tisdag 12 april 2011
Vill ha löv!
tyckte jag denhär skånepilen sade till mig. Löv! Nu! Och så headbangade den med huvudet som en tonåring på rockkonsert. Otålig.
Ta en dusch på Gustav Adolfs torg?
Helt okej, om man är en staty. Inte det minsta uppseendeväckande. Statyn är en del av Gerhard Hennings skulpturfontän Öresund, från 1934. Finns på Gustav Adolfs torg, Malmö.
torsdag 31 mars 2011
måndag 28 mars 2011
Vad tycks?
Figurerna ingår i Stig Blombergs skulpturgrupp på Stortorget i Malmö. Torgbrunn heter den, från 1964.
fredag 25 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Ett urdrucket vinglas
Inneboende
tisdag 8 mars 2011
Packar
Idag har jag börjat packa. I övermorgon skall jag flyga till Köpenhamn och sedan tar jag tåget vidare till sonen i Malmö. Det är meningen att jag skall vara borta i hela tio dagar.
Önskar bara att jag kände mig lite piggare.
Men kanske kommer humöret på samma gång som jag går in på flygstationen? Ibland gör det det. Jag tror det är dendär känslan av liv och rörelse, med ens är jag mitt i världen.
Eller också händer det när jag inser att jag verkligen skall få återse mitt barn. Så var det när jag senast reste för att hälsa på honom, några minuter före ankomsten till Kastrup spratt det till inom mig.
Varför kan jag inte redan börja förvänta mig saker? Trevliga saker, menar jag. Varför är jag så mycket bättre på att oroa mig?
Det har verkligen varit en lång vinter.
Önskar bara att jag kände mig lite piggare.
Men kanske kommer humöret på samma gång som jag går in på flygstationen? Ibland gör det det. Jag tror det är dendär känslan av liv och rörelse, med ens är jag mitt i världen.
Eller också händer det när jag inser att jag verkligen skall få återse mitt barn. Så var det när jag senast reste för att hälsa på honom, några minuter före ankomsten till Kastrup spratt det till inom mig.
Varför kan jag inte redan börja förvänta mig saker? Trevliga saker, menar jag. Varför är jag så mycket bättre på att oroa mig?
Det har verkligen varit en lång vinter.
tisdag 1 mars 2011
Facebook-länk
Ganska mycket på facebook den senaste tiden och mindre här på carulmare. Därför lägger jag ut en länk till facebook från bloggen.
Vissa facebook-inställningar är jag noga med, men inte alla. Så om du själv har ett facebook-konto, borde du kunna se mina inlägg och foton och faktiskt också kommentera.
Därmed inte sagt att jag inte vill bli vän! :)
Vissa facebook-inställningar är jag noga med, men inte alla. Så om du själv har ett facebook-konto, borde du kunna se mina inlägg och foton och faktiskt också kommentera.
Därmed inte sagt att jag inte vill bli vän! :)
fredag 18 februari 2011
Glömska
Nu när det är så kallt har jag ett alarm så att jag inte skall glömma att släppa in katterna i tid. Jag skulle sätta på det idag också, men så märkte jag att jag redan hade gjort det. Iakttagelsen ledde till följande ordbildning: Nej, jag glömde inte. Det enda jag glömde var att jag faktiskt kom ihåg.
Sådant kan roa mig, men vad Nos tycker, det vet jag verkligen inte. Han ser inte så vidare uppåt ut. A penny for your thoughts, som det heter.
Mitt andra barn
Ibland drömmer jag att jag har ett andra barn, ett syskon till min numera vuxna son.
Barnet kan vara i olika åldrar, jag har varit gravid med det, fött det, till och med många gånger, men i andra drömmar har det redan varit något eller några år gammalt och jag har av olika oklara skäl inte själv tagit hand om det, istället har det kanske fått växa upp hos min mamma. Då finns det ett stort 'ojdå!' i drömmen, hur har jag kunnat glömma bort mitt eget barn? Jag är ivrig att ta igen vad jag har förlorat och lite ängslig att det skall avvisa mig, att jag inte längre kan räkna med dess tillgivenhet.
Inatt var barnet fortfarande en baby, på ungefär ett halvår. Jag var glad att jag inte hade förlorat mera tid. Faktiskt kunde jag fortfarande amma det, jag kände att brösten var fulla av mjölk. Barnet var förstås redan avvant, det hade ju inte träffat mig på flera månader, men jag tänkte att jag kunde amma det bara om morgnarna, som ett sätt att skapa närhet.
Det var morgon i drömmen. Jag satt där med mitt andra barn i famnen och försökte få det att ta bröstet. Men det var lite sömnigt, så den första slurken tog... min kissekatt Nos. Jo, den annars så skygga katten hoppade faktiskt upp och snöt den, det är nog det bästa ord jag kan komma på.
Men sedan kom vi igång med amningen, mitt andra barn och jag. Det skulle nog inte bli så svårt att skapa en anknytning denhär gången.
Uppvaknandet blev som det ofta blir med dehär drömmarna. Visst förstår jag att jag har drömt, men jag kan inte kan inte fatta att det andra barnet också är en del av drömmen. Det känns helt fel, skillnaden mellan att ha ett barn och att inte ha det borde vara för stor för att man skall kunna överbrygga den ens i drömmen. Så jag börjar leta igenom mitt verkliga liv, försöker att hitta spår efter det andra barnet i det.
