Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

Jag har en sida på nätet med saker som andra har gjort på Zazzle. Om någon köper något därifrån, så delar vi på vinsten, den andra näthandlaren och jag.  Det tycker jag är en ganska bra sak, att det lönar sig att hjälpa varandra.

Men det var inte det jag skulle tala om. Igår lade jag nämligen märke till något som förvånade mig, att det ganska ofta är just teckningar som jag väljer att puffa för. Jag visste faktiskt inte att jag är så förtjust i tecknade designer, många av dem ganska enkla dessutom. Varför gör jag inte själv sådana där teckningar? tänkte jag. När andra gör dem, är jag uppenbarligen inte det minsta kritisk. Jag tycker bara att de är charmiga.

Där fanns också en del teckningar på katter och jag förundrade mig över hur många sätt det finns att rita en katt. Den tanken dröjde sig liksom kvar över natten, för i morse kom ännu ett par följdtankar: Kanske finns det en katt för varje personlighet och hur skulle min katt i så fall se ut?

Det tog inte många sekunder förrän jag kom att tänka på katten Nos, han är ju så nära mitt hjärta.  Kanske är han det närmaste man kan komma mitt kattjag. Skulle jag försöka göra en teckning av Nos, eller kanske snarare den känsla som jag har för honom?

Blicken måste bli rätt, det visste jag. Hans blick fångade mig redan första gången jag såg honom, jag kunde bara inte motstå den. Hans dåvarande mänskomamma verkade lite förvånad, Nos var ju den allra minsta i kullen.

För det mesta gömmer han sig bakom halvslutna ögonlock, men det hjälper inte så mycket, han har så mycket att säga! Blicken är både skygg och intensiv, mellankolisk och misströstande på ett sätt som jag tror man måste kalla existentiellt:  Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

På bilden är han en ung katt, idag är han nog betydligt rundare. Medan jag tecknade, hade jag ett särskilt fotografi i tankarna, men valde att inte kolla upp det och istället försöka fokusera på min inre bild. Däremot hade jag hjälp av ett annat fotografi av honom, bland annat för att kolla upp teckningen på kroppen och sittställningen.

Som ni märker, är jag ganska nöjd med min teckning. Det är inte någon perfekt avbildning, långt ifrån, men det känns som att jag verkligen har hittat katten Nos med mina penndrag. Till och med den jättelånga vänstertassen känns okej, förstärker på något sätt ungkattens gänglighet.

Strövar med monster

Man vet aldrig vad som kommer upp när man söker efter min hemstad på nätet. Jag har lärt mig att jag inte skall söka på enbart Vasa, för då hamnar jag så gott som alltid i Vasastan  i Stockholm. Men Vaasa (finska) brukar gå bra och då får jag genast fram Google-kartan också. Ofta är det precis det jag vill, jag tycker om att kolla var jag har varit någonstans, om jag har gjort en utflykt i naturen eller så.

Men idag kom det fram en lite annorlunda karta över Vaasa, är det verkligen här som jag var? Jag har gått ganska långa sträckor på isen, var det månne där vid Sea of Frozen Tears? Kultaakarr låter i alla fall lite bekant. Kultaa betyder ju guld på finska och karr - ja, det är väl kärr, utan Scandinavian dots? Guldkärret, alltså.

Jag fortsätter att studera den nya källan till information om min hemstad. Sextio procent av befolkningen är mänskor, trettio procent dvärgar och nio procent orker. Jaha, det kan man ju tycka ibland. Den resterande procenten är andra, vilka kan det vara?

Om man är ute och vandrar, står det vidare, kan man i oturliga fall också stöta på monster. Kan det vara de som utgör den ospecificerade procenten? I så fall får jag nog börja passa mig bättre. De är visserligen inte talrika, men ändå.

Fast kanske är det lugnare i Vaasa nuförtiden? Jag börjar inse att kartan inte är helt ny, den är är från 1480 DR... vad nu det kan betyda. Vid den tidpunkten hade isen dragit sig tillbaka, men Vaasa var fortfarande en kall och ogästvänlig plats med tundraklimat. Inte många levde här. Det fanns en del kringspridda bondgårdar (ja, det gör det fortfarande!) och så de redan nämnda kringströvande monstren. Strövar med monster, kommer jag på, det låter lite som Dansar med vargar (Kevin Costners film från 1990)...

Fantasi och verklighet, jag tror jag tycker om att röra till det lite. Men nu skall jag försöka bli ordentlig igen. :)

Möjligen kan man säga finska är lite populärt i fantasysammanhang, det är i alla fall inte bara JRR Tolkien som har låtit sig inspireras.

