Jag har just köpt ett jättedyrt objektiv - och kan ni fatta hur tungt det var att trycka på Beställa-knappen?!
Nu efteråt känner jag mig helt slut, det surrar i huvudet av yrsel, men på samma gång är jag ganska nöjd också, att jag äntligen fick det gjort, att jag just idag faktiskt hade kraften att genomföra köpet. Om än nätt och jämt.
Försökte tidigare i sommar att köpa från ett annat ställe, men backade ur till slut. Därifrån skulle jag ha fått objektivet för trehundra(!) euro mindre, säkerligen för att man kommit på ett sätt att undgå att betala skatt. Inte för att jag är moralisk eller så, men jag förstod att om jag köpte därifrån så skulle jag känna mig nervös i tre veckor (=leveranstiden), ända tills jag verkligen hade fått produkten i mina händer.
Jag bär på mycket ängslan när det gäller pengar...
torsdag 11 juli 2013
lördag 6 juli 2013
View of Tallinn from Toompea
I love to walk in the old town of Tallinn. From Toompea, the upper part of Vanalinn, you have some nice views of the old town. The peak 'between' the tree branches is the gothic church of St. Olav. Once upon a time, in the 16th and 17th centuries, this was the highest building in the world.
Link to postcard
Link to postcard
torsdag 4 juli 2013
Sällskaplighet
Det verkar som att jag blir mindre och mindre sällskaplig.
Ibland oroar jag mig för det, att jag hellre stannar ensam hemma än går någonstans. Många gånger, när jag ändå bestämmer mig för att vara sällskaplig, kan jag ångra det efteråt...! Det känns inte som om jag skulle ha fått något i utbyte under den gemensamma stunden.
Kanske beror det på att det jag tänker och känner sitter så långt inne. Jag har inte heller någon lust att berätta om inte den andra parten tydligt visar sitt intresse. Det blir mest att jag lyssnar och kommenterar det som den andra personen vill tala om - och får allt mera tråkigt.
Men idag fick jag en tanke som kändes bra och kanske rentav är lite ny. I alla fall har jag inte tänkt den på ett bra tag.
Man behöver inte vara tillsammans för att känna samhörighet. Faktiskt kan jag känna mig mera samhörig när jag är ensam än när jag har sällskap. I ensamheten finns inga hinder som olika temperament, personlighet och erfarenheter. Allt är självklart.
När man är i rätt sinnestämning förstås.
Ibland oroar jag mig för det, att jag hellre stannar ensam hemma än går någonstans. Många gånger, när jag ändå bestämmer mig för att vara sällskaplig, kan jag ångra det efteråt...! Det känns inte som om jag skulle ha fått något i utbyte under den gemensamma stunden.
Kanske beror det på att det jag tänker och känner sitter så långt inne. Jag har inte heller någon lust att berätta om inte den andra parten tydligt visar sitt intresse. Det blir mest att jag lyssnar och kommenterar det som den andra personen vill tala om - och får allt mera tråkigt.
Men idag fick jag en tanke som kändes bra och kanske rentav är lite ny. I alla fall har jag inte tänkt den på ett bra tag.
Man behöver inte vara tillsammans för att känna samhörighet. Faktiskt kan jag känna mig mera samhörig när jag är ensam än när jag har sällskap. I ensamheten finns inga hinder som olika temperament, personlighet och erfarenheter. Allt är självklart.
När man är i rätt sinnestämning förstås.
onsdag 10 april 2013
Ekorren som kom ner
Har ni varit med om något liknande? Att en ekorre kommer ner från trädgrenarna för att hälsa! Då tyckte jag bara att det var härligt att få fota den på så nära håll. Nu när jag ser bilderna undrar jag om den kanske hade något ärende, om den behövde hjälp på något sätt. När den hade rusat upp och ner i de närmaste träden ett oräknat antal gånger, blev den till slut stilla uppe på en gren. Men den försvann ju aldrig, det var jag som gick därifrån när den inte verkade vilja göra flera konster! Det var en hona förresten, med spenar som såg lite blöta ut... kanske hade den ungar?
tisdag 26 mars 2013
Solbadande änglar
Ja, jag tror det börjar bli vår nu.
Tycker att ljuset har blivit mjukare, att det faktiskt syns på bilderna nedan.
Se så ömt ljuset omfamnar de båda små änglarna på gravgården och så de verkar njuta av det.
Fast jag kanske bara inbillar mig... det gör jag så gärna!
Tycker att ljuset har blivit mjukare, att det faktiskt syns på bilderna nedan.
Se så ömt ljuset omfamnar de båda små änglarna på gravgården och så de verkar njuta av det.
Fast jag kanske bara inbillar mig... det gör jag så gärna!
lördag 23 mars 2013
Foto och konsthistoria... behovet av drama
Igår kväll kom jag igen att tänka på att jag ofta hellre arbetar med konsthistoriska verk än med mina egna fotografier och så tänkte jag vidare att nu skall jag verkligen försöka förstå varför.
