. Att vi talade om ’vill’ och ’måste’. Det känns som om jag har plockat upp något ur en mörk vrå och lagt upp det på bordet, i solskenet... och så kunde vi båda andas ut. Det var inte så farligt som det hade verkat.

solsken en midvinterdag

Andra bloggar om: arbete, blogga, händelserik, lugnande, press, samtal, skriva, sjukskriven, söka arbete, vill och måste

Glad katt

Jag har insett att katter och stolar har mycket gemensamt.

Medan jag googlade på stolar och katter, insåg jag något annat också. Jag är inte den första som har kommit till samma slutsats. Lite synd, kanske, för ett tag trodde jag nästan att jag var lika fiffig som Picasso (se tjurhuvudet till vänster)...!

Ser man bakåt i tiden, verkar det emellertid mest vara stora katter som snickarna har skådat i sina stolar. Stolar med lejontassar finns det massor av. Har man en sådan stol, tänker jag mig, så känner man sig säkert tryggare. Något av djurets kraft överförs från stolen till den som sitter där. Ännu bättre känns det väl om man också har tillgång till lejonets käft. Det är väl därför som karmstöden på många tronstolar har snidats som lejonkäftar? Om ni försöker störta mig, så bits jag!

Dethär är bara tänkt som en glad katt. En med svansen i vädret.

Stolen heter Black & Tan och är designad av Libby Schrum

Andra bloggar om: collage, katter, stolar, tankekorn

Katternas nyårsafton

spåkatten
spanar ner i vattnet
blir det några godsaker för mig
år 2008 ...?








den andra katten
ser förebrående på mig
måste du fotografera oss  
här?

jag är inte någon dikeskatt
egentligen

Scener i öknen

En öken. En trött och törstig man. Hans krafter är nästan slut. Han har redan fallit så många gånger. Om han faller en gång till, vet han att han inte orkar stiga upp igen.

Samma man, precis lika trött och törstig. Den enda skillnaden är att han vet att det finns en oas bakom klipporna. Där finns mänskor. Han kan få vatten och annat som han behöver.

Samma man igen, lika trött och törstig. Som mannen i scen två vet han att det finns en oas bakom klipporna, men det är inte allt. Han vet också att hans älskade befinner sig där.

I den första scenen ser mannen ingen räddning. Det enda han har är kroppens vilja till överlevnad. I den andra scenen har han redan hopp. Om han kämpar på, så kan han nå oasen och överleva. I den tredje scenen finns ännu en sporre. Om han klarar sig, så kommer han inte bara att överleva utan får också möta sin älskade.

Mänskan är kropp själ och ande. Jag tror det är det jag vill säga med dehär tre scenerna.

Är dethär min nyårshälsning? Ja, varför inte? Jag hoppas att vi under det nya året kommer att finna näring för alla dessa tre.

Andra bloggar om: ande, hopp, kropp, kropp själ och ande, oaser, scener, själ, öknar

Livet, idag, nu

Jag går ut i köket. Den svarta katten, han som är så avvaktande, kommer emot mig, spinnande. Jag tar honom i famn och han fortsätter att spinna. Det är som en gåva. Jag är nästan säker på att han minns hur skönt vi hade det för en stund sedan, när vi var ute och gick, alla tillsammans. Efter en stund släpper jag ner honom. Jag vet att han inte vill vara länge i famnen.

Då kommer den andra katten, han som aldrig får nog, han som vill vara i famnen jämt. Men han vet att jag inte har tålamod med det, att jag kommer att sätta ner honom om bara en liten liten stund.

Sedan är vi bara. Jag står och lutar mig mot diskbänken, katterna sitter vid mina fötter. Ingen gör något. Tiden står stilla - igen. Jag hade samma känsla utomhus också, när jag satt på huk vid dikeskanten och såg ner i vattnet. Förut hade jag fotograferat katterna, när de undersökte diket och ett par brunnsringar i cement. Men nu satt jag bara stilla, länge. Jag kände den fuktiga luften mot min hud, hörde porlet av rinnande vatten, såg det gröna gräset. Det nästan lyste mot den mörka gyttjiga dikeskanten. Såg de vita nybyggda husen i bakgrunden. Samhället, men bara en skymt. Jag kunde inte känna brådskan hos de arbetande mänskorna. Ändå kände jag mig så delaktig. En del av livet, naturen. Jag kunde ha varit en katt jag också. Ett djur bland andra djur. Eller kanske en grästuva. Allt jag kände var stillhet.

