Summa summarum

eller vad livet har lärt mig...

När jag förstod vilken hycklare jag var, var det inte lika roligt att vara det längre...

När jag lade märke till mina tarvliga böjelser, blev livet genast roligare igen...

Andra bloggar om: andlighet, andlig utveckling, böjelser, humor, hycklare, livet, nöjen, roligheter, summeringar, tarvliga böjelser, tarvlighet

Mera om den fria viljan

I det förra inlägget kom jag kanske inte så mycket in på den fria viljans problem som jag hade tänkt. Egentligen innehöll det väl bara två påståenden - att förändring är möjlig och att den också är smärtsam. Ingenting om hur förändringar börjar och på vilket sätt den fria viljan spelar in.

Innan jag fortsätter, skulle jag kanske förtydliga. Nu handlar det ju inte om att sluta röka eller flytta till en annan bostad eller något sådant. Inte om yttre förändringar. Det handlar om att sluta tänka och känna på ett visst sätt. Att lämna gamla mönster. Förändringar av typen sluta plåga sig med sin olyckliga barndom.

Igen vill jag också påminna om att jag inte är någon expert på den fria viljans problem. Jag vill bara lägga fram några tankar som jag har, som en följd av vissa händelser i mitt eget liv. Tankar om vad som kanske... begränsar den fria viljan.

Den första tanken har jag redan berört (se mitt förra inlägg). Det gör ont att skiljas från sina gamla mönster. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta...?

Ibland gör det mera ont än annars. Då är det kanske fråga om något som skulle kunna kallas en tröskelerfarenhet...?

För några år sedan kom jag själv över en sådan 'tröskel'. Jag skall försöka säga något om hur det gick till. Det var en lugn tid i mitt liv. Inte mycket hände på det yttre planet. Det tror jag faktiskt är en förutsättning. Jag hade ingen annanstans att vända blicken, så jag blev tvungen att se mig själv... Det var inte så roligt. Jag var inte något glatt sällskap. Inte glad. Inte nyfiken. Inte det minsta intresserad. Jag hade en känsla av att jag redan visste allt. Det fanns inget kvar att undersöka. Alla möjligheter var slut. Det enda som återstod var att dö. Det var den enda erfarenhet som jag inte redan hade. Denhär känslan var så stark att jag fick för mig att det faktiskt skulle hända. Fast jag fysiskt sett var helt frisk, började jag läsa allt jag kom över som handlade om döden. Jag försökte förbereda mig...

Nu dog jag ju inte, men kanske hade jag ändå inte så fel? I efterhand tycker jag att mina känslor ger en ganska bra beskrivning av mitt läge just då. Jag befann mig i ett rum som jag var färdig med. Jag hade undersökt varje vrå av det. Det fanns inget mer att göra där. Jag var utled på detdär rummet och ville nog lämna det, men jag såg ju ingen utväg... Jag ville lämna det, men inte tycker jag att man kan tala om någon fri vilja här. För att kunna välja måste man förstå och det gjorde jag ju inte. Jag trodde ju att jag skulle dö. Att det var därför jag kände som jag kände. Inte kunde jag se något annat rum eller ens dörren till det rummet.

Varför kunde jag inte se någon utväg? Jag tror det beror just på dendär säkerheten som jag hade. Jag var så van vid dethär rummet, kände det så väl. Jag hade mina tankar om allt som fanns i dethär rummet. Om mig själv och alla andra och om inredningen också. Jag hade utvecklat en god smak och visste vad som var bra och vad som var dåligt. Jag hade god översyn också. Ingen kunde lura mig och säga att något fanns i detdär rummet som inte också gjorde det. Jag visste vad som fanns och som inte fanns. Vad som var verkligt. Jag visste allt om dethär rummet - och jag var innerligt trött på det. Jag bara måste komma därifrån. Men det kunde jag inte. All denhär säkerheten som jag hade uppnått, som jag hade haft en sådan nytta av, den blev nu ett hinder. Det var den som gjorde att jag inte kunde se dörren. Inte komma in i det andra rummet. Inte se möjligheten till förnyelse.


Så hur händer det? Hur öppnar man en dörr som man inte ens kan se? En troende skulle säkert säga att det var Gud som gjorde det. Gud ledde mig över tröskeln. Men kanske går det lika bra att säga att jag gjorde det själv, fast på ett omedvetet sätt. Det var jag som kände mig utled och som började förbereda mig på att dö. På ett dimmigt sätt visste jag vad det var fråga om. Men inte tycker jag att man kan tala om en fri vilja. En fri vilja måste väl vara medveten?

Det var ju en chock, detdär. Ett trauma. Att lämna det gamla utan att se någon framtid. Det började med livsleda, men fortsatte med skräck. Igen trodde jag att jag skulle dö - eller kanske bli galen. Väggarna rasade, men jag såg ingen utväg. Golvet smulades sönder under mina fötter och fortfarande visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det tog så länge, innan jag började förstå något...

Jag hoppas att tröskelerfarenheter är unika. Att de bara kan hända en gång under ett mänskoliv. På ett sätt tror jag att det kan förhålla sig så. Det är väl inte möjligt att vara lika oförberedd en gång till? Man blir ju liksom lite misstänksam av sig...

Vad är då kontentan av dethär? På vilket sätt belyser denhär erfarenheten den fria viljans problem? - Jag tycker den visar så tydligt på hur tankar och framför allt värderingar påverkar vår möjlighet att välja. Hur de sätter upp gränser för vad som är möjligt i en viss situation. Om man inte ser dörren, så hur kan man välja att öppna den? En möjlig slutsats skulle kunna vara: Ju mera medvetande, desto mera valfrihet.

Nu var ju dethär ett ganska ovanligt exempel. Jag är inte säker på hur mycket som går att överföra till andra valsituationer. Det finns stora rum och det finns små rum, skulle man kanske kunna säga, och att lämna ett mindre rum behöver väl inte vara så smärtsamt.