Ibland brukar jag säga att det är just det faktum att det inte är mina egna bilder som ger mig en känsla av lust och frihet - och då bidrar det förstås väldigt mycket att konstnärerna inte längre lever. Jag kan inte såra dem med mina tankar och tolkningar, jag behöver inte oroa mig för deras reaktioner.
Men igår kväll tänkte jag att dethär inte är hela sanningen, det är något mera med de äldre målningarna som drar... jag tror det är själva omgivningen. Bilder ur konsthistorien är inte bara historiska, de har också en historia att berätta. När jag själv tar fotografier, blir det mest naturbilder. Jag kan inte närma mig mina medmänskor utan att störa dem - eller som det brukar heta inom forskningen, utan att påverka det jag undersöker. Det går förstås att ta smygfoton och såna bilder kan bli verkligt bra, men de går ju inte att använda i alla sammanhang, är inte helt och hållet mina egna. Men dethär stycket handlar inte om att ta bra bilder - eller jo, om man med bra menar bilder som är ett klart uttryck för konstnärens inre strävan. För det är ju det konsten handlar om, att hitta ett så bra uttryck som möjligt för det man har inom sig. I den meningen är varje mänska konstnär, så tänker jag i alla fall.
Men för att återgå till mig och min inre strävan. Det finns en tredje sak med det konsthistoriska också. Nu behöver jag nog repetera. 1) Att konstnärerna är döda. 2) Att de berättar en historia. Trean är kanske mest en vidareutveckling av nummer två, inser jag nu. I konsthistorien finns mycket drama och det är väl något som vi mänskor alltid verkar ha behov av. Jag skall inte försöka reda ut varför, men det har väl något att göra med att vi behöver få leva oss in i alla möjliga situationer, inte minst de hemska, för att indirekt kunna bearbeta våra känslor inför det egna livet. 'Det hör till livet', är en fras som man ofta upprepar, som för att avdramatisera, men jag tror inte riktigt att det går. Den inre dramatiken fortlever ändå.
Medan jag skriver, gör jag ännu en iakttagelse. Inte heller gamla tiders konstnärer hämtade sina motiv ur samtiden... ja, bortsett från porträttmålningarna då, brödfödan. Istället levde de sig in i bibelberättelser, myter och den historia som för dem verkade gammal. Så kanske är det bara så det är. Utan känsla av frihet, eller kanske säkerhet, vågar man inte öppna sin själ.
Ibland brukar jag säga att det är just det faktum att det inte är mina egna bilder som ger mig en känsla av lust och frihet - och då bidrar det förstås väldigt mycket att konstnärerna inte längre lever. Jag kan inte såra dem med mina tankar och tolkningar, jag behöver inte oroa mig för deras reaktioner.
Men igår kväll tänkte jag att dethär inte är hela sanningen, det är något mera med de äldre målningarna som drar... jag tror det är själva omgivningen. Bilder ur konsthistorien är inte bara historiska, de har också en historia att berätta. När jag själv tar fotografier, blir det mest naturbilder. Jag kan inte närma mig mina medmänskor utan att störa dem - eller som det brukar heta inom forskningen, utan att påverka det jag undersöker. Det går förstås att ta smygfoton och såna bilder kan bli verkligt bra, men de går ju inte att använda i alla sammanhang, är inte helt och hållet mina egna. Men dethär stycket handlar inte om att ta bra bilder - eller jo, om man med bra menar bilder som är ett klart uttryck för konstnärens inre strävan. För det är ju det konsten handlar om, att hitta ett så bra uttryck som möjligt för det man har inom sig. I den meningen är varje mänska konstnär, så tänker jag i alla fall.
Men för att återgå till mig och min inre strävan. Det finns en tredje sak med det konsthistoriska också. Nu behöver jag nog repetera. 1) Att konstnärerna är döda. 2) Att de berättar en historia. Trean är kanske mest en vidareutveckling av nummer två, inser jag nu. I konsthistorien finns mycket drama och det är väl något som vi mänskor alltid verkar ha behov av. Jag skall inte försöka reda ut varför, men det har väl något att göra med att vi behöver få leva oss in i alla möjliga situationer, inte minst de hemska, för att indirekt kunna bearbeta våra känslor inför det egna livet. 'Det hör till livet', är en fras som man ofta upprepar, som för att avdramatisera, men jag tror inte riktigt att det går. Den inre dramatiken fortlever ändå.
Medan jag skriver, gör jag ännu en iakttagelse. Inte heller gamla tiders konstnärer hämtade sina motiv ur samtiden... ja, bortsett från porträttmålningarna då, brödfödan. Istället levde de sig in i bibelberättelser, myter och den historia som för dem verkade gammal. Så kanske är det bara så det är. Utan känsla av frihet, eller kanske säkerhet, vågar man inte öppna sin själ.
torsdag 21 mars 2013
BUNNY Rupert A summer morning 1897
Oil on canvas
Height: 97.9 mm (3.85 in). Width: 129.5 mm (5.1 in).
