På Petras blogg diskuteras det 'arvssynd', detdär att man som en följd av vad ens föräldrar har gjort mot en själv, kommer att handla på ett visst sätt mot sina barn. Jag försökte med att tänka tvärtom, att vi för vidare också det positiva som våra föräldrar har gjort mot oss... Det är väl inte så mycket att säga om det. Bara att det väl inte borde heta arvssynd utan kanske arvsförtjänst eller något i den stilen.
Men där ingick också tanken att vi alla kanske gör vårt bästa, utifrån det arv som vi har fått med oss (vår unika kombination av arv- och miljöfaktorer). Den tanken leder ju snabbt vidare till den fria viljans problem. Måste vi handla på ett visst sätt, med just vår speciella kombination av arv- och miljöfaktorer? Kan vi inte ändra på villkoren?
Jag vet inte så mycket om vad filosoferna säger om den fria viljans problem. Det är inte heller på det sättet som jag vill behandla denhär frågan. Numera försöker jag medvetet att inte läsa på, att inte förvirra mig själv med för mycket information. Att försöka känna mig fram istället. Vad har jag själv för erfarenhet av denhär frågan? Vilka är mina inre svar?
Det åskar inatt, by the way. Första gången i sommar som jag hör åskan...
Men tillbaka till sak: Det verkar bli både ja och nej.
Ja, till att förändring är möjlig. Vad skulle jag annat kunna säga? Jag har ju själv upplevt det, Sett hur somliga av mina mönster har försvunnit. Sett hur mönstren inom vår familj har ändrats. Blivit fri och utanför... Jag hade inte tänkt skriva detdär sista, men jag tror att det kan vara viktigt.
Fri och utanför. Både lättnad och... sorg. Det verkar handla om att ta ett steg tillbaka. Att sluta upp att vara med. En asocial handling, på sätt och vis. Räkna inte med mig längre. Jag deltar inte längre i dethär mönstret. Jag tror att mycket av min nedstämdhet de senaste åren har med dethär utanförskapet att göra. Att mina bindningar till mina närmaste har blivit svagare. Jag betyder mindre för dem, de för mig. Ibland har jag en känsla av att jag svävar fritt, i luften. Det finns en dragning tillbaka också. Till gemenskapen, på gott och ont. Ja, det är något gott som man ger upp också. Inte bara känslan av... tillhörighet utan kanske en moralisk vinst också. Misshandlad, javisst, men jag tänker minsann inte göra på samma sätt. Jag är bättre... Ibland har jag en känsla av att det är våra mönster som håller ihop hela världen, på gott och ont. Att den väg som jag verkar gå leder till upplösning. Upplösning av individ, av samhälle...
Nej, nu går jag för långt. Inte var det dethär jag hade tänkt skriva. Inte riktigt... Var inte oroliga, vänner. Säkert har vi mönster kvar så att det räcker och blir över. Domedagen är ännu inte här, haha... Kanske är jag inte ens på rätt spår? Det skulle kunna vara tvärtom också. Att det var nedstämdheten som kom först, som gav upphov till dehär tankarna och känslorna...
Urrk. Dendär blixten träffade nästan min dator! Nu tar jag av den och försöker sova lite istället. Fortsättning kan följa. Det skulle bli om nejsidan då. Kanske.
Andra bloggar om: arvssynd, fri vilja, fria viljans problem
Att släppa greppet-problematiken är det inte som Boye skriver om knopper och droppar? Varför gör det ont när knoppar brister och varför tvekar droppen att släppa grenen. För att det är så hisnande det där steget när man går från ett till annat. Från gammalt till nytt. Det är lika ansträngade att gå obanad väg varse vägen är i tanken eller den fyssika världen.
SvaraRaderaMen har man en gång vant sig vid det där hisnande steget, kan det vara svårt att vara utan.
Jo, säkert. Naturliknelser är kanske precis rätt, för jag undrar ju hur mycket frivillighet (fri vilja) det finns med i stora förändringar...? Skulle vi alls vara villiga att förändras, om det fanns möjlighet att fortsätta som förut? Och sist - jag är inte säker på att det går att gå tillbaka heller...
SvaraRaderaMen nu skall jag försöka skriva lite på den andra delen...