Men lika blind kan man kanske vara, också i ett mindre sammanhang...? - Ja, jag vet inte. Jag kan inte se in i någon annans medvetande. Det enda jag kan säga är att jag tror att jag har blivit mera respektfull. Kanske lärde jag mig något om hur olika man kan uppleva det som händer...


Andra bloggar om: fria viljan, fria viljans problem, livet, förändringar, medvetande, medvetenhet, tröskelerfarenheter, upplevelser, valfrihet, verkligheten, vägval

Fria viljans problem

Och vad tänker jag på? - Mer och mer på detdär jobbet som jag snart skall gå till, utan att ha sovit tillräckligt. Men det var förstås inte så det började, dethär nattliga tänkandet...

På Petras blogg diskuteras det 'arvssynd', detdär att man som en följd av vad ens föräldrar har gjort mot en själv, kommer att handla på ett visst sätt mot sina barn. Jag försökte med att tänka tvärtom, att vi för vidare också det positiva som våra föräldrar har gjort mot oss... Det är väl inte så mycket att säga om det. Bara att det väl inte borde heta arvssynd utan kanske arvsförtjänst eller något i den stilen.

Men där ingick också tanken att vi alla kanske gör vårt bästa, utifrån det arv som vi har fått med oss (vår unika kombination av arv- och miljöfaktorer). Den tanken leder ju snabbt vidare till den fria viljans problem. Måste vi handla på ett visst sätt, med just vår speciella kombination av arv- och miljöfaktorer? Kan vi inte ändra på villkoren?

Jag vet inte så mycket om vad filosoferna säger om den fria viljans problem. Det är inte heller på det sättet som jag vill behandla denhär frågan. Numera försöker jag medvetet att inte läsa på, att inte förvirra mig själv med för mycket information. Att försöka känna mig fram istället. Vad har jag själv för erfarenhet av denhär frågan? Vilka är mina inre svar?

Det åskar inatt, by the way. Första gången i sommar som jag hör åskan...

Men tillbaka till sak: Det verkar bli både ja och nej.

Ja, till att förändring är möjlig. Vad skulle jag annat kunna säga? Jag har ju själv upplevt det, Sett hur somliga av mina mönster har försvunnit. Sett hur mönstren inom vår familj har ändrats. Blivit fri och utanför... Jag hade inte tänkt skriva detdär sista, men jag tror att det kan vara viktigt.

Fri och utanför. Både lättnad och... sorg. Det verkar handla om att ta ett steg tillbaka. Att sluta upp att vara med. En asocial handling, på sätt och vis. Räkna inte med mig längre. Jag deltar inte längre i dethär mönstret. Jag tror att mycket av min nedstämdhet de senaste åren har med dethär utanförskapet att göra. Att mina bindningar till mina närmaste har blivit svagare. Jag betyder mindre för dem, de för mig. Ibland har jag en känsla av att jag svävar fritt, i luften. Det finns en dragning tillbaka också. Till gemenskapen, på gott och ont. Ja, det är något gott som man ger upp också. Inte bara känslan av... tillhörighet utan kanske en moralisk vinst också. Misshandlad, javisst, men jag tänker minsann inte göra på samma sätt. Jag är bättre... Ibland har jag en känsla av att det är våra mönster som håller ihop hela världen, på gott och ont. Att den väg som jag verkar gå leder till upplösning. Upplösning av individ, av samhälle...

Nej, nu går jag för långt. Inte var det dethär jag hade tänkt skriva. Inte riktigt... Var inte oroliga, vänner. Säkert har vi mönster kvar så att det räcker och blir över. Domedagen är ännu inte här, haha... Kanske är jag inte ens på rätt spår? Det skulle kunna vara tvärtom också. Att det var nedstämdheten som kom först, som gav upphov till dehär tankarna och känslorna...

Urrk. Dendär blixten träffade nästan min dator! Nu tar jag av den och försöker sova lite istället. Fortsättning kan följa. Det skulle bli om nejsidan då. Kanske.


Andra bloggar om: arvssynd, fri vilja, fria viljans problem

I sanning...

Aah. Klockan är fem på natten och Carul Mare har upptäckt ännu en stor sanning i livet. Den kan formuleras sålunda:

Jag tänker, alltså sover jag icke.

Andra bloggar om: livet, sanningar, sova, sömn, tankar, upptäckter

Min älskare

Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.

Min älskare. Du vet ditt värde. Du har kämpat och nästan förlorat. Du är ärrad och märkt av striden. Men du vet vem du är. Du vet vad du kan. Inget kan ändra på det. Inga hårda ord. Ingenting.

Min älskare. Du känner livet och du känner döden. Du känner rädslan också, men den gör dig inte svag. För du har blod i dina ådror och eld i dina höfter. Du har lärt dig att kämpa och lärt dig att leva. Du flyr inte längre.

Min älskare. Du är en krigare. Du är en av de bästa. Du vågar möta vem som helst - till och med mig. Du är inte rädd för att såra, för du litar på mig. Du vet mitt värde. Du vet att jag vet mitt värde. Därför är du modig. Därför stannar du och slåss.


Min älskare. Du är inte något barn och jag är inte din mor. Jo, ibland kan det vara på det sättet. Jag tar ditt huvud i mitt knä och stryker dig sakta över håret. Talar lugnande till dig... Men aldrig, aldrig när vi älskar!

Min älskare. När det brinner, ut med barnen! Du och jag skall vara kvar ett tag. Du i mig och jag i dig. Brinnande.

Min älskare. Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.

Andra bloggar om: dikter, döden, erotik, erotiska dikter, krig, krigare, kärlek, livet, passion, älskare

Precis rätt (46)

edan i hallen väntade nästa överraskning. Också en kvinna, men inte okänd. Många år hade gått sedan sist, men visst kände han igen henne. Hur skulle han någonsin kunna glömma henne?

