Överens om att tiga

Nu är jag klar med min berättelse. Bildberättelsen.

Eller klar och klar. Jag har text och bilder som jag har bundit ihop till en historia... men inte tror jag jag är helt klar med den ännu. Säkert kommer jag att ändra på många detaljer. Hittade jag verkligen den bästa bilden? Borde jag inte skriva såhär istället? Dessutom vet jag inte riktigt hur jag skall lägga fram min historia.

Jag tror det blir på en skild blogg, med samma namn som berättelsen... Har jag inte sagt vad den heter? Nähä, då skall jag väl göra det då. Överens om att tiga, har jag kallat den. Kanske skall jag berätta lite mera om vad den handlar om... men först vill fortsätta med denhär tråden, hur jag skall lägga fram min berättelse. En skild blogg hade jag tänkt, en som bara visar ett inlägg i taget. Ett stort. Jag har gjort berättelsen med PowerPoint och tänker spara de olika sidorna som png-bilder. Både texten och bilden blir då till en bild. Jag tänker också göra bilden 'klickbar'. När man klickar på den, så kommer nästa bild fram. Detta för att inte blanda bort tittaren med länkar och annat krafs som inte hör till själva berättelsen. En svart bakgrund hade jag också tänkt, av samma skäl. Ljuset skall vara släckt i biosalongen...!

Dethär är kanske inte det bästa sättet att lägga fram berättelsen. Jag har tänkt på att göra en film också... men det går nog inte än. Jag känner att dethär är en berättelse som behöver mogna. Jag behöver kunna gå in och ändra i varje inlägg, på ett lättare sätt. En vacker dag ser jag kanske att jag skulle ha gjort på ett helt annat sätt. Det brukar hända då och då. Plötsligt blir allt bara så tydligt... Det som jag är klar med skulle man möjligen kunna kalla prototypen.

Men fliten är det inget fel på. Fyrtiosju bilder blev det...! Tror ni att ni orkar titta på så många bilder...?

Fan vet om jag någonsin kan göra något som intresserar andra mänskor. Sent på kvällen, när jag har slutat arbeta (om jag har det), då sörjer jag över det... och undrar hur det kan vara möjligt att jag kan lägga ner så mycket tid och omsorg på historier som ingen annan vill ta del av... eller, med andra ord, varför är jag själv så intresserad, när ingen annan är det? Eller, med ännu en omskrivning, varför är jag så olik andra mänskor...?

Ännu en ödets ironi, antar jag.

Och ändå, jag vet precis hur jag skall göra, för att väcka intresse. Jag bara inte gör det, det tar så emot... Kanske har det med min personlighet att göra? Visst vill jag kommunicera... men jag har också ett stort behov av att skydda mig själv. Jag är ingen dagboksskrivare. Förut hände det ibland, kanske mest när jag behövde försvara mig själv... men nu verkar det som om jag skulle ha bestämt mig för att lämna mig själv ifred. Jag undviker att dra upp konturer, att teckna min egen bild. När jag arbetar med bilder och berättelser behöver jag inte göra det. Jag kommunicerar med mina berättelser. Mina huvudpersoner blir tydliga, själv drar jag mig in i skuggan. Vet inte om detta är riktigt klokt... men det är så jag gör.

I alla fall. Nedan är första bilden i min historia. Det går ännu inte att klicka och komma vidare...

...och förlåt min bitterhet. Förresten så skäms jag lite också, för att jag är så avvikande. Man gör ju det... eller hur? Man blir arg, bitter och så skäms man. På det sättet är jag inte alls olik andra mänskor.

Andra bloggar om: klar, överens, tiga, överens om att tiga, bilder, berättelser, bildberättelser, historier, powerpoint, personlighet, lika, olika

Amadeus på YouTube

Vet ni om att man just nu kan se hela filmen Amadeus (Milos Forman, 1984) på YouTube?

Det visste inte jag. Det första avsnittet hittade jag av en slump, de övriga aderton(!) delarna kom som förslag, så fort jag blev klar med den närmast föregående delen.

Börja här... och välj sedan de avsnitt som har laddats upp av marianmus, i tur och ordning.

Andra bloggar om: amadeus, milos forman, youtube

The Painted Veil (John Curran, 2006)

En mening från denhär filmen, en som jag inte vill glömma:

When love and duty is one, grace is within you

Men dethär skall inte bli någon recension, jag är verkligen trött idag. (Man måste väl vara trött för att kunna bli piggare?)

