Känner mig så konstigt nöjd...

Andra bloggar om: konstigt, nöjd, teckning

Uppslukade?

Brukar ni gå in i era projekt med hull och hår?

Låter ni er uppslukas?

Själv kan jag ha en fokusering som nästan är skrämmande. Hela tiden tänker jag på mitt projekt, också när jag går på toaletten eller tar en matbit. Att laga mat är det inte tal om, det skulle avbryta mig alltför mycket. Min känsla är att jag inte kan släppa taget, mina tankar är så uppbundna vid det jag håller på med.

När jag var yngre, var jag inte så medveten om dethär. Jag trodde kanske att det var så man skulle vara, reflekterade inte.

Nu känns det ibland som om jag faktiskt skulle ha ett val. Jag är hela tiden på det klara med hur galet jag beter mig, att det kommer att ha konsekvenser för min hälsa. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att göra det.

Jag skall berätta lite om hur det var nyss, med mitt senaste projekt. Den minibärbara. Toshiba Mini NB200.

Jag tvekade lite att ge mig in i projektet, kom ihåg hur jag brukar börja känna mig efter ett tag. När jag inte längre kan stoppa tankarna. När jag måste fortsätta, bara för att jag är så helt inne i mitt projekt. När jag inte längre känner mig pigg och glad… utan mera manisk. Obstinat. Jag skall bli klar med vad jag har för handen, jag kan inte ge mig.

Anledningen till att jag tvekade var att jag redan hade det så bra. Lugnt och fint. Fridfullt. Vad skulle jag med ett projekt till?

Ändå blev det så att jag köpte den minibärbara, köpte den på prov. Köpte den för att få tillfälle att leka med den ett tag.

Jag gick in i projektet, fast kanske inte lika blint som förr i tiden. Jag kunde faktiskt säga till mig själv att visserligen är du eld och lågor nu, men om ett eller ett par dygn kommer du inte längre att känna på samma sätt. Då först kan du veta om du verkligen vill ha denhär apparaten.

Vetskapen om det ändrade inte så mycket, den första kvällen var jag ändå överförtjust. Då skulle jag inte ha kunnat skiljas från min nya leksak, vilka fel den än hade. Det var bara alldeles för roligt att hålla på med den, prova allt möjligt. Försöka lösa detdär problemet med att den saknar diskstation, att det inte ens finns någon skiva med operativsystemet.

Men följande morgon mådde jag inte lika bra. Musklerna värkte och jag kände mig spänd i hela kroppen. Jag var helt utmattad, men tankarna rusade på som förut, snurrade som flugor kring den nya apparaten. Det var helt klart att jag måste fortsätta att arbeta med den. Ville det också, i någon mening.

Fast lite lyssnade jag nog ändå till varningssignalerna. Kanske tog jag flera och längre pauser denhär dagen… och lagade jag inte lite mat också?

Det minns jag inte säkert, men mot kvällen fick jag för mig att jag skulle lyssna till en talbok, Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Jag skulle lägga mig ner på spikmattan, lyssna på denhär boken och samtidigt låta kroppen få slappna av lite grann. Faktiskt hade jag tänkt det flera gånger tidigare, också under de timmar då jag var som mest inne i mitt projekt. Fast jag rusade på, var det en liten liten del av mig som fortfarande kom ihåg hur jag hade känt mig före köpet. Som längtade tillbaka till lugnet och friden.

Bildtext: Nuförtiden är vi ju nästan alla fakirer…

Sedan hände något intressant… tycker i alla fall jag.

Jag lade mig ner och försökte lyssna på Jon Kabat-Zinn, men begrep nog inte så mycket, kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Jag blev väldigt dåsig, somnade och vaknade flera gånger om – och när jag till sist bestämde mig för att stiga upp, kände jag mig helt annorlunda. Tankarna rusade inte längre… och jag kände inget som helst behov av att fortsätta att hålla på med den nya lilla datorn. Det var som om bandet mellan den och mig skulle ha klippts av. Jag kände mig fri från den.