Hon såg nästan ut som han mindes. Lång och rak. Axelbred också. Hon hade jämt sett litet för stark ut för att vara kvinna. Men något hade ändå hänt under de gångna åren. Kanske var hon magrare nu? Hon såg kantig ut på något sätt. Det starka hade blivit till kantighet. Nästan bräcklighet.

Håret hade också grånat. Det var nästan helt grått. Men hon bar det som hon brukade. Uppsatt, men inte för spänt. Några slingor skulle jämt hänga ner. Hon ville ju inte se för stram ut, hade hon förklarat för honom. Ja, det var väl när de var unga. Han undrar vad han hade svarat. Om han hade sagt vad han tyckte. Att det inte skulle hjälpa så mycket. Det bästa hon kunde göra var att släppa ut håret. Hennes hår var ju ganska vackert. Tjockt och vågigt.

Han hade ju trott att hon ville göra sig vacker, men säkert tog han fel. Han brukade ju göra det. Men nu, när han såg henne igen, kändes det nästan som om han förstod. Av någon orsak var det lättare nu, när hon var äldre... Eller var det för att han var äldre, för att han hade lärt sig att se bättre...? Det skulle vara lagom, tänkte han i alla fall. Det var så hon ville ha det. Inte för mycket och inte för litet. Hon hade en stark känsla för hur det skulle vara, när det var rätt. Kanske hade hon jämt haft det.

Nej, hon var inte vacker. Inte då och inte nu heller. Hon var för stor för det. För grov. Men ändå. Hon såg bra ut. Faktiskt bättre än förr. Kanske var det dendär mörkgröna dräkten? Den var också precis som den skulle. Så rätt. Den var välskuren och av dyrbart tyg, men inte det minsta prålig. Det skulle ha varit ett misstag. Man prålade inte i Nya Silvaria. Men hon gick inte för långt åt andra hållet heller. Det var en enkel dräkt, men inte vanlig. Inte tarvlig. Det skulle också ha varit fel. Hon måste ju se värdig ut också. Tänka på sin ställning...

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: lagom, minnen, möten, prålighet, rätt, skönhet, smak, stil, utseende, värdighet, åldrande

Så ljuvligt rund (45)

är han kom till baka från jakten, stod det fullt med vagnar på gården. Rådsmöte, kom han ihåg. Igen var det dags för det. Nå, han behövde inte låta sig störas. Rådets herrar och enstaka damer rörde sig mest i den andra flygeln, långt borta från hans egna kvarter. Han behövde inte ens hälsa på dem.

Men till köket måste han och det låg ju mycket närmare. Men vad kunde rådsmedlemmarna ha där att göra? De borde väl bli så väl trakterade att de inte behövde söka sig till köket mellan måltiderna. Det hoppades han i alla fall. Han ville ogärna stöta ihop med någon, inte i dehär kläderna åtminstone. Han kunde ju gissa hur han såg ut efter flera dagar i skogen. Men det fick gå som det ville. Han måste till köket. Med ett rehtier över axeln, hade han egentlígen inget val. Det måste ju tas omhand.

Middagen var över. Köket var redan nästan tomt. En pojke hade ännu några kokkärl kvar att rengöra. En piga, en ovanligt söt en, höll på med golvet. "Ja?" stannade hon upp. Hon log så glatt att han förstod att hon inte kände igen honom.

Ändå kunde han inte låta bli att le tillbaka. "Du är ny här, tror jag." Det måste hon vara, för annars skulle han nog komma ihåg henne. Hon var verkligen söt. Mörk och livfull och så ljuvligt rund i kroppen. "Säkert vet du inte att det är husets skräck som du talar med."

Ett ögonblick såg hon oförstående ut. Men så skrattade hon bara. Obekymrat. "Ni är herr Berthold, eller hur?"

Han kunde ju knappt svara. Det var väl för att han ville ha henne. Det var så länge sedan han hade haft dendär känslan - ja, i alla fall på det sättet. Så starkt. Så överväldigande. Han visste ju inte alls vad han skulle ta sig till. En gång skulle han väl bara ha talat om det för henne. Sagt till henne att komma till hans säng. Men så var det ju inte längre. Det var väl därför också som han blev så rådvill.

Till slut kom han ändå ihåg att han hade ett ärende. Rehtieret. Han bad henne säga till om det.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: begär, fly, flykt, förvirring, jaga, jakt, jägare, kåthet, lust, minnen, mötas, möten, pigor, pigromantik, samtal, sexlust, upphetsing, villebråd

Objektifiering...

Sommar och hetta. Lust till sex.

Man skulle kunna tro att jag har massor med sex, så mycket som jag talar om det, men det är kanske inte helt sant. Inte på det vanliga sättet i alla fall. Det är mera så att jag har lusten. Massor av lust, mest hela tiden.

Först är det en njutning – eller kanske ett slags uppladdning? Jag känner mig full av styrka och vilja. Beredd att springa uppför höga backar... Men sedan blir det mer och mer som en plåga. Jag klarar inte av att ha så mycket energi i kroppen. Nu måste jag bli av med den, på ett sätt eller annat.


Jag längtar efter män, efter kuk, men känner mig rädd också. Inte för männen, men för mig själv. För denhär sidan av mig själv. När jag är upptänd, då är jag knappt mänsklig längre. Jag är opolerad, rå, känslolös... Det enda som jag tänker på är att få min lust tillfredsställd...

Lite humoristiskt skulle man kunna säga att jag objektifierar männen. Jag ser dem bara som könsvarelser. Idag, när jag ser på mig själv, tycker jag nog att vi kvinnor gjorde männen lite orätt, då under feminismens glansdagar. Objektifiering verkar inte vara någon typisk manlig egenskap. Däremot är det kanske det naturliga synsättet för män och kvinnor under stark upphetsning...?