Art Gallery of South Australia, Adelaide
The feeling of summer, in soft harmonious pastel colours.
Height: 97.9 mm (3.85 in). Width: 129.5 mm (5.1 in).
Art Gallery of South Australia, Adelaide
The feeling of summer, in soft harmonious pastel colours.
onsdag 20 mars 2013
KHNOPFF Fernand Jeanne Kéfer 1885
I wonder what is going to happen. The small girl (Jeanne Kéfer) seems to be a little dressed up and she looks so hopeful and happy. A heart-warming painting in soft and light colors... I'm really pleased that the image file is so large (40 inches or 101 cm on any side).
söndag 17 mars 2013
RIQUER Alexandre de Composition with winged nymph blowing amongst reeds, 1887
Tempera on canvas
Height: 1,760 mm (69.29 in). Width: 1,770 mm (69.68 in).
Museu Nacional d'Art de Catalunya, Barcelona
Height: 1,760 mm (69.29 in). Width: 1,770 mm (69.68 in).
Museu Nacional d'Art de Catalunya, Barcelona
fredag 15 mars 2013
Armor chamber fantasy
I can really imagine this. Suddenly the artist started to see living men inside all those old suits of armor. His technique seems to emphasize this dreamlike state of mind. Part of the painting is very sketchy and the closest soldier has eyes, but no arms. Another suit of armor seems to be completely empty.
Adolf Menzel - Armor chamber fantasy, 1866
Pencil, body color, heightened with brush and white, on brown paper
Adolf Menzel - Armor chamber fantasy, 1866
Pencil, body color, heightened with brush and white, on brown paper
söndag 10 mars 2013
Måna-Lisa
Jag har länge tänkt göra väggklockor av ansikten från konsthistorien och Mona Lisa var liksom ett självklart första val, kändes bara rätt på något vis. Igår arbetade jag flera timmar med Mona Lisa, men utan att komma någonvart, ingenting blev riktigt bra. Sen började jag prova med lite vad som helst, uppgiven som jag var, dethär skulle ju ändå inte bli till något. Jag kombinerade lager lite hejvilt och i ett skede var jag till och med där och klottrade i ansiktet! Stackars Leonardo i sin himmel, så respektlös jag var! Sen blev det plötsligt riktigt bra, ja, enligt min egen uppfattning. Måna Lisa hade fått ett annat uttryck i sitt ansikte. Hennes leende var inte längre så svalt och distanserat, hon hade förlorat något av sin månlikhet, men fått en ny sårbarhet, framför allt i blicken... och jag hade väldigt svårt att tänka mig henne som väggklocka. Kan ni?
lördag 9 mars 2013
Are you moving?
Picture from an old Danish childrens's book, illustrated by Alfred Schmidt.
It seems to me that the children have just arrived at their new home and that everything seems very new and different from what they were used to. Moving can sometimes be rather overwhelming - and I suspect that this was a very long journey.
Christian Winther - The flight to America, 1830. Illustrations by Alfred Schmidt.
It seems to me that the children have just arrived at their new home and that everything seems very new and different from what they were used to. Moving can sometimes be rather overwhelming - and I suspect that this was a very long journey.
Christian Winther - The flight to America, 1830. Illustrations by Alfred Schmidt.
söndag 3 mars 2013
Another facebook business card
Can be customized to suit any facebook user. If you don't have a facebook page, you can just add the name of your facebook profile. Nothing complicated about this design, just replace the default text with you own contact information.
Facebook CC0059 Business Card
Find me on facebook
A small card to give to new friends, to help them find you on facebook. A very customizable little thing. Add you own name, facebook web address and e-mail. Also add your facebook profile and cover photos.
EDELFELT, Albert Young woman in her boudoir 1879
Ung kvinna i sin boudoir.
Oil on canvas , 13 3/4 x 10 5/8 in, 35 x 27 cm
Image file: 2,071 × 2,625 pixels, 2.66 MB
Large preview
Oil on canvas , 13 3/4 x 10 5/8 in, 35 x 27 cm
Image file: 2,071 × 2,625 pixels, 2.66 MB
Large preview
Reading the newspaper
tisdag 26 februari 2013
Solen bakom björkarna
Det var solen bakom björkarna som fick mig att ta denhär bilden. Men det var inte förrän jag kom på att förstora den med ungefär 200% som jag verkligen började gilla den.
Tycker om kontrasten mellan de fluffiga snövita grenarna och det finskurna grenverket, upplyst av den låga midvintersolen (ja, dethär var för en månad sedan). Bakgrunden ser för mig ut som en romersk mosaik, allt är hackat i små lysande bitar...!
Tycker om kontrasten mellan de fluffiga snövita grenarna och det finskurna grenverket, upplyst av den låga midvintersolen (ja, dethär var för en månad sedan). Bakgrunden ser för mig ut som en romersk mosaik, allt är hackat i små lysande bitar...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)