Vårtrött?

Ja, så väldigt mycket. Men det är ju tur att våren kommer ändå. Om det berodde på mig, skulle det nog fortsätta att vara vinter året om. Inte för att jag verkligen vill det utan för att tanken på allt som jag borde ordna med, snösmältning och nya gröna blad, skulle bli så tung att jag inte skulle kunna röra mig ur fläcken. Kunskap kanske inte väger något, men tankar, de kan visst vara blytunga.

Stormen och lugnet efteråt

Vad skall man göra nära det stormar på sommarstugan och strömmen har gått? Före solnedgången kan man gå ut och fotografera och förmodligen blöta ner sig (se bilderna nedan), Det är det värt, för sedan blir det mest bara mörkt och tråkigt. Vad kan man egentligen göra i stearinljusens svaga sken? Man kan använda telefonen och surfplattan, men är det klokt? När batterierna är slut så är de slut. Hur länge kommer det att dröja denhär gången, när kommer strömmen tillbaka? Den hemska misstanken att stadsbor är mera prioriterade. Kommer stockstugan att hålla värmen över natten eller borde jag hämta ved och tända en brasa? Ett par gånger blickar ljuset till och får mig att hoppas. Men icke. Till slut bestämmer jag mig för att gå och lägga mig, helt enkelt försöka sova mig igenom strömavbrottet. Men det är förstås inte så lätt för en nattuggla. Klockan två märker jag att strömmen är tillbaka, men det stormar fortfarande, viner, dundrar och smäller till ibland. Hoppas att ingenting går sönder. Så småningom somnar jag ändå. Så skönt att vakna och märka att allt är lugnt och tyst. Strömmen är fortfarande på. En solstråle letar sig in genom fönstret. Ett par motorbåtar har redan vågat sig ut på det klarblå havet, som för att visa att världen igen är att lita på.

Jag ger aldrig upp

Kanske borde man fotografera mera i skymningen? Färgerna kan bli så intensiva just då, se bara på det gula hos höstfibblan! En annan sak som jag har tänkt på är hur envis denhär blomman är. Hela sommaren och långt inpå hösten håller den på och blommar och sår sig själv, på nytt och på nytt. Därför tyckte jag att den skulle ha ett eget citat :)

Länk till kortet på nätbutiken

Blomma + födelsedag = självklart

I två dagar har jag jobbat med dethär fotot, försökt att hitta en design som passar. Det verkade självklart att mammas vackra pion skulle bli ett födelsedagskort. Blomma + födelsedag = självklart. Ett problem var förstås att blomman lutade neråt, så kan man väl inte överräcka en blomma? Så jag försökte att vända på blomman, men det gick inte så bra. Ett tag trodde jag att jag hade lyckats, men så märkte jag att vattendropparna var upp och ner, rann uppåt! Sedan började jag pyssla med säckväv och spetsar, försökte på något sätt dölja att blomman lutade neråt. Fast så tänker man ju inte medan man håller på, man jagar bara efter en idé. Det var först nu på eftermiddagen som jag fattade att en design inte kan bli bra, om man inte bryr sig om vad bilden egentligen förmedlar. Eller, annorlunda sagt, vad jag fäste mig vid i det ögonblick som jag tog bilden. Jag såg en våt blomma, täckt av glänsande vattendroppar, den var vacker... jag såg verkligen inte ett födelsedagkort! Ett födelsedagskort är användbart, alla mänskor fyller år och de flesta vill också bli uppvaktade, men vad skall man göra med dethär kortet...? Ingen aning och ändå känner jag mig nöjdare nu. Kanske inte så mycket med själva utformningen, men för att designen är ganska äkta i förhållande till vad jag upplevde i fotoögonblicket.

Länk till kortet i nätbutiken

En slags villaavslutning

Å, vad det är svårt med norrsken och nattbilder.

Särskilt då man som jag tycker att stativ passar bäst i bilens baksäte, ifall man någon gång möjligen skulle komma på tanken att ta fram det. Vilket jag inte gör. Av någon anledning verkar det lättare att hitta en slät horisontell yta på klipporna, vilket det förmodligen inte är, men hur skulle jag kunna veta det som inte har något att jämföra med?

Till sist tyckte jag ändå att jag hade hittat den perfekta platsen. Jag låg på mage på en liten bit superlonmadrass och kameraobjektivet verkade bara behöva en hopvikt socka för att komma i rätt läge. Allt verkade stabilt, jag behövde bara trycka och vänta i 20 sekunder, och medan jag väntade kunde jag följa med i den storslagna solvindsdansen ovanför mitt huvud. Sedan kastade jag en blick på det färdiga fotografiet på den vridbara skärmen och det såg inte alls så illa ut, så jag tryckte av igen och igen, och började så småningom tänka att jag har börjat förstå mig lite på dethär med att fotografera norrsken.