Vill bara säga att jag blev fascinerad av landskapet i filmen. De toppiga bergen, dimman, jag skulle ha velat sjunka in där någonstans.

Och mystifierad av titeln. The painted veil? Vad syftade den på? En symbol för det som hindrade makarna att nå fram till varandra....?

Mera om filmen på Wikipedia och IMDb.

Andra bloggar om: definition, enmeningsrecensioner, grace, the painted veil, nåd, filmer

Läget?

Ja, jag undrar vad jag skall ta mig till med denhär dagen. Jag vaknade redan före nio... och borde ha sovit till elva, för att få en åttatimmarsnatt. Fast det är ju som det brukar vara - för mig, ibland. Jag är för stressad. Igår kände jag mig sjuk, men försökte arbeta ändå... och denhär natten var jag för trött för att sova!

Lite skyller jag på terapeuten. Det är en rar mänska, men ändå är hon min länk till samhället... eller till det arbetsliv som jag egentligen inte vill ha så mycket att göra med. En samhällsmänska är jag förvisso, jag vill så gärna kommunicera... men arbetslivet är ju som det är. Så jag tänkte igår: Hon får mig att börja fundera på om jag är bra eller inte. Hemma, i min totala oskuld, går jag visst och inbillar mig att jag är perfekt...!

Jo, och så oroar jag mig lite för sonen, också som vanligt... och ibland trasslar jag till det för mig själv också, alldeles utan hjälp. För det mesta är det kroppen och själen som kommer i konflikt med varandra... Det är så med mig, börjar jag tro, att jag är född med ett ovanligt stort VILL. En obönhörlig inre vilja, sade jag till min far för ett par dagar sedan. Den lyssnar inte på förnuftsskäl. Nu borde du avbryta, säger jag till mig själv. Du kan ändå inte bli klar idag. Men jag vill inte. Det känns omöjligt att gå över till någon annan uppgift, som att lämna min själ. Kroppen kan ta itu med städning och matlagning, eller vad det nu kan gälla, men bara på ett mekaniskt sätt, som en robot... Jag vet att själen följer efter, så småningom... men måste det ta så länge? Jag tycker inte om detta limbotillstånd!

Så jag går på så länge jag kan, ända tills kroppen börjar skrika åt mig... som idag. Idag vet jag att jag måste hålla mig borta från datorn... men vad i alla långnaglade smådjävlars namn skall jag nu hitta på...?

Ni undrar kanske vad jag menar? Jag säger ju att jag kommunicerar och ändå händer det inte så mycket här på carulmare... Det finns en förklaring till det också. Allt har en förklaring, heter det ju - utom korven som har två, brukar jag lägga till, eftersom jag finner ett visst nöje i att blanda ihop ordspråk.

Förklaringen är att jag håller på med en längre bildberättelse. Texten är väl redan ganska klar, men det tar tid att leta efter bilder... och att anpassa dem också. Dessutom kom jag fram till att jag behöver många bilder. Dethär är en dramatisk text, för att inte säga våldsam... och det skall kännas, långt inne i magen. Så måste det bli, för annars har jag inte lyckats med att återskapa min inre känsla. Men jag är inte alls säker på att jag kan klara av dethär. Jag har ju kortat av mitt manus, med säkert nittio procent! Det som var tänkt att bli ett långt bokkapitel, på femton eller tjugo sidor, har nu nästan blivit ett slags subtitles. (Kan man säga undertexter på svenska...?) Först kommer det några meningar, som ett slags vägvisare, och så fyller jag på med bilder, antagligen flera i rad, som på film. Men bilderna korresponderar inte helt med texten. Några sådana bilder skulle jag inte kunna hitta och kanske inte göra själv heller... och dessutom vet jag inte om det skulle bli bättre så. Nej, för jag tror det är ett stämningsläge som jag försöker uppnå, med ord och bilder gemensamt.

Jaja, något har jag kanske ändå lärt mig... Eller, nu har jag resignerat på ännu ett sätt. Jag vet inte om jag lyckas förmedla det jag vill... men jag ger inte upp. Jag försöker igen och igen, på nya sätt. Jag vågar misslyckas. Kanske blir det aldrig helt rätt, men det borde ju kunna bli bättre...vad jag nu menar med det. Möjligen att jag rör mig från det privata i rikting mot det allmänna och gemensamma, att det är det jag försöker...