Visst går det att förena denna kyliga hetta med en mera mänskovänlig inställning, i alla fall under de tidigare skedena av upphetsningen. Man kan vara upphetsad och på samma gång öm omtänksam och hänsynsfull... Men jag undrar - har de senare egenskaperna egentligen något med det rent sexuella att skaffa...?


Andra bloggar om: carulmare, erotik, feminism, hänsyn, könsobjekt, känslokyla, lust, objektifiering, omtanke, sex, sexlust, ömhet

Var det värt? (43)

Så var det väl i våras också, med detdär långa samtalet. När Hariberth hade sin stora utfrågning med honom. Det var Hariberth som piskade på. Det var han som styrde deras samtal, som visste - eller trodde sig veta - vart de var på väg.

Först gick det ju bra. Han verkade kunna säga vad som helst utan att Hariberth blev sårad - eller ens förvånad. Tydligen hade de tänkt ungefär på samma sätt. Hariberth hade också sett dendär sidan hos sig själv, dendär svagheten eller vad han nu skall kalla det, och försonat sig med den. Det var i alla fall vad han ville att han skulle tänka.

Men så hände något. Just som han började lita på detdär, som han började slappna av och bli mera öppen - då slutade det att vara på det sättet. Med ens fick han ändå en känsla av att han hade gått för långt. Svag fick han säga att han var, men inte att han hade gått sönder. Det var för mycket. Det var inte det att Hariberth inte skulle ha tänkt den tanken. Nej, det tror han inte. Men det kom för nära. Plötsligt kunde han ju inte se på honom längre. Själv visste han, men andra fick inte veta. Inte han, i alla fall. Det hade han inte försonat sig med.

Efter det ville han bara komma vidare, börja tala om något annat. Det var då som han ställde dendär frågan. På vilket sätt han hade tänkt göra det. Ha ihjäl honom. Nej, han brukade inte tänka på det. Det kändes så främmande, så omöjligt. Han kunde nästan inte tro att det var han som hade haft dedär planerna... Men det var det, förstås - och denhär gången slapp han inte undan. Hariberth var orubblig. Han försökte vädja till honom, förklara för honom hur det kändes. Att han höll på att gå i bitar. Men det hjälpte ju inte. Han måste in i det. Igen måste han bli dendär mannen... Hariberth blev rädd, det kunde han se på honom. Men ändå ville han inte sluta... Eller kanske ändå. På slutet verkade det nästan så. Då började han nog inse att han kunde gå för långt också, att han kanske redan hade gjort det - och det skakade om honom.


De har ju talat om dethär. Ja, inte bara om dendär utfrågningen utan om det som hände senare också, under deras så kallade familjemiddag. Han har försökt att reda ut vad som hände och Hariberth gjorde nog sitt bästa för att hjälpa till, men blev han nöjd...? Blev Hariberth nöjd...? Det skulle han kanske fråga honom. Tyckte han att de hade kommit dit de skulle komma? Uppnått det som skulle uppnås. Eller kanske ännu hellre - var det värt? Var det som de hade uppnått värt det pris som de båda måste betala...?

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: driva på, fordra, kräva, känna, känna sig fram, lidande, löna sig, mening, minnen, samtal, styrka, svaghet, tvinga, vilja, vill, värde, värt, ånger, ångra sig

Puh på villovägar

På sommaren, när solen gassar, kan till och med Nalle Puh komma på villovägar...

Puh tänker på honung. När han kommer hem, skall han öppna en ny burk åt sig. En stor. Men i nästa stund är hon där, precis framför honom. Björntösen. Söt om nosen och glansig i pälsen. Puh skrapar sig i huvudet. - Vad skall dethär betyda? Om jag går åt ena hållet och en sådan sötnos kommer från det andra hållet, då måste det väl vara någon mening med det? Kanske betyder det att jag inte tycker så mycket om honung som jag trodde...?

Men han slickar sig om munnen, när han börjar gå igen. Åt det andra hållet...

Usch, så opassande! Hädiskt nästan. Men just därför kunde jag väl inte låta bli. Puh-snusk! Det är nog värre än Jesus-snusk, eller hur...?



Andra bloggar om: humor, meningen, Nalle Puh, Puh-snusk, snusk, sol, sommar

Peta lite grann (42)

an förstår ju inte hur det går till. Hariberth gör ju inte så mycket. Han är inte någon verksam man. Men ändå blir det precis som han vill. Han bara vill och så petar han lite grann. Ja och så vet han förstås var han skall sätta sitt finger. Det är säkert hans största begåvning. Att hitta sprickan i muren. Att veta var han skall sätta in stöten. Det är så det börjar. Han petar på det svaga stället och sätter igång ett ras av händelser. Stora händelser. Händelser som skakar om dem alla. Sådana gånger är det minsann ingen som klagar på att Hariberth inte kan bestämma sig. Inte han i alla fall. Då vill han bara ha den velige Hariberth tillbaka.

Men Hariberth. Han står ju också där, under raset. Om han ändå skulle vara litet rättvis, så är det faktiskt på det sättet. Hariberth är också med - och han är lika rädd som alla andra. Hukar och försöker skydda huvudet. Jämrar sig. En del av honom gör precis som alla andra. Klagar över att det händer för mycket. Vill bara att allt skall bli som förr igen. Kanske ångrar han sig till och med. Det är han inte riktigt säker på. Men om det inte var på det sättet. Om han inte behövde sätta sitt eget liv på spel. Om han bara kunde stå bredvid och titta på. Lugn och oberörd. Ja, då skulle väl ingen mänska stå ut med honom.