Efter stunden med katterna i köket, går jag till mitt arbetsrum, för att arbeta. Men stillheten följer efter mig. Jag kan inte förstå hur jag skall kunna börja tänka igen och inte vet jag om jag vill det heller. Det känns så onödigt. Varför arbetar man? Kan jag låta bli att arbeta? Vad skall jag då göra? Hur länge kan jag bara vara stilla? Jag inser att det inte är något att oroa sig för. Livet har en rytm. Efter stillhet kommer rörelse, av sig själv. Det är bara att leva det.


Andra bloggar om: diken, fotografier, katterna, livet, rörelse, stillhet

Någongång måste du börja söka arbete

En ganska tung dag.

Morgonen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Klockan tolv skulle jag träffa min psykiater. Jag var ganska rädd just innan. Skulle han förstå mig, varför jag behöver mera sjukskrivning?

Efteråt mådde jag ännu mera illa. Dumheter, försökte jag säga till mig själv. Det gick ju bättre än du hade väntat. Du hade väntat dig en eller två månader sjukledigt, men du fick tre... och utan att egentligen fråga. Så vad gnäller du för...?

Jo, kommunikationen! Jag kände inte att han förstod mig... eller ens försökte göra det. Det tog många timmar, innan jag insåg att det var där mitt onda satt. Jag har märkt det förut också, att jag börjar känna mig otrygg om jag inte får kontakt med mänskor. Han ställde flera viktiga frågor... men jag fick ingen tid att försöka svara på dem.

Hur gick det hos terapeuten? frågade han till exempel. Jo, ganska bra, svarade jag... och det räckte för honom!

Sedan frågade han om medicinen, om jag möjligen känner mig piggare nu. Kanske inte piggare, svarade jag, men lugnare. Fast jag är inte säker på vad det beror på. Om det är medicinen eller att jag lever så stillsamt nu...

Jag nämnde också att det kändes tryggt att ha en vårdrelation... men då slog han på backen: Någongång måste du börja söka arbete... Jag försökte förklara att jag är rädd att jag skall hamna i samma läge en gång till. Jag är inte säker på att jag kan klara mig i arbetslivet... Men han missförstod mig, föreslog bara att jag skulle dra en skiljelinje mellan arbetet och mina intressen, försöka anpassa mig till arbetslivets krav.

Det var väl då jag började tala om mina misslyckanden. Om han kunde förstå hur det kändes att misslyckas så att man inte längre kan känna något hopp, ingen kraft och ingen vilja att försöka igen... Han tog det som en fråga om jag kunde bli sjukpensionerad och sade att det kunde jag inte (fast möjligen deltidssjukskriven)... Men när han hade sagt det, förvånade han mig med att säga att det inte var så brått. Jag kunde nog vara sjukledig ett tag till, åtminstone till slutet av mars. Det var bra, sade jag svävande, så jag hinner försöka... Jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen.

När jag kom hem var jag en härva av obehagliga känslor. Hade jag försökt manipulera honom? Hade jag uttryckt vad jag verkligen kände? Ville jag bli sjukpensionerad...? Egentligen tror jag att jag mest ville tala om hur jag kände mig, om rädslan för framtiden... och känslan av tomhet. Jag ville att han skulle förstå mig... och dessutom reagerade jag på ordet måste. Jag tycker inte om det... och jag vet inte ens om jag förmår tvinga mig längre. Min kropp säger ifrån, så fort jag försöker. Hela mitt jag vill vilja. Jag vill att de hjälper mig att börja vilja igen, det är det jag vill med terapin...

Det kändes också lite som att han gjorde mig till ett fall, ett nummer. Ett fall som du skall ha den och den medicinen och så och så mycket sjukskrivning... Men jag är säkert orättvis. Något måste han ju ha förstått, eftersom han utan vidare sjukskrev mig i tre månader. Så länge har jag aldrig förr varit sjukskriven...

Och hos terapeuten får jag förstås tid att berätta. Men det känns lite konstigt att det är en person som beslutar om medicin och sjukskrivningar... och en annan som skall försöka förstå mig. De har säkert sina konferenser... men det är ju inte samma sak. Läkaren lär känna mig på ett indirekt sätt, via terapeuten.