Ett arbete från igår. En ängel, kanske bara som sällskap till den lilla hornvarelsen. Tror ni inte att änglar och djävlar i själva verket dras till varandra, att de i hemlighet är mycket förtjusta i varandra...?

Andra bloggar om: stress, skaparlust, kropp och själ, jag och vi, limbo, samhällskänsla, änglar, djävlar

Bloggutmanad

Det är inte ofta som jag blir bloggutmanad... men nu har det alltså hänt. Tack, Marlene, för det. Jag blev glad för att du tänkte på mig, att du kanske vill veta något om mig.

Ändå märker jag att jag inte riktigt kan svara. Jag klarar liksom inte av att lista saker. Det dyker upp för många tankar och jag vet inte vilka jag skall välja. Om jag skall sammanfatta mig själv på dethär sättet... så får jag ont i magen. Jag fick faktiskt ont i magen. Det kändes... för brutalt... på något sätt. Jag hoppas du förstår, Marlene. Jag blev både glad... och ängslig.

Men kanske kan jag lägga fram några tankar... om du... eller någon annan... skulle vara intresserad.

Här är bloggutmaningens frågor

1) Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.
2) Vad gjorde du för tio år sedan?
3) Ställen du bott på?
4) Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

Jag märkte igår att jag faktiskt inte har någon Att-göra-lista. Visst gör jag saker varje dag, men på ett mera trevande, obestämt sätt. Det finns ingen lista som jag går efter. När jag insåg det, blev jag faktiskt lite glad. Det är så jag vill ha det.

Idag för tio år sedan... Nu kommer det upp massor med tankar. Jag hade en liten bokhandel på nätet. Den blev faktiskt omskriven som Finlands första nätbokhandel... även om andra har sagt att de var ännu tidigare ute. Jag sålde böcker om andlighet, av alla de slag, och trodde nog att jag själv snart skulle nå... den slutgiltiga upplysningen. Gärna ville jag bli lite rik också, medan jag ändå var i farten... Men bara två veckor senare skulle jag gå in i en psykos, som skulle ändra på det mesta i mitt liv. Jag funderar på om jag skall använda ordet ödelägga eller inte. I alla fall så anade jag ingenting.

Den tredje frågan är lättare. Längre tider har jag bott i Åbo och Stockholm. Det är viktiga orter för mig. I Åbo studerade jag och i Stockholm fick jag en son, på Huddinge sjukhus. På Åland bodde jag också ett år, då arbetade jag som högstadielärare... Men mina rötter har jag kanske ändå i Österbotten... fast inte på något särskilt ställe. Jag har bott på så många platser. Kanske kan man ändå säga att jag är mest hemma i Vasa och landsbygden kring Vasa...?

Biljonär? Det första jag tänkte var hur många nollor är det? Min andra tanke gällde valutan, talar vi om kronor eller euro?! :) Fast kanske spelar det inte så stor roll. Mycket är ändå mycket.

Visst skulle det vara skönt att inte alls behöva tänka på pengar, jag skulle helt kunna ägna mig åt mitt skapande... Möjligen skulle jag vilja bo någon annanstans på vintern, någonstans där det är varmare och ljusare? Säkert skulle jag också försöka göra livet tryggare för min son...

Men jag kan inte vara så bestämd om det heller. Jag tror nog att det skulle... ploppa upp... många möjligheter att använda dehär pengarna. Kanske skulle jag bygga ett operahus, som Alexander McCall Smith? Ni vet, han som skriver om Damernas detektivbyrå. Jag blev riktigt inspirerad, när jag läste om det. Kanske skulle jag bygga ett operahus... eller något annat i den stilen. Jag skulle gärna vilja göra något glatt... och lustbetonat.

Alla som vill kan förstås känna sig utmanade...

Andra bloggar om: blogga, bloggutmaningar, utmaningar, frågor, listor, hemort, förflutet, pengar

Högsommar

Varmt. Doften av gräs och jord är stark. Sticker i näsan... eller nosen.


Andra bloggar om: katter, gräs, promenad, porträtt

Ung man (efter Lorenzo Lotto)

Jag blev så glad, när jag blev klar med denhär bilden. Ni vet, dendär känslan att NU, nu är det perfekt. Det finns inget mer att göra.