Nej, han vet att han är orättvis. Hariberth skulle i alla fall tycka det. Han skulle känna sig så anklagad. Jag vill inte betyda så mycket, kan han ännu höra honom säga. Gnälla som ett barn... Det var väl inte något skäl, precis, men säkert har han rätt. Han överdriver Hariberths betydelse. Detdär med viljan är ju bara vidskepelse. Inget kan hända bara för att någon vill det - och med Hariberth är det ju dessutom så att han både vill och inte vill... Fast petar gör han ju. Det går inte att komma ifrån - och han är skrämmande säker på var han skall sätta sitt finger.

Det konstiga är att han aldrig lär sig. Han borde ju veta hur det går vid dethär laget. Att han inte kommer att må så bra själv heller. För att uttrycka det milt. Men ändå slutar han inte. Ändå gör han det om och om igen. Det är som om han inte skulle kunna låta bli. Som om han inte märker, när det händer. Det är väl detdär att han inte tänker så mycket. När något känns rätt, så gör han det bara. Just då är det visst det enda som han har i skallen.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: betydelse, finger, fingra, fingrande, hända, händelser, intuition, känna, känna sig fram, känslor, minnen, peta, petande, ras, samtal, tänka, vidskeplig, vidskepelse, vilja, viljor

En liten tant (41)

nte är det ju något nytt precis. Han borde inte förvåna sig. Han, om någon, har ju lärt känna dendär sidan hos Hariberth. Den som är allt annat än velig.

Men det är lätt att låta lura sig. Man behöver bara se på honom för att börja tänka att han inte får något gjort. Det är något så overkligt över honom. De stora drömmande ögonen. Mörka som skogstjärnar. Hårlockarna som spretar. När han skriver, har han fingrarna i håret, och så glömmer han bort att kamma sig. Dedär vita strimmorna också. Nog är det konstigt. Fast han bara är fyrtio år, har han så mycket vitt i håret. Precis som om han redan skulle vara gammal. Ibland kommer han att tänka på en liten tant. Liten har han ju jämt varit, men nu verkar han så bräcklig också. Man kan verkligen bli rädd för att han skall gå sönder. Det är detdär vita, förstås. Han borde ju inte vara så vit ännu. Och dendär smäckra lilla handen. Han kan se den framför sig. Hur den håller en penna eller kanske en bägare vin. Men inte ett svärd. Aldrig ett svärd. Det går inte att föreställa sig.

En liten tant. En ömtålig liten tant. En som man måste ta hand om. Och ändå - han vet att det inte är hela sanningen. Hariberth är inte så hjälplös. Bakom all vekhet finns det något fast också. En hårdhet. En vilja som är så stark att den kan vara skrämmande. En som inte verkar ta några hänsyn alls... Hariberth skulle säga att han är orättvis. Säkert har han rätt också, men han kan inte låta bli att tänka det. När Hariberth vill något, när han verkligen vill något, då händer det också. Han har ju sett det så många gånger. Bertholia föll. Han själv överlevde. Han och Hariberth blev vänner. Varje gång gick det precis som Hariberth önskade sig. Det senaste är förstås dehär samtalen. Hariberth ville att de skulle börja tala om det som hände för tjugo år sedan - och nu gör de det.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: hård, hårdhet, minnen, obeslutsam, obeslutsamhet, omedgörlig, omedgörlighet, overklig, overklighet, skoningslös, skoningslöshet, samtal, tanter, velig, velighet, ömtålig, ömtålighet

Hariberths velighet (40)

ast det är bättre nu. Lättare. Inte för Hariberth, det vet han nog. Men för honom själv. Han har redan sagt det mesta. Han vet det och han kan känna det också... Jo, han kan känna det. Nu har han också börjat känna av både det ena och det andra. Tydligen smittar det. Snart är han lika fnoskig som Hariberth. Men ändå. Det känns bättre.

Bättre, men inte bra. Hariberth är ju inte igenom. Han är orolig för honom - och på samma gång för sig själv. Att han inte skall kunna hjälpa honom. Inte kunna förstå. Inte räcka till. Det är mycket nog - och ändå känns det bättre. Ändå är han en börda lättare... Jo, han vet nog. Han behöver inte fundera på detdär. Det behövs bara att han tänker tillbaka några månader. Han minns ju hur han kände sig i början av sommaren. Efter detdär långa samtalet. Inte är det ju på samma sätt längre. Inte alls. Då var han verkligen nära att ge upp.

Aldrig hade han trott att Hariberth kunde vara på det sättet. Så beslutsam. Så omedgörlig. Så skoningslös. Förmodligen var det med avsikt som han retade upp honom. Gjorde honom så förbannad att han inte längre brydde sig om vad han sade. På det sättet fick han veta precis hur han hade tänkt. Säkert lät han hånfull också.

Så hur kunde han? Hur kunde Hariberth få honom att säga dedär orden? Hariberth som är så... velig. Jo, han brukar kalla honom det. Mest inom sig, men visst har han sagt det högt också. Vad annat kan man säga om honom? En man som aldrig kan bestämma sig. Han klagar och klagar, men lyfter inte ett finger för att ändra på något.

Han kunde ju inte ens bestämma sig för om han skulle bli hochherre eller inte. Jo, han tackade ja till titeln, men säkert bara för att alla ville det. Sedan höll han på att driva dem till vansinne genom att göra... ja, nästan ingenting. Vad de än försökte med, så hjälpte det inte. Ja, för en gångs skull var de på samma sida, han och Wiba... Till slut blev det bestämt att ett råd skulle styra Adalheim i Hariberths ställe. Det var ett välvilligt beslut. Man ville ge honom tid att mogna. Men fortfarande har han inte bestämt sig. Efter tjugo år är det fortfarande rådet som styr.