När jag kom hem, mötte mig samma syn igen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Men nu har jag städat, både i köket och inom mig. Nu går det att leva här igen.

Andra bloggar om: arbete, hälsa, katter, läkarbesök, rädslor, sjukskrivningar, städning

Stunden innan man somnar

Ni vet, dendär stunden innan man somnar. Precis som Miranda tänker jag så bra då. Det är som om tankarna skulle bli så tydliga i mörkret. Som vita kritstreck på en svart tavla. Det är mycket frestande att ägna sig åt tänkande istället för att sova.

Mina tankar går åt olika håll. Varje kväll tänker jag lite på framtiden. Ängslas över hur det skall bli. En lugnande tanke är att jag inte behöver förbereda mig. Jag känner mig själv, vi har en ganska god kontakt - jag och mig. Särskilt nu, när jag lever så lugnt och stilla. Så jag behöver inte tänka ut någon strategi. När det blir dags, kommer jag att veta vad jag skall säga.

Lite kan jag ändå inte låta bli att tänka. En tanke kommer igen och igen. Det är viktigt att jag får tala färdigt först. Jag vill inte ut i arbetslivet förrän min läkare förstår hur jag har det. Mina förutsättnigar. Vilka arbeten jag kan ta. Hur många timmar i veckan. Jag vill inte hamna i samma läge som på min förra arbetsplats. Inte göra samma misstag två gånger.

I mina öron låter det klokt. Jag hoppas att min läkare också skall tycka det.

Vidare tänker jag på mina bloggar, vad jag skulle vilja skriva. Just i denhär stunden är det så mycket som jag skulle vilja berätta för er. Jag skulle vilja veta om ni känner igen er, jag vill vidga vår gemensamma värld...! Men jag vet att jag måste vakta mig. Annars ligger jag vaken hela natten!

Mina tankar går till fantasierna också... men inte på samma sätt som förr. Förut gick jag in i dem, tog för mig av den trygghet som de har att ge. Nu har jag inte samma behov längre. Tryggheten behöver jag helt säkert, men kanske inte längre den kamp som jag måste ta mig igenom, innan jag kunde få känna mig trygg. Den kampen hade en sexuell laddning för mig...

Eller... Kanske är det inte så heller. Att jag inte fantiserar kan också bero på att jag tar det så lugnt. Jag har märkt att i lugna tider minskar den sexuella lusten. När man tar det lugnt, ställer man inte upp mål för sig... utan nöjer sig istället. Att nå utlösning är också ett slags mål, verkar det som.

Så numera fantiserar jag inte. Jag tänker bara på fantasierna. Hur jag skall lägga fram dem.

Men framför allt försöker jag lämna tankarna. Gå in i kroppen istället. Jag har min uppmärksamhet på allt som händer där. Andningen. Olika känslor. Hur det känns, när kroppen vilar mot underlaget. Hur skönt det är att få vila. Jag tänker att nu slappnar jag av... och så gör vi det, kroppen och jag. Kroppen gör precis som jag tänker...

Till slut måste jag lämna kroppen också. Om sömnen skall kunna komma, får man inte vara för uppmärksam. Jag vill ju sova, inte meditera! Just innan sömnen kommer, skall tankarna löpa fritt. De blir mer och mer virriga, fantastiska, början till drömmar. En behaglig värme sprider sig i kroppen. Då vet jag att jag håller på att somna.


Apropå fantasierna, så har jag lagt ut en fortsättning på Övergivna - fast jag tror att den kan läsas för sig också. Den heter Svärdslekar och handlar om hur det ibland kan värka också i gamla... krigsskador. Sår som man trodde var läkta.
 

Andra bloggar om: carulmare, cor caroli, somna, svärdslekar, sömn

Lite rädd... men kanske mera tillfreds

Flera kvällar har jag känt en liten liten glädje. Imorgon får jag fortsätta, på samma rofyllda sätt. Ännu en dag, fast jag vet förstås inte hur länge. Ändå är det ju inte illa.

Andra bloggar om: sjukskriven, bilder, bildredigering, fotografier, tillfreds

Cor Caroli

En ny blogg igen! Ja, skam den som ger sig... :)

På den nya bloggen går det inte att kommentera. Det är för att jag behöver fria händer. Om ni har kommenterat, så nänns jag inte ta bort inläggen, så sentimental är jag...! *fnys* Men jag vill också ha min konstnärliga frihet. Kunna ändra mig och ta bort inlägg, som det känns bäst.