Ändå tror jag inte att jag skall visa den för min son. Han, som är medieassistent, kommer väl bara att säga: Jaja, det blir sådär effektfullt, om man gör så och så och så...

Kanske har jag bara uppfunnit hjulet för femtielfte gången... men jag tror det är en bild av Hariberth, min ena huvudperson.

Hariberth, när han var i tjugoårsåldern. Det var då som Berthold till sist fogade sig och gick med på att de var släkt med varandra. Han behövde bara bli avsatt och närapå avrättad för att det skulle hända...!
Jag håller på med en bildberättelse om det.

Den 'riktiga' bilden:

Promenad i Arles

Men det finns gemenskap också.

Kanske var det det jag fastnade för i denhär bilden. Mannen och kvinnan (eller är det möjligen två kvinnor?) verkar så... involverade. Jag kan se att de lyssnar både på varandra... och på sig själva. De lyssnar inåt också. Regnet öser ner, men det märker de inte. De är så inne i sitt samtal.

Andra bloggar om: bilder, promenader, regn, samtal

Inne i mig själv är jag självklar

Men ibland vill ni att jag skall förklara mig.

Jag måste stiga ut ur mig själv och titta på mig själv. Kanske måste jag försöka använda era ögon, för att bli synlig just för er?

Men då känner jag mig inte självklar längre.

Jag blir osäker. Är jag verkligen som jag beskriver mig?

Jag börjar känna mig konstig. Om dethär nu skulle vara jag, är det normalt? Eller... kan ni ändå tycka om mig?

Innan vi satte ord på oss, var vi vanliga. Alla. Ni trodde jag var som er. Jag trodde ni var som jag.

Inne i oss själva är vi självklara. Om vi förklarar oss, blir vi kanske tydliga för andra... men mera främmande för oss själva.

Är det så?


Andra bloggar om: diktliknande, förklaringar

Sommarförkylning

Sonen hittade en sommarförkylning på rockfestivalen. Själv sov han bort den på två dygn... men nu är det jag som har den och jag kan inte den tekniken... Så det blir lite paus här på bloggen...

Ha det så gott, vänner. Kanske får vi lite sommarväder nu?

Andra bloggar om: förkylning, sommar, paus

Den förste Berthold

En drömmande kung... eller en dröm som är så storslagen att den kan kallas kunglig? På det sättet kan bilden passa in i min historia.

"Kanske har han inte ens funnits", kunde Hariberth inte låta bli att sticka emellan. "Eller om han fanns, var han väl bara en vanlig mänska. Säkert har han inte gjort hälften av det som berättas om honom."
"Äh. Du lyssnar för mycket på silvarerna", sade Berthold. Men sedan blev han mera allvarlig.
"Det får väl var hur det vill med det, Hariberth", sade han. "Men när jag var pojke, då trodde jag på allt som berättades om honom. För att jag ville göra det. Inte brydde jag mig om att det verkade omöjligt. Kanske tyckte jag till och med bäst om de historierna. Jag ville att han skulle ha lyckats med det omöjliga. Det skulle jag också göra. Jag tror det var därför som jag bestämde mig för Lansinaa. Just för att det verkade så omöjligt. Om jag kunde erövra det landet, då skulle jag kunna känna mig nöjd. Det skulle kunna uppväga allt det andra..."
"Ära som motvikt till vanära...", sammanfattade Hariberth.

Andra bloggar om: berthold, bertholdare, kungar, kungadrömmar, hariberth

Kanske en dikt

Så vaknar jag upp, fast jag inte har sovit, och inser att jag är här.

Andra bloggar om: diktliknande, vakna

Läsglasögon, med list

Jag skall skaffa läsglasögon, berättade jag för min väninna. Hon nickade. Läsglasögon. Det hade varit ett av de stora samtalsämnena på en klassfest som hon nyss hade varit på och själv hade hon redan sina läsglasögon på näsan... (Blev det rätt nu? Höll på att skriva näsglasögon på läsan!) Så var det min tur att nicka. Vi är nog i läsglasögonåldern, slog jag fast.

Men jag har gruvat mig, först för att gå till ögonläkaren, sedan för att leta upp nya glasögon. Det har gått månader... ja, till och med år, om jag räknar från den dag det först gick upp för mig att jag måste försöka få hjälp för min syn.

