Idag har jag funderat på upphovsrätt och äganderätt.
Eller närmare bestämt: Vad händer med upphovsrätten, när en tavla byter ägare?
Jag undrade lite om upphovsrätten går över till den nya ägaren... men så är det ju
inte. Det är bara konstnären som kan ge bort sin upphovsrätt och när han eller hon har varit död i sjuttio år eller mera (Finland och EU), finns inte längre någon upphovsrätt.
Att äga en tavla innebär
inte att man har upphovsrätt.
Att skanna in eller fotografera en tavla ger inte heller upphovsrätt. Ett arbete med upphovsrätt måste ha en viss grad av originalitet.. man talar om
verkshöjd. Men det är en artighet nämna fotografen eller skannarens namn.
Hur är det med muséerna då? De har sina permanenta samlingar... men har de också upphovsrätt till de verk som ingår i dem? Vad jag förstår är det inte så. Ändå är det mycket vanligt att man förbjuder fotografering av
upphovsrättsliga skäl. I fråga om modern konst är det förstås helt riktigt... men samma förbud gäller ofta också den äldre konsten.
Alla behöver förstås något att leva av, det gäller både mänska och museum... men visst är det synd! Nu har muséerna kommit i ett läge där de försvårar eller rentav förhindrar att folk får en större kännedom om våra konstskatter... Ibland sägs det rakt ut, vi kan inte tillåta att våra konstverk kommer ut på nätet... vem skulle då vilja komma hit och se dem?
Men så var det ju inte meningen! Tänk bara på alla privatpersoner som har donerat sina konstsamlingar till muséerna av ideella skäl, för att muséerna skulle göra dem tillgängliga för allmänheten. Man hade kommit till insikt om att det var lite själviskt att ha en konstsamling bara för sitt eget nöjes skull, man ville tänka och handla
fosterländskt - som man sade på den tiden.
Nu vill jag inte klandra muséerna. Jag tror nog att dehär tankarna lever kvar, både hos de anställda och i muséernas verksamhetsidé. Uppgiften är fortfarande att ta vara på vårt kulturarv, sköta om det och göra det tillgängligt för alla. Man har inte slutat att brinna för dehär idéerna... men kanske är man lite rädd för allt det nya? Vem är inte det? Hur lätt är det inte att klamra sig fast vid det gamla, istället för att försöka ta reda på vilka möjligheter som det nya för med sig...
Egentligen är det ju en jättechans, särskilt för små länder. Vi borde inte sitta och panta på vår äldre konst utan föra ut den i världen, visa upp den överallt där vi kan. Muséerna skulle lägga ut
stora bilder på nätet, på sina egna sidor eller kanske på Wikimedia Commons, bilder som gör det möjligt för besökaren att verkligen
se konstverket i fråga... låta dem upptäcka det och förundras över det... ge dem så skarpa detaljer att de kan studera varje penseldrag och skråma. Låta dem ladda ner och upp igen, låta konstverket sprida sig som det vill och kan. Helt enkelt låta vår nordiska konst bli mera känd...! - För hur många mänskor har egentligen tid och råd att resa till exempel till Helsingfors för att titta på en tavla... särskilt som de nästan inte har sett skymten av en finländsk tavla förut? På dethär sättet gör vi ju bara så att vår konst blir mer och mer okänd...!
Men om vi kan visa att vi har massor av bra konst... om vi inte är så njugga av oss... ja, vem vet vad som då kommer att hända? Kanske börjar all världens konstälskare att
vallfärda till exempel till
Ateneum i Helsingfors... bara för att få se de redan bekanta verken
på riktigt.
Det är synd att vi inte tycker oss ha råd med dethär. Synd att ekonomi och ideellt tänkande alltid måste vara i konflikt med varandra....
måste de verkligen det?
----
Till vänster en finländsk målning som jag tror jag har rätt att visa. Den kommer inte från något museum utan har nyligen sålts från en privatperson till en annan. Därför råkar den finnas tillgänglig just nu.
För muspekaren över bilden så ser ni vem som har målat den. Hon var förresten en nära vän till Helene... med det svåra efternamnet.
Schjerfbeck. Man vet inte när denhär målningen kom till, men ni ser ju att det har gått mer än sjuttio år sedan konstnärens död.
Om hon finns där någonstans, på den andra sidan, så kan jag tänka mig att hon blir glad. Inte vill hon att hennes tavlor skall ligga undangömda någonstans... nu när det finns Internet och allt! :)
Andra bloggar om:
upphovsrätt,
äganderätt,
kulturarv,
muséer,
konstmuséer,
konstverk,
online,
internet,
wikimedia commons,
maria wiik,
finland,
norden
Kommer ni ihåg min bild? Minns ni att jag skrev att jag ville göra dem mera levande, mera sårbara - och nu fick jag veta att det var just därför som förläggaren bestämde sig för denhär bilden.