Så jag har överfört det mesta från wanderdeep... och här är också några nya inlägg, med rubriken Övergivna... För det mesta brukar jag skildra inifrån mänskan själv, hålla mig strängt till det perspektivet. Är man introvert så är man! :) Men här har jag försökt göra det motsatta. Se utifrån, som på teater.

Min nya blogg heter Cor Caroli, som betyder Karls hjärta. Det är också namnet på en stjärna i stjärnbilden Canes Venatici.

Andra bloggar om: cor caroli, övergivna

Lugn och trygg

Åh, vad jag tycker om min nya sida! De blågrålila tonerna och det bruna i Puh-bilden, färgerna får mig att känna mig så lugn och trygg. Puh själv också, förstås. Se nu bara på blicken! Visst är de underbara de riktiga Puh-teckningarna? Så enkla och uttrycksfulla.

Sådant här skall man förstås inte säga själv. Jag menar att jag tycker om min egen sida... Vad skall ni nu hitta på att säga?! :)

Men här kan jag kanske skriva små små puhaktiga tankar.

Uppdatering nästa dag: Fast jag undrar nog hur länge jag står ut med dendär oskyldiga nallen...?

Andra bloggar om: färgval, lugn och trygg, Nalle Puh

Vilken skräll!

Andra dagen som det känns bra i kroppen. Jag känner mig behagligt slö. Funderar på om jag skall cykla till universitetsbiblioteket eller ta bilen eller om jag skall arbeta hemma... eller om jag inte skall välja någon enda av dessa möjligheter. Jag har en känsla av att jag inte skall störa kroppens vila. Vad jag än tar mig för, får jag inte stressa... om jag vill ha kvar den behagliga känslan... Det skulle inte kännas så fel att sova ännu någon timme...

Och jag har tagit min tablett. Tänk om jag börjar gilla dehär tabletterna, om de börjar smaka som den finaste choklad i min mun...? Bara en till, tigger jag av min läkare!

Tänk om jag faktiskt skulle bli frisk! Det skulle vara som en miljonvinst. Vad i herrans namn skulle jag ta mig till då...? Hur skulle det påverka mig själv och hela min omvärld? Vilken skräll! :)


Andra bloggar om: hälsa, skrällar

Snöslask

Jag har gjort huvudspalten bredare, så att jag skall kunna sätta in stora bilder... och nu har jag ingen lust med det. Det känns bara för stort, att välja och bestämma mig... Suck.

Ändå har jag haft en bra dag, bättre än på länge. Jag har hittat på att cykla eller köra bil till universitetsbiblioteket och så sitter jag där och skriver lite. Det känns bra att vara någon annanstans emellanåt... och jag trivs bra i just den miljön. Universitetsbiblioteket ligger vackert också... och har ett trevligt litet café. Man kan läsa all världens tidningar där, fast det gör jag inte.

Vädret idag var förfärligt. Det visste inte om det skulle snöa eller regna. Det klafsade när jag gick i snön. Våtare än såhär kan snön inte bli utan att kallas för vatten.

När jag körde hem (tog bilen idag), såg jag barn som åkte pulka nerför en viadukt. Det gick undan, fast snölagret var mycket tunnt... och blött. Barn! tänkte jag och skrattade högt. Vilken livslust! De tycker att dethär är ett bra väder. De har roligt. Säkert tror de att livet kommer att fortsätta på samma sätt.

Mitt skratt var av den vresiga sorten. Mera en fnysning.

Det får så vara, för ögonblicket.


Andra bloggar om: snöslask, vresighet

Insida och utsida

Dimma. En dag när det kunde bli hur fina fotografier som helst, men jag ändå inte vill gå ut. I tanken känner jag hur rå luften är. Jag drar in den i mina lungor... och blir förkyld på fläcken!

Kanske skulle jag gå ut och fotografera, men jag har redan så många fotografier på datorn. En del är ganska bra som de är, andra skulle kanske kunna bli bra, med lite arbete. Men jag vill inte sätta ut några bilder. Det tar emot. Jag orkar inte. Jag tror jag är rädd också...