Jag trodde ju inte heller att det skulle räcka med ett par läsglasögon för att jag skulle börja se bra igen. Faktiskt är jag inte säker på det nu heller, fast ögonläkaren säger det... Ni förstår, jag har så svaga ögon, minus tio på ena ögat och minus fem på andra, så jag hade liksom inte räknat med någon enkel lösning på mitt synproblem...

Hmm. Logiken här torde vara att stora problem skall man ta mera tid på sig att gruva sig för, innan man löser dem...

I alla fall, här kommer dagens två stora nyheter. För det första, nu har jag äntligen köpt mina läsglasögon. För det andra, det tog mig bara en kvart! Femton minuter. Efter att ha gruvat mig i månader och år, så köpte jag dem på en kvart. Det är utan tvivel den större nyheten.

Jag skall berätta hur det gick till, hur listig jag var. Jo, jag har börjat använda list i samröre med mig själv. Jag måste nästan det, om jag skall få något gjort. Så jag sade till mig själv att jag kan ju i alla fall gå in och kolla lite, bara medan jag väntar. Sonen var lite sen, så jag hade några minuter att fördriva.

Men väl inne hörde jag mig säga: Har ni några som liknar dehär? Jag tog av mig mina gamla glasögon och visade upp dem för expediten. Hon nickade. Jo, det hade de. Ett par. Så jag provade dem och de verkade sitta bra... så jag köpte dem!

Vilken tur att jag är lättlurad, att mina lister fungerar. Nu kommer jag att få läsglasögon. Tänk om det blir roligt att läsa igen!

Andra bloggar om: läsglasögon, list, lättlurad, köp, gruva sig

Jakob och ängeln

En av mina Rembrandt-favoriter. Jacob wrestles with an angel, heter den på engelska. Brottningen vid Jabboks vad, verkar den heta på svenska, enligt Wikipedia. Titta själva, så får ni samtidigt se hela målningen, inte bara denhär detaljen.

Men vad jag ville säga är ju att de brottas inte. Ängeln håller Jakob så ömt, som om han var ett litet barn och Jakob, han har slutit ögonen och ser nästan ut att njuta. Ängeln vaggar honom, han vilar i ängelns famn... eller kanske dansar de, en underlig pardans, tätt inpå varandra? Så nära att det ser ut som brottning.

Jakob tror i alla fall att de brottas, först är han övertygad om det. Ängeln dansar med honom, eller vaggar honom, men det är inte vad Jakob upplever. Han tror att han brottas. Han försöker kämpa emot, men det går inte så bra. Ängelns rörelser är så oberäkneliga. Han tror att han brottas, men kanske försöker han bara hålla sig fast? Klamra sig fast vid ängeln.

Ängeln är mera medveten. Den ser på Jakob med ömhet och medkänsla. Jaja, verkar den tänka, det är inte så lätt att vara mänska. Eller kanske är det Jakob som ser på ängeln, som ser sig själv i ängeln, som säger till sig själv, genom ängeln, att det är inte så lätt att vara mänska? Kanske ger han sig just i denhär stunden förlåtelse för sina tillkortakommanden?

Men först måste han brottas. Länge, länge håller han på att brottas. Han kämpar och kämpar och blir tröttare och tröttare och nu, när benen bara vill vika sig, när det enda som håller honom uppe kanske är ängelns grepp om honom, förstår han hur mäktig den är, hur mäktig den hela tiden har varit, och han väntar bara på det ögonblick då den skall göra slut på honom, göra slut på brottningsmatchen och hela hans liv. Han väntar på greppet som skall krama honom sönder och samman eller kastet som skall slunga iväg honom mot världens ände...

Han väntar och väntar, men inget händer. Ängeln fortsätter att vagga honom, eller dansa med honom, eller vad den nu gör. Det enda som har ändrat sig är att han inte längre kämpar emot. Kanske är han i fara, han förstår att det kan vara på det sättet, men han orkar inte bry sig. Han har inga krafter kvar. Ängeln får göra som den vill med honom, han är slapp som en trasdocka, och han gungar och gungar.

Egentligen är det inte så farligt, ängelns rörelser är ganska mjuka... och just som han tänker det, hör han för första gången musiken. Han sluter ögonen för att kunna höra bättre och snart, snart blir allt på ett annat sätt. Nu kan han känna rytmen, nu kan han ana ängelns nästa steg... och nu så dansar han också! Ängelns rörelser är inte längre oberäkneliga. Han vet att han borde vara rädd... men han kan inte längre. Allt är bara njutning. Han är i extas.