Efter tjugo år kan han nästan skratta åt det. Vad kan man säga om en sådan man? Är han velig - eller är det kanske precis tvärtom? När han tänker på detdär samtalet, vet han verkligen inte. Kanske var det inte så att han inte kunde bestämma sig - utan att han inte ville. Kanske vägrade han att fatta detdär beslutet...?

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: fnoskig, fnoskighet, hård, hårdhet, obeslutsam, obeslutsamhet, omedgörlig, omedgörlighet, skoningslös, skoningslöshet, sommar, sommardagar, samtal, velig, velighet

Mäster Eckehart - om vägval

Gör precis som du skulle göra, om du kände dig helt trygg.

Mäster Eckehart




Andra bloggar om: citat, Mäster Eckehart, mystiker, sagt, trygghet, vägval

Första mötet med Berthold - klart!

Nu är det långa samtalet klart och kan läsas i sin helhet. Se 1.6 Första mötet med Berthold

Som ni vet skulle jag gärna ha kommentarer på dethär avsnittet. Här är några saker som ni kunde tänka på. Dialogen. Miljön. Tiden. Personerna. Tempusväxlingarna (alla minnen). Tredjepersonsvinkeln. Tänk på vilka val jag har gjort - och hur de känns för er...

Säg på bara! Jag har redan fått en del konstruktiv kritik - och visst kan den få mig att svaja lite. Men sedan hittar jag balansen igen, bestämmer mig för vad jag skall ta till mig och vad jag inte kan bry mig om. Jag vet ju att det i sista hand är mitt beslut. Det är bara jag som har hela boken i huvudet.

Jag funderar också på andra sätt att lägga fram boken på. Kanske en hemsida eller en blogg med kategorier. Eller är det bra på dethär sättet...?

Nu är det förresten dags att byta till en annan tredjeperson. I nästa avsnitt är det Berthold som för ordet.


Andra bloggar om: bok, böcker, historia, historiska romaner, kommentarer, kommentera, läsa, läsning, medeltid, psykologi, psykologiska romaner, romaner, skriva, skrivande

Vad skall dethär betyda? (38)

edan gick det så fel... Eller kanske hade det gjort det redan tidigare? Han visste inte säkert. Men Berthold ville gå. Han kunde se det på honom. Det var något otåligt över honom - och ändå stod han kvar. Behärskade sig. Väntade på ett klartecken från honom.

Han borde väl ha gett det. Men det gjorde han inte. Han ville inte att han skulle gå. Inte på detdär sättet. Kanske mådde han bättre än förut. Han borde i alla fall ha gjort det. För det var ju över nu. Han hade sagt allt som han skulle säga. Men det märktes inte på honom. Fortfarande var han så spänd. Så behärskad. Så plågad. Inte kunde han släppa iväg honom på det sättet. Han ville ju att det skulle bli bra först - och dessutom ville han tacka honom. Jo, han verkligen tacksam. För att han hade fått fråga ut honom. För att han hade försökt svara. För att han hade stått ut.

Men han hade haft andra skäl också. Det hade Berthold minsann gjort klart för honom. Länge och noga, precis som han brukade... Så kanske var det därför som han inte kunde slappna av nu heller, som han måste behärska sig. För att han redan var så upprörd, så arg på honom... "Du skall inte försöka pressa mig", hade han sagt. Det var vid samma tillfälle. Några dagar efter dethär samtalet. Det var då som de hade grälat. "Är det inte jag som skall bestämma detdär? Tycker du inte det? När eller kanske om jag skall ändra mig."

Han visste ju det själv. Han hade pressat honom. Hela kvällen hade han gjort det. Fram till detdär ögonblicket. Han hade inte låtit honom komma undan med några halvsanningar. Men inte var det väl det som hade gjort honom så upprörd? Han hade ju trott att han fick. Att han förstod... Men efter detdär ögonblicket? Hade han försökt tvinga honom då också? Var det därför som han hade gjort det? För att få honom att ändra sig...? Han visste inte. Fortfarande vet han inte. Han hade i alla fall inte tänkt på det sättet... Kanske hade han inte tänkt något alls. Det var väl det som var felet. Berthold brukade ju säga det. Han tänkte inte. Gjorde bara. Med ens hade han bara satt armarma om honom. Omfamnat honom. Han hade aldrig gjort det förut och han ångrade sig genast. Han kunde ju känna det - Berthold ville inte. Han var så stel i kroppen. Han försökte inte hindra honom, men inte tog han emot honom heller. Han bara stod där. Stel. Orörlig. Orubblig.

Han kunde förstås ha tagit ner sina armar. Tagit ett steg tillbaka. Men det ville han inte. Igen ville han inte ge sig. Det var inte det att han kände sig sårad. Inte alls. Just då kände han sig så säker. Han visste att Berthold tyckte om honom. Älskade honom. Kanske hade han aldrig känt sig så säker på det som just den kvällen... Och ändå måste han vara så spänd. Ändå kunde han inte ta i honom. Inte krama om honom. Det fanns något inom honom som var i vägen. Han hade velat få bort det. Det var kanske dendär ilskan, men det förstod han ju inte då. I alla fall var det därför som han inte gav upp. Som han inte kunde släppa honom. Om det var att pressa honom. Om det var det som Berthold hade menat... Ja, då hade han väl gjort det.

"Vad skall dethär betyda, Hariberth?" Han hörde det på rösten också. Lika omedgörlig. Här skulle inga känslor släppas fram.

Att jag älskar dig, ville han säga. Men han kunde inte få fram det. Det gick ju inte, när Berthold var på detdär sättet. När han måste vara så hård.

"Jag tycker nog att du kunde ha valt ett annat tillfälle. Inte när jag just har talat om hur jag skulle döda dig. Håller du inte med om det?"

"Nej. Jag tycker att det är ett bra tillfälle." Han menade vad han sade. Men ändå lät han inte övertygande. Han hörde ju det själv. Han lät bara envis. Trotsig. Liten.

