"Legolas iakttog dem en stund med ett mångtydigt småleende, så vände han sig till de andra: - Den starkaste får bana väg, säger ni? Men jag säger: Låt plöjaren plöja, välj en utter, när det gäller simning, och när det gäller att springa lätt över gräs och löv, eller över snön - välj då en alv. (...) Därmed satte han vigt iväg (...) Hans fötter gjorde knappast alls några avtryck i snön." (Ur Sagan om ringen, Ringen vandrar söderut)
Alverna. Mångtydiga leenden. Inte stora och starka, men viga. Lätta, lämnar knappt några avtryck efter sig...
Eller med dataspelstermer, i skalan 1-10. Strength 5. Constitution 5. Agility 10. Wisdom 10...?
När man läser om alver, då kanske man inte märker att man identifierar sig med dem. Men i dataspelen gör man ett aktivt val. Skall jag vara en alv eller en vanlig mänska eller kanske en ork, ett monster...? Identifikationen blir mera medveten.
Ja, min tanke är att man kan identifiera sig med alver, fast de bara är sagoväsen. Inte helt och hållet, givetvis. De flesta av oss fantasyläsare protesterar inte, om någon säger att det blir tydliga spår efter oss i snön.:) Vi tror inte att vi är alver, men vi känner att vi har något gemensamt med dem. I dataspel och böcker är halvalver en populär konstruktion. Något gemensamt, men inte allt.
Själv brukar jag ofta spela halvalv. Alv är nämligen ett ganska svårt alternativ. Alverna är för svaga för att bära rustning och på det sättet mycket sårbara. Ett par svärdshugg från en ork eller till och med en mänsklig krigare och det är redan adjöss! Som kompensation brukar de vara mästerliga bågskyttar. På avstånd är de farliga motståndare, men de kan inte gå i närkamp med fienden. Det fordras mycket tålamod och eftertanke för att vinna sina strider på det sättet.
Därmed kommer jag in på alvernas kanske viktigaste egenskap. Odödligheten. Alverna är antingen odödliga eller mycket långlivade. Elrond, som ändå inte är helt och hållet alv, har vid tiden för ringsagans möte i Vattnadal levt sextusenfemhundra år i Midgård... Det är odödligheten som gör alven, skulle jag nog vilja säga. Alverna har tid att vänta och se, välja det rätta ögonblicket. mänskorna har det inte. Mänskorna är brådstörtade, våldsbenägna och maktlystna. De vill ha mycket - och snabbt. Alverna vet dethär. De minns alla misstag som mänskorna har gjort och är därför ganska avvaktande mot dem. Inte ens Isildur, som ändå härstammade från Västerness-männen, de mest långlivade av alla mänskosläkten, kunde låta bli att ta maktringen.
Mångtydighet. Vighet. Lätthet. Också vi mänskor kan ha sådana egenskaper. Men hur kan vi ha relatera till alvernas långa liv, deras odödlighet...? Det tycker jag är en ganska intressant fråga.
Man kan förstås tänka sig att alverna är vår längtan efter odödlighet. Att leva sig in i alvernas värld, via böcker eller dataspel, skulle då vara detsamma som att drömma sig bort, att ersätta det som finns med något som inte finns. Ett slags verklighetsflykt. Om Marx hade levt idag, skulle han kanske ha sagt att det är fantasy och inte religionen som är ett opium för folken.
På ett sätt skulle jag ge honom rätt. Fantasy verkar nästan ha tagit över, där kristendomen... förlorade greppet? Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.
Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar...
Jisses, underbara bilder och en så underbar text! Det flödar Carulmare och jag blir fascinerad, fångad;)
SvaraRaderaKram
Åh ja! Citerade dig i ett förvirrat inlägg hos mig:). Underbart skrivet.
SvaraRaderaDet är nog därför vi dras dit. Löften om en annan värld..
Jag vill vara den som knappt lämnar spår i snön...
Men är för trött både för mitt inlägg och denna här nu1 Jag måste tänka och grunna lite...
Nu kan jag inte låta bli att säga att den där dataspelstolkningen av alver som ganska svaga och sköra stämmer ju inte riktigt med Tolkien. Hans alver visar inga tecken på vekhet i första ålderns strider - t ex kämpar Glorfindel av Gondolin med sina bara händer mot en balrog, och kung Fingolfin står sig ganska länge i envig mot själve Morgoth även om han så klart förlorar till sist. Den sortens alv skulle jag kunna tänka mig att vara...
SvaraRaderaDataspelen och en del annan fantasy är nog influerade av något slags allmänbild av "älvor", som Tolkien själv menade är ett förvrängt folkminne av alverna, "lika olikt gamla tiders Quendi som fjärilen är olik den snabba falken."
Annars håller jag med, jag tror att mycket av attraktionen hos alverna ligger i deras långa liv och vad det för med sig - deras visdom, deras förmåga att vänta och se som du träffsäkert sätter fingret på och deras förmåga att liksom (i alla fall ur vårt mänskliga perspektiv) verka stå vid sidan av tidens gång, som skildras tydligast i kapitlen om brödraskapets vistelse i Lothlórien.