Andra bloggar om: jakob, ängel, brottas, rembrandt, tolkning

Idag har jag klätt av...

ett par som redan var avklätt, det vill säga mannen och kvinnan i Rodins skulptur Kyssen. Ni förstår, jag tycker inte om vit marmor, det är alldeles för sterilt. Kanske var de redan avklädda, men jag ville att de skulle se ut att vara det också. Jag vet inte om ni kan se det, men jag tänker mig att de har lite hudproblem också. Kanske har de fått för mycket sol? Det tycker jag får dem att se ännu mera nakna och sårbara ut.

Förvirrat

Igår var det så varmt. Då tänkte jag: Nu är det högsommar, och sedan, lite fånigt, Man blir hög av högsommar...

Idag är det kallt och blåsigt. När jag ser på björkarna, ser jag mest baksidan av löven. De är ganska bleka i färgen.

Nu tänker jag: Finns det något som inte har en baksida? Och, i samma följd, Finns det något som är helt lika på båda sidor?

Finns det det?? Jag går jag skyndsamt in igen. Dethär var nog inte vad jag ville ägna dagen... eller livet åt.

Andra bloggar om: tankar, frågor, förvirrat, sidor

En lycklig liten djävul

Jag fortsätter att leka med allas vår konsthistoria. De ursprungliga bilderna kommer från Wikimedia Commons och är fria att använda, för den som vill. Mina ändringar är också fria. Jag tycker om att saker inte kostar något... nu när priserna på mat och el och bensin har gått upp igen.

Vem vet, kanske någon kommer att vilja använda mina bilder? Det skulle jag också tycka om...


En man i regnväder... men han ser nöjd ut. Vad är det han tittar på?

En nidbild av en usel styresman, också av Lorenzetti. Säkert användbar, i många sammanhang.

Och så denhär lyckliga lilla djävulen. Han hoppar högt av glädje, i sin väluppvärmda bostad. Han oroar sig visst inte för elräkningen..!

Han kommer från en gammal bok som jag tror heter Codex Gigas... Jo, så är det. Han finns faktiskt på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Så ni som bor där, kan ju gå och besöka honom. Fråga honom om han har bränt upp elräkningen, om det är därför som han är så glad.

Andra bloggar om: bildredigering, codex gigas, djävlar, lorenzetti, styresmän, räkningar, gratis

Abraham och Isak

En liten historia med anledning av denhär bilden...

Äntligen kom han. Hjärtebarnet. Isak. Abraham hade väntat så länge. Klart att de skämde bort honom, han och Sara.

Och Isak kände sitt värde. Han behövde bara peka på något, så fick han det. Mamma och pappa gjorde allt för honom.

Ibland ville Abraham säga nej, men då satte sig Isak på tvären. Han kunde inte ta emot det. Han var så van att få precis som han ville. Så han tjatade och tjatade tills Abraham blev så trött att han gav efter. Sådana gånger undrade Abraham var det var för son han hade fått. Hur kunde han vara så otacksam?

Men Isak blev glad, i alla fall för stunden. Han hade fått som han ville - och visst var väl det ett bevis på att fadern älskade honom? Men på natten, innan han skulle somna, kände han sig osäker. Var han verkligen älskad? Fadern hade ju inte velat uppfylla hans önskan.

Så fortsatte det. Ibland kände Abraham hur han hatade sonen, som aldrig blev nöjd. Och Isak gick längre och längre i sina krav. Ingenting som han fick kunde längre övertyga honom om att han var älskad.

Till slut kom en avgörandets dag. Abraham tog fram sin kniv och satte den mot sonens hals. Han förstod att han måste offra honom - för att få honom tillbaka.

Abraham och Sara - de första curlingföräldrarna?

Andra bloggar om: abraham, isak, offer, barn, föräldrar, kärlek, curlingföräldrar

Mera våld...

Mera våld från gamla tider. Abraham som skall offra Isak, som Donatello såg det.

Originalfotot finns på Wikimedia Commons, fotografen heter Jastrow. Själv har jag väl gett skulpturen en mera expressionistisk känsla?

Bilden är en png-fil och Blogger verkar ha problem med dem. Ibland försvinner bilden, för att sedan komma igen. Är det så för er också? Någon som vet om det går att åtgärda på något sätt?