Det kom ett underligt läte. Han kunde inte avgöra om det var ett skratt eller bara en grymtning. Sedan gick det snabbt. Berthold sade inget. Tog honom bara i axlarna och vred honom runt. Gav honom en knuff i ryggen så att han måste ta några steg in i rummet. Så att han skulle bli av med honom. Inte behöva ha honom så nära.

"Tack skall du ha, systerson", hörde han honom säga. "Men jag skall gå nu."

När han vände sig om, såg han bara ryggen av honom. Han var redan på väg därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, brott, hårdhet, kontroll, kramar, kärlek, lagar, lagbrott, mord, mörda, obehag, olyckor, olycksfall, omfamna, omfamningar, självkontroll, skuld, skyldig, skäl, stelhet

Poltergeist

En dröm.

Sekunden före det händer, förstår jag. Andarna är tillbaka. De kommer som en storm. Hela mitt medvetande är poltergeist. Håret står rakt upp. Jag lyfts upp från sängen, svävar i luften. Det är andarna som gör det. Jag har en känsla av att de triumferar. Fortfarande har de mig i sin makt. Jag trodde jag var fri från dem, men det är jag inte.

Jag vaknar upp. Det går mycket snabbt, för upplevelsen är så intensiv. Dessutom vet jag att jag måste vakna. Jag vet det redan i drömmen. Bara genom att vakna kan jag komma undan. Men det räcker inte att bara slå upp ögonen. Dethär är en dröm med sug. Jag måste stiga upp också, gå ett varv därhemma. Om jag inte gör det, sugs jag in i drömmen igen.


Detta är en återkommande dröm. Jag har haft den ända sedan min stora kris 1998. Med ojämna mellanrum kommer den tillbaka. Ofta är det en vanlig dröm som utvecklas till den poltergeistdröm som jag beskrev ovan. Varje gång är det samma inslag. Stormen. Håret som reser sig. Detdär att jag lyfts upp. Det är en maktdemonstration, vet jag. Andarna visar vad de kan.

De första gångerna jag hade denhär drömmen blev jag verkligen skakig. Säkert kunde jag inte sova mera den natten, inte utan sömntabletter i alla fall. Jag ville inte tro på andar. Jag hade beslutat mig för det. Men jag var inte orubblig. Drömmen var ju så intensiv också. Kändes så verklig. Inte ville den släppa taget heller. Det enda som hjälpte var ju att stiga upp, att skaka av mig den. Jag visste inte vad jag skulle tro...

Men de sista åren har jag blivit mera blaserad. Ett toalettbesök, en cdskiva med lugnande musik och en smula av en sömntablett (om jag måste stiga tidigt upp) - och så somnar jag igen. Andarna går på som förr, gör sitt bästa för att imponera, men jag håller på att tröttna på deras konster.

Det blev ännu tydligare för ett par nätter sedan. Jag är inte helt säker på vad som hände. Funderade nog på att skriva upp det, men så tänkte jag att jag ändå skulle komma ihåg. Det gjorde jag också, men inte så exakt som jag hade velat. Men denhär gången hade jag en annan tanke i drömmen. Inte att jag måste vakna för att komma undan. Inte att jag måste fly. Nej, denhär gången behövde jag inte snabbt komma upp till ytan. Jag visste att jag inte trodde på andar. Jag visste att de var min egen skapelse och att jag därför också kunde få dem att sluta finnas. Redan i drömmen visste jag det... Jag vaknade upp, precis som alla andra gånger. Men med en glad känsla. Segervittring. Jag gick till toaletten också, men bara för att jag hade ärende dit...

Det skall bli intressant att se vad som händer nu. Om drömmen kommer tillbaka och isåfall på vilket sätt. Jag har en känsla av att något verkligen har ändrat sig.



Andra bloggar om: andar, carulmare, demoner, drömmar, kamper, makt, maktdemonstrationer, maktkamper, poltergeist, seger, segervittring, spöken, återkommande drömmar

Ingen olycka (37)

et var rädslan, förstås. Först på slutet började den ge med sig. Han märkte väl att det inte hände så mycket. Berthold stod kvar som förut. Han föll inte död ner på golvet. Han fortsatte med sina förklaringar också. Det var väl därför som han lugnade ner sig. Som han kunde fånga upp några ord. "...men någon olycka skulle det inte bli. Det hade jag ändå klart för mig. Då skulle hon väl aldrig ha gett upp. Aldrig sluta misstänka mig... Ja, du har väl förstått det nu? Att jag tänkte ganska mycket på hur min syster skulle ställa sig. Din död skulle... inte störa vårt förhållande - eller bara så litet som möjligt... Därför skulle det inte bli någon olycka. Om Wiba inte skulle bli misstänksam, måste det se ut som om någon annan hade gjort det..." Han såg på honom, medan han talade. Hela tiden såg han på honom. Själv såg han också tillbaka, men det blev ändå inget möte. Det var dendär hårdheten igen. Den fanns i ögonen också. De var lika hårda, lika livlösa som allt annat på honom.

Vad mera hade han sagt...? Jo, något om hur han hade känt sig. Hur detdär beslutet hade känts. Igen hade han haft en sådan där vag känsla. Ett obehag av något slag. Då hade han väl inte tänkt så mycket. Känslor var ju inte så viktiga för honom. Men nu kunde han förklara. "Det var inte för din skull", sade han genast. Förekom han honom. "Dethär handlade om oss. Jag och de andra bertholdarna. Mitt förhållande till dem. Jag tror jag kände att jag svek dem..." Detdär var nytt. Han hade ju faktiskt tänkt sig att Berthold hade gjort ungefär som han ville. Att han inte hade brytt sig om vilka lagar som gällde. Men så var det ju inte alls. "Detdär har du kanske från silvarerna", föreslog Berthold. "För dem kunde det säkert verka på det sättet, som om vi inte hade några lagar alls... Men Hariberth, det var ju våra lagar. Bertholdarnas lagar. Lagar som skulle hjälpa oss att hålla oss kvar vid makten. Det förstår du väl att jag inte kunde strunta i dem...! Det ville jag ju inte heller. Det var ju jag som skulle upprätthålla dem..."