Det har varit två märkliga år. Jag har vänt ut och in på mig själv som aldrig förr. Avsikten var att bli mera tydlig. Jag ville att mitt inre jag skulle bli känt för andra, att det skulle få en plats i den yttre världen... Det har lett till stora förändringar. Min familj har lärt känna mig bättre. Jag tror vi har blivit bättre på att stöda varandra. Jag har också försökt ändra på mina arbetsförhållanden. Något inom mig började tycka att jag skulle göra något för min hälsa. Vad som blir resultatet är ännu mycket osäkert.

Först nu har jag kunnat göra dethär. Förut vågade jag inte. Min tilltro till mig själv och andra mänskor var för svag... Jag kommer att tänka på något som vi gjorde som barn. Man skulle falla bakåt i lekkamratens armar. Jag tog alltid emot, men vågade inte falla själv... Kanske skulle jag kunna göra det idag? Kanske är det det jag har övat på de senaste åren...?

Men nu känner jag trötthet. Ett behov av att dra mig tillbaka, att vända insidan inåt igen. Det känns nästan som om insida och utsida skulle ha gått ihop. Vad tycker jag när jag är för mig själv? Kan jag fortfarande vara för mig själv...?

Och rädslan? Att tappa bort mig själv, mitt privata lilla jag. Förr bara drömde jag om att visa upp mina verk, nu gör jag det hela tiden. Det känns så meningsfullt, för meningsfullt...

Jag är rädd för meningen... och rädd för att förlora den. Kan det bli krångligare än så? :)


Andra bloggar om: blogga, förändringar, insida och utsida, meningen, rädslor, tillbakablick

Tillbaka till mig

Jag vet inte. Men jag tror jag kommer att blogga mindre den närmaste tiden...

Jag är mycket känslig just nu. Jag har sagt upp mig från mitt arbete... men har inte kraft att söka ett nytt. Inte heller vet jag när eller om jag kan få tag i den kraften. Mera orolig är jag kanske ändå för min son, hans magproblem bara fortsätter och fortsätter... och han är så ledsen för det. Sedan han blev klar med skolan i våras, har han varit sjukskriven.

Min osäkerhet är så stor att jag knappt vågar säga något. Rädda tankar skulle kunna bära iväg någonstans, tänker jag. Någonstans dit jag inte vill... Jag känner det som om jag måste tassa fram. Känna efter, innan jag sätter ner foten. Bottnar jag här? Jag tänker, talar med min son och andra, men att skriva känns som att klampa. Så mycket tveksamhet försvinner, när jag sätter ord på mina tankar. Just nu verkar tveksamheten vara min bästa bundsförvant, osäkerheten min trygghet.

Tillit. Man behöver tillit, när allt är osäkert. Egentligen är det bara då som man behöver den.

Min son söker också tillit. - Du skall veta, sade han i bilen igår, att det är inte som jag gör mig till för mormor. Jag är faktiskt kristen.

- Jag vet det, svarade jag. På sätt och vis är jag det själv också. Jag skulle inte kunna leva en enda dag utan förlåtelse. Kan du förstå hur det känns att vara som jag? Att nästan inte orka med något alls. Jag skulle inte klara av att vara så... oduglig... om jag inte skulle ha en känsla av förlåtelse. Att jag får.

Han förstod. Det kändes bra... och sorgligt, på samma gång. Många gånger förstår han för mycket för att bara vara tjugoett år. Han vet hur det att inte ha framgång. Hans intelligens var inte till mycket nytta för honom i skolan... Jag vet att jag borde ha stött honom mera, när han var liten. Jag försöker göra det nu, han säger att jag gör det... och ändå är jag rädd att jag stjälper honom istället... Nu talar ju också han om tomhetskänslan...!



Det blev ganska mycket, ändå. Mera än jag hade tänkt.

Ändå tror jag det stämmer som jag skrev, att jag behöver minska på mitt bloggande. Blogga mindre... och kommentera mindre. Det ni skriver om, kära vänner, berör mig och jag känner ofta att jag vill delta, säga något... men jag tror inte att jag klarar av det just nu. Jag behöver dra mig tillbaka, till mig själv... Ni förstår väl...?

Någon annan skulle kanske bara bli borta... men jag tror jag behöver skriva om det, för er skull, men kanske ändå mera för min egen. För att jag skall klara av att se min egen gräns.

Andra bloggar om: bloggande, osäkerhet