Hux flux hade lugnet och friden kommit tillbaka.

Får ni några tankar av dethär? Har ni kanske varit med om något liknande?

Andra bloggar om: projekt, uppslukad, stress, rusa, tankar, lugn, fridfull, fri, ofri, spikmatta, avslappning, jon kabat-zinn

En minibärbar?

Jag har köpt en minibärbar, en Toshiba NB200… men jag tror inte att jag skall behålla den.

Egentligen var jag osäker redan från början och det sade jag till försäljaren också, men han tyckte ändå att jag kunde få prova den. Hos Gigantti (Elgiganten) har man ju ångerrätt i hela trettio dagar.

Vad som gör mig osäker är att denhär typen av datorer inte har någon diskettstation. Det betyder att man inte kan installera om operativsystemet, om det skulle bli något fel. Faktum är att det inte ens finns en skiva med operativsystemet i paketet. Istället skall man göra den själv, enligt anvisningar i Toshibas användarhandbok. Eller också kan man låta Gigantti göra den, för ca femtio euro. På samma gång bör man också köpa en extern cd- och dvdstation. Det räcker ju inte med att bara ha skivan, man måste ha ett ställe att stoppa in den också.

Det kändes väldigt osäker. Hur mycket skulle jag egentligen bli tvungen att lägga ut... och hur skall jag veta vilken diskettstation som passar? Hur kan jag vara säker på att installationen av operativsystemet verkligen sätter igång?

En minibärbar är inte så billig som det står på prislappen.

– Dethär är skit, sade jag till försäljaren, mycket okonstlat. Det var om avsaknaden av diskettstation och skivan med operativsystemet.

Men visst var den fin också! Mest tyckte jag om skärmen på ‘min’ Toshiba NB200. Den var bara tio tum och ändå så skarp att till och med en ‘blindhöna’ som jag kan se vad som står på skärmen. Jag kunde faktiskt ha den bekvämt i famnen, medan jag arbetade. Tangentbordet var också rätt bra, med stora tangenter. Ibland hände det att jag kom åt pekplattan med undersidan av händerna, men jag tror att jag skulle kunna lära mig att undvika det.

En fin resedator, det var det som fick mig att bli så eld och lågor. Jag planerar (lite) att åka till Tallinn – och visst skulle det vara härligt med en sådan här reskamrat. Liten och lätt (drygt ett kilo), trådlöst internet, inbyggd webkamera och mikrofon – och ett behändigt sätt att tömma kameran: Man sätter bara in minneskortet i en liten öppning i datorn.

De inbyggda högtalarna var däremot inte så bra, jämfört med min vanliga bärbara. Väldigt svagt ljud.

Andra bloggar om: minibärbar, minidator, toshiba, toshiba nb200, gigantti, elgiganten, diskstation, operativsystem, installation, recension, dator, billig, dyr, osäker

När jag försökte lära mig skriva kinesiska

då började det se ut ungefär såhär.

Andra bloggar om: skriva, kinesiska, tecken, skrivtecken, gräs, strand, sol, skugga

Träfantasi

Vad tycker ni det liknar?

Andra bloggar om: trä, ådring, fantasi

Turblomma

vill jag skriva.

Fast jag vet att det är bladen som räknas... och att de dessutom skall vara fyra till antalet.

Kanske kunde man lätta lite på restriktionerna?

Andra bloggar om: blomma, klöver, tur, turblomma

Wanted?

Ännu en krumelur, idag.

Andra bloggar om: teckning, krumelur, profil, man, ansikte, wanted

Det är skönt att sova...

Andra bloggar om: sova, sover, skönt, teckning, kvinna

Solsting och misstag och dröm

Vaknade klockan halv fem… på eftermiddagen.

Men jag lät det hända, för att jag var så utmattad igår. Tre dagars sommarvärme-firande verkar vara just så mycket som jag orkar med. Jag har cyklat runt på stan, flera timmar om dagen… och bara njutit. Jo, man kan bli trött av sådant också, att njuta intensivt.