Jo, han förstod. När han hade hört detdär, blev han genast övertygad. Det stämde ju mycket bättre. Passade så bra ihop med den Berthold som han hade lärt känna. Som var så noggrann. Så bunden av sina plikter... Men nu hade han alltså bestämt sig. Han skulle göra det i alla fall. Bryta mot Bertholias lagar - och på det grövsta sätt. Sända en oskyldig i döden... Igen skulle han göra något som han egentligen inte ville. Som gick emot hans innersta känslor. Inte undra på att han hade obehag.

Det var väl inte så mycket mera - eller också var det så självklart, det som följde. Med ens verkade allt så självklart. "Jag hade ju inget val", sade han "Det var väl så jag tänkte på det... En silvar i Adalheim. En som styrde självständigt också. Det var ju ett sådant hot...! Mot allt som vi hade vant oss vid. Mot allt som vi brukade tänka. Mot hela Bertholia... Därför hade jag inget val. Jag var tvungen att göra något. Bli av med detdär hotet. Om det betydde att en oskyldig skulle mista livet, så fick det väl göra det. Det var ändå mera rätt än att låta Bertholia gå under..." Han kunde nog ha lyckats. Det trodde han fortfarande. Det var så många som ville bli av med honom och några hade sagt det högt också. Någon av dem skulle ha fått betala dyrt för sin oförsiktighet. Mera kunde han inte säga. Någon plan hade det inte funnits. Inte egentligen.

Igen trodde han honom genast. Han visste inte varför, men det gjorde han. Kanske var det något i hans hållning - eller i blicken...? Men Berthold fortsatte bara. Han ville förklara sig. Ville att han skulle bli övertygad. "Jag kunde ju inte veta att det var så bråttom. Att du snart... skulle vara utom räckhåll för mig." Ja, kanske var det blicken. Den verkade inte så livlös längre. Så kanske mådde han bättre nu... "Dessutom tänkte jag väl att det kunde vara en fördel. Att vänta, menar jag. Det skulle kunna få Wiba att slappna av. Släppa på sin uppmärksamhet... Jo, kanske var det så jag tänkte... Ja, och så skulle det ju bli krig också. Jag hade ju så mycket att tänka på..."

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, brott, dö, död, förklaringar, hot, hårdhet, kontroll, lagar, lagbrott, mord, mörda, obehag, olyckor, olycksfall, självkontroll, skuld, skyldig, ånger, ångra sig

Babels torn

högt uppe
från mitt torn
ser jag ner på världen


på mänskorna
som rusar runt runt
och tror att de måste
att det har betydelse
vad de gör

på mig själv
som också är därnere
som också rusar runt
men utan att veta varför
utan att tro

och jag undrar
vem är det mera synd om?

Andra bloggar om: arbetsamhet, babels torn, betydelse, brådska, dikter, elfenbenstorn, livet, meningen, synd om, tankar, torn, tro

Ta inte i mig (36)

an du inte sätta dig igen?" Han visste väl inte på vilket ben han skulle stå. Visst ville han att Berthold skulle svara honom, men nu började han bli orolig också. Det var ju så tydligt att han inte mådde bra. Han tog honom i armen, försökte leda honom tillbaka. Men Berthold ville ju inte. Med en stel rörelse tog han bort hans hand. "Låt mig vara, Hariberth", sade han, igen med dendär rösten. Dendär tonlösa. "Ta inte i mig, så kan jag kanske fortsätta."

Han förstod hur han menade. Igen skulle han behärska sig. Det var så han skulle klara det. På det sättet skulle han kunna berätta. Men hans kropp verkade inte lika säker. Han såg så hård ut, särskilt i ansiktet. Det var hårt som sten. Ändå kände han sig inte det minsta lugnad. Dethär var inte styrka. Dethär var en sten som höll på att spricka upp. Det var därför som han inte fick röra vid honom. Då skulle spänningen bli för stor. Då skulle det hända.

Han blev bara räddare. Han tyckte inte om dendär behärskningen. Dendär hårdheten. Han var rädd att den skulle ta livet av honom. Hjärtat skulle inte orka - eller också skulle han inte få luft. För vem kunde andas i en sten...? Han fick för sig både det ena och det andra. Berthold skulle ha skrattat, sagt att han bara inbillade sig. Men det var så hemskt. Dendär behärskningen var så hemsk. Igen kom han att tänka på gråten. Att nu skulle Berthold gärna ha fått gråta. Han skulle ha fått göra vad som helst, bara han slutade upp att behärska sig. Men gråta skulle vara bäst. På något sätt visste han det. Då skulle han inte spricka. Gråten skulle mjuka upp stenen. Gråt! ville han skrika, men han vågade ju inte.

Han vågade inte göra något alls. Bara se på detdär stenansiktet och hoppas att allt skulle gå bra. Att det inte skulle hända något hemskt... Ja, och så ångrade han sig. I den stunden ångrade han sig verkligen. Han skulle inte ha ställt dendär frågan. Han hade gått för långt. Det skulle vara hans fel, om det hände honom något... Det var ju så onödigt också. Nu fick han sitt svar. Han hörde hur han förklarade och förklarade. Hela tiden med dendär tonlösa rösten. Men han förstod ju inte. Han kunde ju inte förstå vad han sade.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, beröring, far, fäder, grym, grymhet, gråt, gråta, gå sönder, hårdhet, kontroll, känslor, kärlek, mord, mörda, röra, självkontroll, skuld, sönder, ånger