Tack för era kommentarer! De har betytt mycket för mig. Fast jag talar så vackert om alver, om det alvlika hos mänskan, så har jag haft ett par kämpiga arbetsveckor. Kanske just därför. På jobbet är dethär alvlika mest bara till besvär. Jag tänker fel och handlar fel, gång på gång, samtidigt som jag inte vill något hellre än bara ha lugn omkring mig... Själen har blivit en black om foten...!
SvaraRadera---
Så jag ger inga löften, Manon! :) Det finns nog inga enkla lösningar. Tar man ett steg åt det ena hållet, får man oundvikligen ett större avstånd till det andra. Fridfullt är det bara på kyrkogården, sade en präst till mig för några år sedan. Hur mycket jag än skulle önska det, så har jag inte märkt att han skulle ha fel...
---
Jag håller med, herr M. Det finns en skillnad mellan dataspelens alver och Tolkiens. De senare är mycket starkare.
Medan jag tog en promenad över isen, funderade jag på dethär, vad det skulle kunna betyda. Nu finns det ju inget rätt och fel med sådana här tolkningar. De kommer till som ett samspel mellan mig och ett visst konstverk och kan därför inte vara annat än subjektiva. Men lite kände du ju igen dig, så jag tror ändå att jag vågar spinna vidare...
Jo. Tolkien var ju en troende man, kanske till och med bokstavstroende. Katolik. Att hans alver blev så starka, skulle kunna bero på att han var så fast övertygad om det andligas överlägsenhet... Å andra sidan vet vi att ringsagan utspelar sig i en tid då alverna redan är på väg bort. Alverna försvagas och mänskorna tar över. Jag tror att Tolkien upplevde ringsagan som nutid, medan alvernas guldålder var långt tidigare. Jag kommer att tänka på bibelns paradisålder, lite grann... Ja, sammanfattat: Också Tolkien verkar se både styrka och svaghet hos alverna, fast han inte beskriver det i dataspelstermer...
---
Så långt det blev. Jag borde väl ha gjort ett nytt inlägg, men jag orkar inte idag. Idag vilar jag. Jag tror jag skall provspela en karta som jag har gjort till Heroes 4.
När jag tänker på alver tänker jag på den underbart sköna Liv Taylor; lång, mörk, vacker och med honungslent djup stämma. Det har gjort att alver inte är något jag identifierar mig med utan något jag attraheras av. =)
SvaraRaderaHej, Henrik - och välkommen!
SvaraRaderaJag är inte så säker på att identifikation utesluter attraktion... *skrap, skrap* Men jag måste erkänna att jag är mera förtjust i Viggo Mortensen än Orlando Bloom. Legolas i all ära, men Aragorn, nynnande för sig själv, svettig orakad och småsmutsig (fast jag hoppas han inte luktar illa) - det är intagande...!! :)
Jo, jag har hört talas om (host, harkel) åtminstone en man med fertilitetsproblem som tyckte att Aragorn var ett helt okej argument för danska spermadonatorer.
SvaraRaderaLiv T i all ära - hon är verkligen vacker men RIKTIGA alver ;-) har förstås en särkild sort skönhet som vi har svårt att efterhärma, eftersom den kommer från en inre andlig lyskraft. Samtidigt som jag tycker att Cate Blanchett som Galadriel på något vis lyckades gestalta något av den där lyskraften och det gjorde henne vacker på ett sätt som jag inte har sett hos henne förut.
Carulmare, du har rätt, det finns ett sånt perspektiv hos Tolkien att alverna har krympt. Ringens krig tilldrar sig om inte i nutid så åtminstone i övergången mellan myt och historisk tid. Det är början av människans storhetstid och det skulle bli en värld där alverna inte har någon plats längre. De alver som inte gav sig västerut - vilket vid den tiden var lika med bortom världen - var dömda att trängas undan och förminskas. Kanske det är det som är svagheten i dem, de har inte vår förmåga att anpassa och förändra sig.
Spermadonatorer...! :) Inte var det nu riktigt det jag hade i tankarna. Mera något... jungianskt, animus och anima, kanske. Att man söker efter sig själv hos det andra könet. Sidor som man, kanske mycket pga uppfostran, har tryckt ner...
SvaraRaderaOch eftersom vi nu har gett oss tillåtelse att ha tankar om det egna könets tjuskraft, skall jag också tycka till om Liv T och Cate B. Jag måste nog säga att Arwen är mera... kvinna. Sensuell blodfull erotisk mänsklig. Galadriel, däremot, är mera alv. Glittrande, oåtkomlig, mäktig, farlig. Vacker, men lite könlös. Men det passar ju bra med historien också. Arwen skulle ju stanna kvar i Midgård, ge upp sin odödlighet...
Donatorgrejen var nog mest på skämt - paret i fråga råkade se Sagan om ringen just när den frågan var aktuell för dem. Ett slags galghumor från karlns sida, kanske.
SvaraRaderaAng. Liv och Cate: Tänkte inte på det men du har rätt, skillnaden stämmer med historien. Arwen hade ju vid den här tiden nästan bestämt sig för att bli dödlig, medan Galadriel å sin sida hade en annan, nästan gudomlig aspekt i sin natur p g a att hon var född i Valinor.
Vilket ju i och för sig, för att återknyta till ämnet, gör henne svårare att identifiera sig med än Arwen.