Kanske hade jag fått lite solsting också.

Sedan om ett ord som jag har funderat på. Missuppfattning. Det innebär ju att man har trott på något som vid ett senare tillfälle visar sig vara fel. Då brukar man bli mer eller mindre besviken.

Besvikelsens storlek verkar ha med två saker att göra. Hur länge man har trott på fel sätt och hur mycket fel man har tagit. Var det ett betydelsefullt misstag?

Fast egentligen handlar det väl om fåfänga? Man vill vara intelligent och en intelligent mänska skall inte gå att lura. Så man är besviken på sig själv, att man lät sig luras. Man skäms för det, klandrar sig själv. Att jag kunde vara så dum!

Men kanske finns det andra sätt att reagera på?

Om man inte lyssnar till sin fåfänga, vad finns det då för skäl att skämmas eller klandra sig själv? Man hade fel, men trodde ju att man hade rätt. På den tiden kändes det rätt och bra att tänka på det sättet. Så varför skulle man ändra på sin känsla, bara för att man nu inser att man hade tagit fel?

Jag hade ett fasligt bestyr med dehär tankarna inatt, vävde in dem i en dröm också:

Jag var vilse på ett jättelikt sjukhus, långt hemifrån. Någonstans hade jag lagt ner min ryggsäck, men jag kunde inte komma ihåg var, kunde inte ta mig samman och ens försöka. Dessutom hade jag ett otäckt sår i huvudet. Jag vet inte om det hör hit, men det gick som en smal gata utmed hela huvudet, från hjässan och ner mot nacken. Det blödde inte, men gjorde ändå ont, ömmade…

Sedan kom jag på att jag drömde, men det hörde också till drömmen! Jag skulle göra den insikten och känna den lättnaden. Min ryggsäck var ju inte alls borta, jag visste precis var den stod… och redan innan jag rörde med fingrarna i hårbottnen, så visste jag att den skulle vara hel. Inget sår där inte!

När jag vaknade, visste jag att drömmen hade med tankarna om missförstånd att göra, men hur kunde jag få ihop det? Jo, nu vet jag: Drömmen visade att den hemska känslan var onödig, överflödig. Allt var bra, egentligen. Det hade varit bra då, det är bra nu.

Vet inte om dethär är intressant för någon annan… eller ens mig själv! :) Kanske tyckte jag bara att det var lite spännande att se om jag kunde göra en text av det.

Nåja. En text i högen.

Andra bloggar om: solsting, misstag, dröm, intelligent, dum, skam, självklander

Det var roligt först

Jag skrattade, när jag såg honom ligga i brödkorgen på köksbordet. Den var ju alldeles för liten! Liten och mysig, tyckte Tass.

Men så märkte han att jag var road och började byta sovplats stup i kvarten. Bara för att göra mig ännu gladare, kantänka.

Brickan som jag brukar bära ut på balkongen. Vill jag verkligen ha katt på alla ställen där jag har mat??

Tröjan som gled ner från min kontorsstol. Gled ner, förresten? Gjorde den verkligen det?

Kontorsstolen. Den som han har haft respekt för hittills. Nu hittade jag honom där också. Plötsligt var det inte så roligt längre.

Alla dessa sovplatser, under en och samma dag - och då har jag inte räknat upp de vanliga ställena, de tillåtna.

Jag menar, alla dessa gränsöverskridningar. Man skulle kunna få för sig att han syftar till världsherravälde... i mitt hus!

Antagligen kommer han att försöka med min kaffekopp nästa gång.

Andra bloggar om: katt, tass, brödkorg, sovplatser, världsherravälde, teckning

Mjukglass, jordgubbar och vägar

Lite inspirerad av Qi vill jag rita något från idag.

Mjukglass, jordgubbar och vägar, det vill jag berätta om.

Jag har cyklat runt i stan, på alla möjliga vägar. Pausat med mjukglass och jordgubbar.