Det trodde jag ända tills jag kollade bilderna på datorn och märkte att nästan varenda en hade en cirkel med många mindre cirklar inuti precis i centrum av bilden! Jag sökte på nätet och fann att det beror på att man har ett filter på objektivet. Men jag använder väl inga filter! protesterade jag, men kom till sist att tänka på linsskyddet, det är ju faktiskt också ett filter.

På denhär bilden har jag photoshoppat bort cirklarna. Det var så jobbigt att jag nästan inte kunde tycka om bilden när det äntligen var klart. Men det var igår, idag har kärleken repat sig lite grann. Nog var det ett färggrant skådespel, särskilt med tanke på att jag befinner mig i sydligaste Österbotten, inte så långt från Björneborg.

 Norrsken i södra Österbotten, två dagar före villaavslutningen.

Skäggdoppingen

är en fågel som jag blir glad av. Den ser så pigg ut med sin svarta hårtofs och det röda blänket i både ögon och halskrage. Som namnet antyder doppar den sig ofta, oväntat dyker den upp och sedan ner igen. I fåglarnas kortlek är det antagligen den som är jokern, man vet aldrig var man har den. I tätorter är den också ovanligt orädd, denhär skäggdoppingen har byggt sitt bo bara ungefär 8 meter från en promenadstig.

Foto från Storviken i Vasa 3.6.2015

Tärnor är fantastiska flygare

Fast det blåser, kan de behålla sin position i luften nästan hur länge som helst. Med utbredda vingar får de mig att tänka på änglar, men så beskyddande är de ju inte. De är förstås ute på jakt. Finns det småfisk där under vattenytan?

Foto från Storviken i Vasa 3.6.2015

Strandliv

Matte och jag är vid stranden.

Slickepinnar, säger matte.

Men hur kunde hon komma dit ut?

Det var väl ingen konst.

Sommarstugeväder?

 Vädret är ombytligt, plötsligt är vintern tillbaka. 

Lite spännande att se sommarstugan i helt nya färgtoner.

 Kanske tur ändå att man inte bor i den stugan.

Tänk om det skulle komma en riktig stor snöby?

Jaha, där kom den! 

Nej, nu vill jag gå in och få kaffe.

Bara en bild på alstammarna först.

Nu syns det hur krokiga de är.

Finnas och Själens poem

Tänk om allt finns. Precis allt.
Jag som tioåring, min son som liten.
Är min son kvar på facebook, där jag ser hans bild?
Finns han i alla texter och all musik som han har gjort?
Finns allt kvar som vi har sagt och gjort - eller rentav bara tänkt?
Vad är att finnas egentligen?'

Det är tankar som kan komma t.ex. när jag loggar in på facebook och genast möts av min sons profilbild. Där är han ju, det verkar så lätt att nå honom...! Likadant är det när jag rör mig här i Vasa. Överallt finns det minnen, det är så mycket som vi har gjort tillsammans, hela tiden hör jag hans röst, hans åsikter om allt mellan himmel och jord.

Skall jag ha någon bild till denhär texten? funderar jag. Jag kommer att tänka på en bildserie som J kände starkt för, Själens poem av den franske poeten och konstnären Louis Janmot. Den fjärde bilden, Våren, passar kanske bra, känns magisk på något sätt, som det kan kännas att tänka på när man var barn.

Fast jag tittar mycket på bilder, så var det J som visade Louis Janmots bilder för mig, inte tvärtom. Det var för kanske två eller tre år sedan. Dehär skall du göra affischer av! tyckte han. Är de inte fina?

Först tänkte jag att bilderna var lite naiva, att de liknade en del annan populär katolsk konst som jag har sett. Men sen såg jag den drömlika kvaliteten i dem, något som också talar starkt till mig.

Ett par bilder fann min son väldigt obehagliga, denhär och denhär. Tycker inte du det också? frågade han flera gånger. Jo, det tyckte jag nog, fast kanske inte riktigt lika mycket som han.

Fast nu har bilderna blivit mera laddade också för mig. Både de vackra och de mindre vackra. Jag minns ju så väl när vi talade om dem, förtroligheten mellan oss. Nog måste väl den finnas, hur kan den annars kännas så starkt?