Men jag har bara fött ett enda barn, inser jag till sist. Då känner jag sorg över det andra barnet, att det bara var en dröm, men smärtan är inte särskilt stor. Det beror antagligen på att jag ändå nästan visste. Så många gånger har jag vaknat upp och inte kunnat hitta det andra barnet i mitt vanliga liv att jag kommer ihåg det också.
Fast jag inte kan tro att jag har bara har drömt mitt andra barn, så anar jag att just så är det ändå.
Barnet kan vara i olika åldrar, jag har varit gravid med det, fött det, till och med många gånger, men i andra drömmar har det redan varit något eller några år gammalt och jag har av olika oklara skäl inte själv tagit hand om det, istället har det kanske fått växa upp hos min mamma. Då finns det ett stort 'ojdå!' i drömmen, hur har jag kunnat glömma bort mitt eget barn? Jag är ivrig att ta igen vad jag har förlorat och lite ängslig att det skall avvisa mig, att jag inte längre kan räkna med dess tillgivenhet.
Inatt var barnet fortfarande en baby, på ungefär ett halvår. Jag var glad att jag inte hade förlorat mera tid. Faktiskt kunde jag fortfarande amma det, jag kände att brösten var fulla av mjölk. Barnet var förstås redan avvant, det hade ju inte träffat mig på flera månader, men jag tänkte att jag kunde amma det bara om morgnarna, som ett sätt att skapa närhet.
Det var morgon i drömmen. Jag satt där med mitt andra barn i famnen och försökte få det att ta bröstet. Men det var lite sömnigt, så den första slurken tog... min kissekatt Nos. Jo, den annars så skygga katten hoppade faktiskt upp och snöt den, det är nog det bästa ord jag kan komma på.
Men sedan kom vi igång med amningen, mitt andra barn och jag. Det skulle nog inte bli så svårt att skapa en anknytning denhär gången.
Uppvaknandet blev som det ofta blir med dehär drömmarna. Visst förstår jag att jag har drömt, men jag kan inte kan inte fatta att det andra barnet också är en del av drömmen. Det känns helt fel, skillnaden mellan att ha ett barn och att inte ha det borde vara för stor för att man skall kunna överbrygga den ens i drömmen. Så jag börjar leta igenom mitt verkliga liv, försöker att hitta spår efter det andra barnet i det.
Men jag har bara fött ett enda barn, inser jag till sist. Då känner jag sorg över det andra barnet, att det bara var en dröm, men smärtan är inte särskilt stor. Det beror antagligen på att jag ändå nästan visste. Så många gånger har jag vaknat upp och inte kunnat hitta det andra barnet i mitt vanliga liv att jag kommer ihåg det också.
Fast jag inte kan tro att jag har bara har drömt mitt andra barn, så anar jag att just så är det ändå.
tisdag 8 februari 2011
Ett elakt litet kryp
Jag har fått ett husdjur som jag inte vill ha.
Ett konstigt och elakt litet kryp som gör så att jag får snuva, blir svettig och matt. Ja, det kan faktiskt hitta på vad som helst. Ena dagen sitter det i mina öron och bråkar, andra dagen i mina tänder.
Det är lurigt också. Ibland tror jag det har gett sig av, men det är bara som det låtsas. Så fort det märker min lättnad, hur ivrig jag är att få sätta igång igen, återupptar det sin verksamhet.
Men det var ju i december som jag först upptäckte den ovälkomna gästen, nu får det väl äntligen vara slut på snyltandet...?
Ett konstigt och elakt litet kryp som gör så att jag får snuva, blir svettig och matt. Ja, det kan faktiskt hitta på vad som helst. Ena dagen sitter det i mina öron och bråkar, andra dagen i mina tänder.
Det är lurigt också. Ibland tror jag det har gett sig av, men det är bara som det låtsas. Så fort det märker min lättnad, hur ivrig jag är att få sätta igång igen, återupptar det sin verksamhet.
Men det var ju i december som jag först upptäckte den ovälkomna gästen, nu får det väl äntligen vara slut på snyltandet...?
Höstmörkret kan jag ännu klara, men tiden efter jul är ofta besvärlig för mig, med en krasslighet som inte vill gå över. Just nu försöker jag att inte vara så mycket på nätet, inte så mycket i kontakt med min omgivning, det verkar ibland kunna hjälpa...
lördag 5 februari 2011
Man kan fråga sig
om dethär kan kallas ett foto. Men jag tycker om att bilden verkar lite blöt (det gör den väl?). Det var nära noll och snön mer eller mindre klibbade sig fast vid trädgrenarna. Jag tyckte det såg rätt intressant ut...
fredag 4 februari 2011
Prickig av snö
Idag tog jag bussen, det snöade så väldigt mycket. Denhär bilden är från min närmaste busshållplats.
Jag tycker om färgerna här, det rödbruna mot den mörka blågrå bakgrunden. Kul också att snöflingorna blev så väldigt tydliga.
Jag tycker om färgerna här, det rödbruna mot den mörka blågrå bakgrunden. Kul också att snöflingorna blev så väldigt tydliga.
torsdag 3 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Jag överväger
om jag kanske kunde tillåta mig att ha känslor... jag menar, just av det slag som inte anses bidra till en bättre och lyckligare värld, om jag rentav kunde få vara så omoralisk att jag låter andra ta del av dem... med uppenbar risk att bidra till sedernas upplösning och allmänt fördärv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)