Faktiskt blev det tre glassar.


Andra bloggar om: teckning, jordgubbar, mjukglass, glass, vägar

Andlig intelligens?

En tanke från igår.

Kanske finns det inte bara IQ och EQ utan också AQ? En andlig intelligens.

Vi moderna mänskor, vi som säger att vi inte tror på någon personlig gud, vi verkar ändå inte kunna släppa taget.

Vi säger till våra mammor eller pappor: Du gav mig inte det jag behövde, du såg mig inte. Men det var ju det som Himlafadern skulle göra. Han skulle se alla mänskor, både barn och föräldrar. Han hade förmågan att se in i deras inre och förstå allt. Han skulle veta vad de behövde, redan innan de själva visste det. För honom fanns det inte barn och föräldrar. Alla var barn.

Vi säger ungefär detsamma till vår partner: Du förstår mig inte, du ser inte vem jag verkligen är. Därför kan jag inte fortsätta att leva tillsammans med dig. Jag måste hitta en man eller kvinna som verkligen ser mig. Bara så kan jag bli av med tomrummet inom mig.

Jag undrar… kan det vara så att vi… projicerar… vår andliga längtan på föräldrar och livspartner?

Kan det vara så att vi moderna mänskor inte är vidare intelligenta… i andlig mening?

Andra bloggar om: IQ, EQ, AQ, andlig intelligens, intelligens, barn, föräldrar, gud, personlig gud, vi, moderniteten

Orkestern som kom fel

Det är så varmt och skönt… och det skulle kännas konstigt… och liksom fel att göra något ansträngande… men kanske kan jag bara tipsa om en film?

En israelisk film. Namnet tänker jag varken säga eller skriva i denhär värmen, men jag kan ju länka.

Filmen handlar om en egyptisk polisorkester som kommer till Israel för att spela på ett arabiskt kulturcentrum, men som hamnar lite fel. Orkestermedlemmarna stiger på fel buss och anländer till en liten liten stad i öknen. Där finns ingen kultur alls, säger invånarna, varken israelisk eller arabisk. Där finns inte heller något ställe att övernatta på.

Allt är mest bara sand och betong. Här är parken, säger kvinnan som har det lilla caféet. Hon visar på en ensam parkbänk, den är det enda som finns. Där sätter de sig, hon och ledaren för den egyptiska orkestern. Där gör de några trevande försök att nå fram till varandra. Det är inte så lätt.

Kanske är det därför jag tycker om denhär filmen.

Den känns äkta, förenklar inte… men litar på vanliga mänskors vanliga mänsklighet. Det känns bra, det värmer, precis som sommarsolen.

Fast nu vill jag göra något annat… kanske en cykelutflykt. Om det inte blir för ansträngande.

Ha det så skönt, allihopa. Njut av solvärmen mot huden… eller sätt er framför datorn, när ni känner att ni har solat färdigt. Kanske är det ändå inte en så stor synd?

Andra bloggar om: filmer, orkestrar, israel, egypten, sommar, sol, värme, the band’s visit, eran kolirin, hjärtevärmare

Till sommarstugan

Det blir så att jag far till sommarstugan en vecka… midsommarveckan. Kanske bloggar jag lite därifrån också, vi får se. Om inte, så ha en fin midsommar, helst utan regn!

Andra bloggar om: sommarstugan, midsommar, meddelande

Carulmare-linjen

Lyssnar till Bodil Malmstens Mitt första liv.

Tänker på de senaste dagarnas dramatik och undrar om jag skulle kunna göra en Bodil-historia av det. Hur skulle dehär händelserna se ut med mera humor och avstånd? Tror inte jag skall försöka mig på det… ännu.

Bodil Malmsten tycks verkligen känna att livet är en gåva.

Jag tror jag håller med henne i fråga om självmord. Mitt liv är egentligen inte mitt. Tar jag mitt liv, tar jag det från alla andra också. Jag tar något ifrån dem som de hade haft förut. En del av dem får en verkligt svår erfarenhet.

