Mitt kungarike

Jag växte upp på landet. En liten by. Jag kan se den framför mig, med barnsliga ögon. Det beror väl på att jag var så ung, när vi flyttade därifrån. Bara just fyllda tolv. Jag tror att det är därför som det skimrar om dendär byn. Jag har fortfarande magi i blicken, när jag ser tillbaka på den.

Det är väl därför som jag inte har brytt mig om att fråga. Att försöka ta reda på hur det egentligen var. Jag vill hellre ha kvar dehär magiska minnena.

Jag vet inte vad mina föräldrar hade sagt till mig, men jag visste att det fanns en snäll och en farlig del av dendär byn. Den farliga delen skulle jag akta mig för och den andra delen, med de snälla mänskorna, fick jag inte heller besöka. Det var för långt.

I mitten av byn bodde vi, i lärarbostaden. Mina föräldrar var lärare, båda två. Det fanns inte så mycket att välja på, brukar de säga, inte om man var bondbarn. Om man inte tog över gården eller gifte sig till ett hemman, så var det lärarbanan. Det hade väl med kostnader och avstånd att göra, gissar jag.

Men nu vill jag inte vara förnuftig. Jag vill berätta om hur fantastiskt det var, där jag växte upp. Det fanns hur många möjligheter som helst. Bredvid lärarbostaden fanns folkskolan och den var också lite min. Det hängde en nyckel bredvid dörren och jag hade faktiskt lov att gå in och ta mina kamrater med mig. Bara vi inte ställde till med något. På vinden fanns en flaska med dödskalle på. I gymnastiksalen fanns ribbstolar och långa bänkar som man kunde haka fast däruppe så att det blev som en rutschkana. I handarbetssalen fanns massor av serietidningar. Pelle Svanslös och Kalle Anka. I de båda klassrummen fanns hyllor med böcker.

Men jag behövde faktiskt inte gå över gården till skolan. Serietidningarna droppade in genom postluckan och böckerna bar väl pappa in. Han skulle katalogisera dem. Jag tror att jag kände mig stolt över den jag var. Att jag hörde till lärarfamiljen. Vi var speciella. Vi talade inte dialekt hemma. Det var vi - och så bönderna. Precis som förr i världen. Fast om jag ansträngde mig och tänkte efter, visste jag nog hur det var. Mamma och pappa hade båda hade lärt sig dialekt som första språk. De var ju bondbarn.

Men tillbaka till min omgivning. En ställning med gungor fanns det också och en gungplanka eller vad det nu heter. Jag tyckte om att gunga. Det gör jag faktiskt fortfarande. Det är så rogivande på något sätt... En ny terapiform kanske...? Nej, nu skall jag inte vara vuxen och försöka göra mig rolig...




Vad fanns det mera på min stora gård, i mitt lilla kungarike?

En gårdsplan som var omgiven av stora härliga björkar. När löven slog ut på dem, då var det verkligen sommar. Före det var det en härlig lera. Man kunde leda smältvattnet hit och dit eller trampa och trampa tills skorna nästan fastnade. På dendär gårdsplanen brukade vi hålla på med boboll och handboll och andra lekar där man behövde vara många. Det var vi ibland. Mitt kungarike låg ju precis i mitten. Det kunde komma barn från de andra bydelarna också, snälla barn eller farliga.

Ett pumphus med en varm sida. Jag vet fortfarande inte om det var solen som låg på eller om värmen hade något med varmvatten att göra. För mig gjorde det verkligen ingen skillnad. Här kunde man sitta och gosa sig.

En trädgård där det växte vinbär och krusbär. Jag fick äta av dem, fast jag måste komma ihåg vilka buskar som var våra. En del av dem hörde till den andra lärarbostaden. Där bodde småskollärarinnan och henne var jag nog ganska rädd för. Det blev värre, när jag fick höra att hon tyckte om mig. Att hon trodde att jag var en begåvad liten tös som förstod att uppföra sig. Det var faktiskt hemskt. Jag ville så gärna vara henne till lags, men också göra allt detdär som jag brukade göra och som hon säkert inte visste om. Men jag aktade mig mycket noga för att ta av hennes bär eller stiga på hennes rabatt. En gång när jag hälsade på, öppnade hon en speldosa från Israel. Jag förstod att det var ett stort hedersbevis...

Nej, jag kan inte räkna upp allt. Det var så stort, mitt lilla kungarike. Där fanns skolans utetoalett som jag inte behövde gå på och så själva gränsen - planket. Det var ett enkelt och bra träplank, som gjort för att balansera på. Lite ruttet här och där, men det gjorde det ju bara mera intressant.

Planket var väl gränsen, men jag behövde ju inte hålla mig innanför. Jo, en gång försökte mina föräldrar med det, men jag protesterade nog högljutt och snart glömde de bort vad de hade sagt. Som tur var.

För utanför planket öppnade sig nya möjligheter.

En fotbollsplan som var så stor att det var nästan omöjligt att spela fotboll där. Man orkade ju inte springa från det ena målet till det andra.

En stor skräphög, full med intressanta saker som folk av någon märklig anledning hade kastat bort.

Skogar. Vi klättrade i träd och byggde kojor. Någon gång måste jag berätta mera om det, om att bygga kojor. Jag var en kojbyggare med stora visioner.

Åkrar. Det var härligt att det låg mat ovanpå jorden. Ingen bråkade, om man tog några rovor.

Låglänta områden som kunde svämma över och bilda sjöar. Farligt, sade mamma, men vi byggde flottar. Vi var inga fegisar. Vi var hjältar och hjältinnor, inte sämre än dagens dataspelande barn. När jag kommer ihåg dethär, känns det som om skillnaden inte skulle vara så stor. Ens värld kan vara virtuell eller inte. Det är ändå i huvudet som det mesta händer.


Andra bloggar om: barndom, by, carulmare, fantasi, folkskola, kungarike, leka, lärare, magi, skola