Andra bloggar om: donatello, isak, offer, bildredigering, expressionism, våld, problem, png-filer

En sådan här dag

När jag vaknar mår jag för det mesta dåligt. Ofta har jag någon obehaglig dröm i tankarna, jag brukar vakna av att jag håller på att älta den. Inte någon skrämmande dröm, inte obehaglig på det sättet, mera som vanligt tröttsamt grubbel.
Ibland försöker jag reda ut vad som pågår. Det gjorde jag idag, kanske med ett visst resultat. Någon grälade på mig igår... och grälet kom liksom från en klar himmel. Inte för att det inte skulle finnas orsak att klandra mig, jag har mycket på mitt samvete, vem har inte det...? Men jag brukar kunna se vad som är på kommande och förbereda mig. Dock inte denhär gången. Vad var detdär? frågade jag mig i timmar efteråt... och också nu på morgonen.
Men jag blir vackrare framåt dagen, precis som i ordspråket. Eftersom jag vet det, kommer jag mig ändå upp. Dessutom har jag det så bra just nu, jag behöver ju inte stressa iväg någonstans. Så jag brukar säga till mig själv att nu tar vi det lugnt. Riktigt lugnt. Först gäller det bara att komma på benen, att fatta det beslutet. När det är gjort, öppnar jag fönstret och sticker in näsan, nosar lite på den nya dagen genom myggnätet.
Sedan slätar jag ut sängkläderna... för bäddar, det gör jag inte. Det är nog tiotals år sedan jag sist bäddade min säng - ni vet, som det skall göras. På riktigt. För mig räcker det att släta ut. Jag är nöjd så. Med åren har jag övat mig så att jag kan göra det med ett enda kast. Jag ser till att täcket och pläden ligger någorlunda ovanpå varandra och så tar jag tag i bådas långsidor och kastar...!
Efter det handlar det mest om katterna. Jag undrar kanske vad jag skall ta på mig för att kunna gå ut i trapphuset och släppa ut dem. Många gånger får jag i det skedet upprepa min föresats att ta det lugnt. Jag vet ju att katterna sitter och väntar. Skall hon komma någongång...? De har hört att jag har börjat röra på mig och nu vill de att det skall hända saker. Det skall klappas och fyllas på i matkopparna och så klappas igen. Sedan vill de gå ut. De vill också komma åt att nosa på dagen.
Följande projekt är frukost. Skall det bli te och en rågsmörgås... eller te och en chokladbit? Det blir garanterat både och, men ordningen är inte helt klar.

En sådan här dag. Trög just nu, men nog skall den väl börja flyta? Igår, sent på natten, var jag så lycklig. Jag ville bara fortsätta och fortsätta med mina bilder.... eller vems bilder det nu kan vara frågan om...? För ni förstår, jag och copyright, vi är inte precis som hand i handske, vi passar inte så bra ihop. Ibland kan jag inte skilja på mitt och andras. Det börjar bara klia i fingrarna på mig. Jag ser en bild i någon annans bild och då vill jag ta fram den... och den nya bilden, den är ju faktiskt min!
Här ett exempel. För ett par dagar sedan hittade jag denhär bilden, hos Digital Jethro på flickr. Den är tagen i Lucca, i Toscana. Annars vet jag inte så mycket om den. Det finns massor med anonyma lejon i dendär trakten. Möjligen föreställer den Kristus (lejonet) och en kättare. Men jag kände genast att den var viktig för mig. Här fanns något som jag ville förtydliga. Kanske skulle den passa i min historia också?
Så det blev två nya bilder, båda kallade Big Trouble.


Jo, det är viktiga bilder, för mig. Det har något med närheten att göra, den nära relationen mellan man och lejon, mellan den som är i överläge och den som är i underläge. Titta på hur mannen håller sin hand! Jag tror inte att han kommer att bli uppäten, after all...
Kanske skulle jag också nämna att jag har frågat lov, fast först efteråt. Efter uträttat värv. Men egentligen var det ju bra för båda, inte bara för mig. Han har fått flera länkar av mig - plus att han fick veta att hans fotografi var inspirerande!
Men nu skulle det nog vara dags för dendär rågsmörgåsen. Den kommer med andra tekoppen denhär dagen.

Andra bloggar om: morgon, början, kvällsmänska, copyright, bilder, fotografier, editering, lejon, lucca