Fast jag kan nog inte se dethär som något absolut. Egentligen går det inte att leva utan att påverka andra mänskor, på gott och på ont. Inget av vad jag gör är bara mitt. Tankar, ord och gärningar går ut från mig och sprider sig som ringar på en vattenyta. Detsamma gäller förstås alla andra. Tankar, ord och gärningar sprider sig som ringer på en vattenyta, möts och mäter sina krafter mot varandra på livets hav.

Men tillbaka till livets gåva. Jag är så glad för att jag lever, säger Bodil Malmsten och verkar mena det. Hon vill inte hellre vara död!

Dethär måste jag vrida och vända på.

Det är klart. Jag skulle nog kämpa emot, om jag kom i livsfara. Det är inget fel på mitt adrenalin, märkte jag alldeles nyss. När adrenalinet rinner till, blir jag fem meter hög och mäktig som en gud. Jag är verkligen beredd att kämpa för mitt liv.

Men är det detsamma som att se livet som en gåva… det är det väl inte?

Att se livet som en gåva… det är kanske som att se det som en möjlighet… och inte som en omöjlighet. Inte som en samling omöjliga villkor… som man dagligen bör utgjuta sin ilska över, bara av princip.

Med ens ser jag mig själv uppe i himmelen, det är innan jag föddes. Jag sitter med en stor bok i famnen, bläddrar i den. På pärmen står det Utbildningar, från A till Ö. Jag tittar på utbildningarna under C, läser lite om dem. Det som står under Carulmare får mig att stanna upp, något inom mig ger gensvar. - Jag tror jag skall söka till Carulmare-linjen, säger jag högt. En röst svarar: – Det är en ganska svår utbildning, men du kan klara det. Jag tror att du har förutsättningar både för att komma in och för att klara av själva utbildningen. Fast du kommer nog att få lägga manken till.

Jag sökte till Carulmare-linjen och kom in. Jag är där nu. Så nu borde jag ju vara nöjd. Man brukar ju bli glad, när man kämpar och uppnår det man vill… Fast det får ju inte vara för svårt. Tänk om jag bara kom in med nöd och näppe? Tänk om jag tar min examen med sämsta möjliga betyg? Tänk om jag hoppar av och börjar med något annat?

Nej, det sista är inte längre något alternativ, har inte varit det på många år. Jag tror för mycket på Bodil Malmstens tankar om självmord. Mitt liv är inte bara mitt. Jag tror… att det var ett av proven på Carulmare-linjen och att jag faktiskt klarade det, fast kanske inte precis med bravur.

Andra bloggar om: carulmare, livet, gåva, självmord, linjer, skolor, utbildningar, bodil malmsten

Jag sökte i mitt hjärta

fanns där något annat än ilska?

Och tänk! Jag hittade faktiskt några goda ord. Bara för att jag letade, kändes det som. Jag trodde inte att jag skulle hitta något.

Och tänk! När jag hade sänt iväg dehär orden, fanns de fortfarande kvar, för mig. Som ett lugn att sova på.

__________
Om dikten. Det har varit lite dramatiskt hos oss, hoppas att det lugnar ner sig nu.

Andra bloggar om: hjärta, teckning, dikt, ilska, svart, ord, söka, hitta

Latmask

Det bara blåser och blåser.

Inom mig är det inte heller helt lugnt. Det är huvudvärk och en känsla av stress. Gör det och gör det! Du måste, och genast. Nu är den rätta stunden att handla, sedan kan det vara försent. Jag känner mig spänd i hela kroppen.

Men skall jag bry mig om hur jag känner mig? Om jag verkligen ville, så tror jag att jag skulle kunna sätta mig över kroppens små protester och faktiskt klara av en del. Korta ner listan över mina ‘borde’, i alla fall lite grann.

Men jag vet inte om jag vill. Det som jag skulle vilja göra är kanske inte sådana saker som kan göras under press? Risken finns att den jagade känslan skulle smyga sig in i resultatet… och det tror jag inte skulle vara så bra.