Denhär bilden blev jag förtjust i. Den ser lite medeltida ut, kommenterade jag. Jag tror jag har sett en liknande dans på en medeltida målning.

Bilden ovan tror jag att J pekade ut, Själens flykt. Den skulle skulle jag vilja ha som affisch! sade han. Jag höll med, visst är den fin. Ljuset är så genomskinligt och vilken kärleksfull blick. Fast jag är osäker på om bildkvaliteten räcker, invände jag.

Minns inte vem av oss som valde ut denhär bilden, kanske tyckte vi båda om den? Men den kan nog passa som avslutning på denhär lilla betraktelsen över att finnas. Jag menar, det är ju det de gör på bilden, de sitter och finns, ingenting annat.

Nedan kan ni läsa vad Louis Janmots bildsvit egentligen handlar om. J berättade en del för mig, det minns jag nu när jag själv ögnar igenom texten. Fram till nu har jag alltså mest bara fantiserat. :)

The poem is about the birth and life of a boy, a new soul on earth. God and the angels decide on life (Génération divine), a guardian angel brings life to earth (Le passage des âmes) and the boy finds a loving mother (L’ange et la mère). The boy is joined by a companion girl (Le printemps). They play together in an ideal and untouched paradise. Both their souls retain images of their previous life in the heavens (Souvenir du ciel). The children remain together from childhood to adolescence. They leave their family (Le toit paternel), face the dangers of a secularised university (Le mauvais sentier), the wrong path for them, which will lose their souls (Le cauchemar). But they encounter a wise man who teaches them religious education (Le grain de blé) and shows them the path of Catholic faith (Première communion). The children grow up to adolescents (Virginitas) and start to love each other with a pure platonic love (L’échelle d’or). Time goes by (Rayons de soleil). They climb the hills of life (Sur la montagne), live a simple life in the midst of nature (Un soir). Their souls join (Le vol de l’âme) and fly to the heavens (L’idéal). But the boy cannot follow and is thrown back to earth where he mourns on the tomb of his beloved (Réalité).   Läs mera Se alla bilderna

Dagens promenad... kallt!

Hej, damen

du påminner lite om mig. Jag tycker också om öl och mitt ena öga ser helt annorlunda ut än det andra. Men för mig är det det högra ögat som är mera aktivt, medan det vänstra mest ligger där och slappar. För dig verkar det vara tvärtom. Är du synsk på något sätt? Din frisyr är verkligen vågad, du gömmer dig inte för någon! Skål på dig! (Läs mera)

Rimmade berättelser

När Jockum var liten, bodde vi tidvis långt borta från släkten i Österbotten. Det blev mycket bilkörning och därför hade vi ett stort förråd med kassetter som vi kunde lyssna på under resorna. Jockum, som snart skulle börja skriva sina egna rim, ville gärna lyssna på Evert Taube (i Sven-Bertils tolkning) eller Povel Ramel.

Om Taube skulle han som vuxen säga att det var det episka som han fäste sig vid, många av hans dikter var ju egentligen rimmade berättelser. Det var just såna dikter eller diktverk (de var ganska långa) som Jockum själv då höll på att författa, ofta med inspiration från sagor och myter. Johan Ludvig Runeberg och Fänrik Ståls sägner var också en stor inspirationskälla.

Lyssnandet under bilresorna ledde så småningom fram till ett telefonsamtal från Jockums lärare, han gick då på tredje klassen. Hon berättade att Jockum hade ställt sig upp framför  klassen och sjungit en visa av Povel Ramel, nämligen Aclutti busch boosch bumpa Albertina, och att han hade gjort det bra! Det var alldeles oväntat, jag visste inte att han kunde sången utantill, inte heller att han var så orädd när det gällde att uppträda.

 En lite ruskig sång, tyckte jag, men Jockum tyckte om dramatik. Slutet var i alla fall rättvist!

En ängel

som numera står på byrån här hemma.

Sent en eftermiddag föll ljuset så fint på den att jag fick lust att fotografera.

Kanske är det en påskängel som säger: han är inte här, han är uppstånden.

Efter en stund

är behovet tillbaka igen. Då måste jag stanna upp och söka kontakt. Var är du, mitt barn? Låt oss sitta tillsammans en liten stund.

Mörker och ljus

En eftermiddag i Sandsund-skogen utanför Jakobstad.

Solen är på väg ner bakom trädstammarna, men ännu glittrar det här och där.

Kontrasten mellan mörker och ljus berör mig.

Somliga mänskor

uttrycker sig genom katter.

Tidigt igår morse

var det som om katterna med sina kroppar gav uttryck för den sorg som jag går igenom.