Så kommer jag ihåg något ur bibeln, också Jesus var visst en latmask!

Ja, varför inte ta honom till stöd?

Men gör något! sade hans följeslagare. Men Jesus ville bara ta det lugnt. En kvinnlig vän höll på att gnida in en olja i hårbottnen på honom och det kändes så skönt. Vet ni vad han skall ha sagt?

Fattiga kommer det alltid att finnas, men jag finns bara här just nu. (Fritt efter Matt 26:6 – 13)

Och huvudmassage är faktiskt härligt… rekommenderas!

Andra bloggar om: latmask, stress, jesus, huvudmassage, kvinnan med balsamflaskan, nuet, närvaro

Oj, så det blåser!

Jag tittar på de nya löven och undrar om de skall kunna hålla sig kvar.

Ett litet drama uppstår i min fantasi.

Andra bloggar om: löv, tanke, teckning, vår, storm

Fildelning och EU-valet

Nu har jag förhandsröstat i EU-valet (den egentliga valdagen är den 7 juni).

Denhär gången gick det lätt för mig att hitta en kandidat. Jag letade helt enkelt tills jag hittade en kandidat som var för fildelning. Det verkar faktiskt att vara en viktig fråga för mig.

Man undrar varför? Kanske för att jag har så lite pengar? Kan det var en klassfråga dethär med fildelning? Finns det fortfarande klassfrågor?

Det finns i alla fall mänskor som inte har så mycket pengar att röra sig med. Ungdomar. Studerande. Arbetslösa. Långtidsarbetslösa. Ensamföräldrar. Pensionärer. Sjukpensionärer. Deltidsarbetare. I dehär grupperna hittar man mänskor med bara lite pengar.

Men det är något annat också. Jag tror att jag ser på Internet som ett slags jättebibliotek. Det är lite som att vandra runt bland hyllorna, låta sig inspireras och kanske plocka med sig något hem. En text. Ett musikstycke. En film att titta på.

I början hade vi ju inte råd med bibliotek heller, men så tänkte vi att alla måste få tillgång till vår gemensamma kulturskatt, att det är demokratiskt.

Först köpte man bara in böcker, sedan också musik och filmer. Ofta finns det många versioner av ett enda verk. Vill man lyssna på Trollflöjten, så frågar bibliotekarien antagligen: Med vilken orkester? Det finns också olika format att välja på. Numera har LP-skivorna och kassetterna plockats bort, kvar finns CD- och DVD-skivor och så förstås noter. Men som ni förstår, ett populärt verk som Trollflöjten köps igen och igen – varje gång som ett nytt format kommer till. Dyyyrt… eller hur? Och det köps till många bibliotek, varje gång.

Men… tänk om biblioteken skulle kunna flytta ut på nätet? Eller… hur skulle det vara om bibliotekens rätt att låna ut böcker, musik och filmer också skulle kunna innefatta virtuella titlar? Tänk om alla bibliotek skulle bli ett enda… på Internet?

Skulle det vara så konstigt? Att logga in och se en film - istället för att gå till biblioteket. Att slippa förseningsavgifter!

Sedan är det en tredje sak, ett konstigt motsatsförhållande. Mänskor vill ju uttrycka sig, det är på det sättet som det blir kultur. Vi behöver få tala om vad vi upplever, det blir till ord och bild och toner - och sedan vill vi också ha gensvar. Såhär tycker jag, vad tycker du? Det är så enkelt, är det inte? Kultur är kommunikation. Den som gör kultur vill kommunicera med andra… så varför skall man då ta betalt? Vad har ‘betalt’ med kommunikation att göra?

Uppdatering 3 juni: Den tredje funderingen är mera filosofisk. Jag tror nog att vi mänskor alltid kommer att försöka sälja våra kulturyttringar.

GRIS, Juan Pierrot with guitar, 1922

Andra bloggar om: eu-valet, fildelning, klassfråga, bibliotek, musik, visioner, internet, kommunikation, betalning

Egna behov och andras

Tänker fortfarande lite på de båda flickorna…

På söndagkvällen, när jag cyklade hem från stan, blev jag hejdad av två okända flickor… som frågade om de fick komma hem till mig och sova. Det var faktiskt det första de sade, utan någon som helst inledning.

Jag började förstås fråga ut dem. Det visade sig att de var från en stad längre inåt landet, Seinäjoki, och femton resp. sjutton år gamla. De hade fem euro på fickan och visste som sagt inte var de skulle övernatta.

Men jag ville inte. Jag kunde inte tänka mig att tillbringa kvällen och natten och kanske följande dag tillsammans med dehär flickorna. Hur skulle de förresten ta sig hem på måndagen? De skulle ju inte ha mera pengar då.

Flickorna var okända, finskspråkiga… och dessutom så litade jag inte riktigt på den äldre av dem. Hon var lite aggressiv, försökte spela på min ansvarskänsla, få det till att jag måste låta dem övernatta: Det skulle ju inte vara så bra om vi måste övernatta i en park, eller hur?

Nä, det skulle det inte… men jag ville nog helst hitta ett tredje alternativ. Hur mycket pengar var jag villig att lägga ut? Femtio euro, kom jag fram till, det kunde jag ha råd med… men det skulle inte ha räckt. Inte till ett vandrarhem, inte till en taxi till Seinäjoki.

Dessutom verkade det som om de inte ville resa hem, inte genast. Hur var det den äldre flickan uttryckte det? Det var inte läge att komma hem just nu.

Hon uttryckte sig förresten så svävande om var hon bodde att jag kom på tanken att det kanske var på ett skolhem. Men jag frågade inte. Den yngre flickan menade att hennes föräldrar kanske kunde vara på sommarstugan.

Kanske kunde man få polisen att hjälpa till? funderade jag. Eller någon på sjukhuset? Men det ville de förstås inte.

Vad skall vi göra då? frågade de ännu en gång. Det var när jag hade gjort ett uppehåll med mina frågor och bara stod där, handfallen, och inte ville.

Jag vet inte! utbrast jag. I det skedet var jag till och med lite arg: Men varför skulle ni komma hit då, utan pengar och allt?!

Båda flickorna log, det var ett erkännande. De visste mycket väl att det inte var mitt fel att de befann sig i Vasa utan pengar. Nu hade vi en äkta kontakt helt plötsligt.

Vi gick igenom alternativen en gång till, men måste sedan ge upp. Ingen av flickorna försökte fråga om att sova över igen. Jag hade inte sagt nej, inte rakt ut, men ändå tydligt visat hur lite jag tyckte om den idén.

Fast de verkade inte ha tagit illa upp. Innan de gick, försökte de rentav trösta mig: Tack i alla fall… och var inte orolig, vi kommer nog på något.

Men orolig var precis vad jag var. Jag såg länge efter dem, när de gick… och de vände sig också om flera gånger. Frustrerande var det, att inte ha kommit på någon lösning.

Ett par minuter senare kom jag ändå på en sak som jag kunde göra, nämligen att ringa nödcentralen. Så det gjorde jag. Jag berättade om min oro och jourhavande sade att de skulle be att polisen kollade upp de båda flickorna.

Flickorna skulle inte bli glada, det visste jag… men själv kände jag mig ändå lite lugnare.

Tänker på flickorna och undrar hur det gick. Men mest av allt tänker jag kanske på det dilemma som jag (igen) ställdes inför: Hur mycket hänsyn skall jag ta till mig själv och mina behov - och hur mycket till andras?

Hur man väljer beror säkert på vem man är, ens personlighet. En annan mänska skulle kanske ha funnit det självklart att låta flickorna övernatta.

Kanske känner jag mig ändå lite nöjd med att jag lät mig själv vara som jag är…

Andra bloggar om: övernatta, jag, andra, hänsyn, ansvar, behov, dilemma, moral, personlighet