Får man säga som man har det?

Till dethär skulle jag gärna få kommentarer, era tankar om att 'säga som man har det'. Hur hittar man en lagom balans mellan sig och andra? Vad är en lämplig dos 'elakhet'? Eller har jag fått dethär helt om bakfoten...?

- Jag tänker också bli mera elak, sade jag till en kvinna på en tillställning helt nyligen. Jag har märkt att det har sina fördelar. Så i fortsättningen kan det hända att du får en konkurrent...

Jag sade det vänligt, diskuterande, men jag var nog upprörd också. Det hade bara inte kommit upp till ytan ännu. Hon hade sagt sårande saker om en för mig kär person, så att han själv och alla andra kunde höra det. Men mellan mig och min upprördhet fanns någon slags nyfikenhet.

Kan ni gissa vad hon svarade? Det kan ni, förstås. Det skulle jag också ha kunnat, om jag hade tänkt efter, men denhär gången var jag mera omedelbar än jag brukar.

- Jag är inte elak, sade hon.

- Du är inte elak? frågade jag upp, som om den tanken var fullkomligt ny för mig - och det var den också, just i den stunden. För mig var det självklart att hon försökte komma åt denhär personen, få honom att framstå i dålig dager.

Anledningen till att jag kunde bete mig såhär var att jag under en tid faktiskt har överlagt med mig själv om jag kanske borde 'trubba till mig'. Försöka hitta en ny position åt mig själv i kommunikationen med andra mänskor. Min psykiater menar ju att jag är för noga med att bevaka mig själv... och att det beror på rädsla. Så för mig var dethär verkligen en intressant fråga. Jag led med den utsatta personen... på samma gång som jag förundrade mig över att denhär kvinnan kunde tillåta sig att vara så elak, på ett så naturligt och självklart sätt...! Går det bra att vara sådär? var min egentliga, nyfikna, fråga.

- Nej, jag är inte elak, upprepade kvinnan och där slutade diskussionen. Jag kom till mina sinnen och insåg att jag inte kunde ha en sådan diskussion med denhär kvinnan, åtminstone inte där och då.

Så jag bara tystnade och det gjorde hon också. Kanske blev vi lika perplexa båda två.

Först senare kom jag att tänka på att om jag hade velat skaka om denhär kvinnan, kunde jag nog inte ha kommit på ett bättre sätt att göra det än genom genom att så helt och fullt anta att hon avsåg att vara elak och sedan starta en diskussion om det. Har man rätt att säga som man har det, utan hänsyn? Är det detsamma som att vara elak? Vilka blir följderna, om man tillåter sig det?

Fast kanske var det bara jag som blev förbluffad. Hon kanske blev nöjd. Kanske trodde hon helt enkelt att hon hade övertygat mig. Hon var inte elak.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är inte elakare än någon annan. Dethär var hennes sätt att uttrycka att hon kände sig förfördelad. Hon har gjort det till en vana också. Något hindrar henne från att uttrycka det som verkligligen bekymrar henne, så hon låter små elakheter sippra in i hennes tal. Jag antar att det är en rädsla, det också.

Fortsättning: Trubba till sig

Andra bloggar om: elak, elakheter, uppriktighet, trubba till sig, följder, rädslor

Jag är svärmor nu...

...för min son har gift sig.

Vigseln ville de unga ha helt för sig själva, men i morgon blir det en liten fest för släkten. Jag har inhandlat en flaska fint anisbrännvin och dessutom skall de få en ganska stor slant - ja, i förhållande till mina inkomster då. En del av dagen har jag också använt för att försöka komma på vad som skall stå på gratulationskortet.

Medan jag höll på med det, hamnade jag på YouTube, bland inspelningarna från filmen Spelman på taket. Inte var det väl så konstigt att jag hamnade där? Har det någonsin gjorts en bättre film just om att gifta sig...?

Filmen börjar med att Tevje berättar om alla traditioner som de har. Det är traditionerna som håller mänskorna i balans, påstår han. Var och en vet sin rätta plats, vet vad Gud begär av honom eller henne.

Men det blir inte som Tevje har tänkt sig. Innan filmen är slut, blir det många traditionsbrott. Döttrarna går sina egna vägar och precis som Tevje förutspått, blir det problem med balansen. Hans egen balans. Tevjes känsloliv kommer i gungning.

Men Tevje väljer att inte stänga sitt hjärta. Han väljer sina döttrar framom traditionen och sina egna värderingar. Det leder fram till en ny balans och gör möjlig denhär sången, fylld av försoning och kärlek.

What words of wisdom can I give them?
What can I do to ease their path?
Now they must learn from one another
Day by day

Andra bloggar om: gifta sig, söner, filmer, spelman på taket, fiddler on the roof, tevje

En tiggande dervish

Denhär turkiska 1600-talsmålningen, av en tiggande dervish, rörde vid mig på ett särskilt sätt.

Hans småleende. Så resignerat det är. Ja, om Gud vill att jag skall få min försörjning på dethär sättet, då sitter jag väl här. Tur i alla fall att jag har en fårskinnsmantel att värma mig med.

Målningen finns hos LACMA, dvs Los Angeles County Museum of Art
 
Andra bloggar om: dervisher, tiggare, målningar, turkiet, 1600-talet

Nattpromenad

Jag fick för mig att jag skulle gå ut, för att lukta på sommarnatten... så jag frågade katterna om de ville följa med.

Fast de stod och ville in, ändrade de sig så fort de förstod vad det var fråga om. Visst ville de komma med på promenad, det vill de jämt! Det är något som vi verkligen tycker om att göra tillsammans. Säkert skulle jag inte ha kommit mig iväg denhär gången, om inte de hade varit så pigga på det. Katterna ger mig sällskap... och får mig att känna mig tryggare också... utan egentlig anledning.

Så tog vi då en midnattspromenad... i solnedgången. Det är ju så denhär tiden på året. Vi kryssade mellan trevåningshusen och kom ut i en skogsdunge, där man förvarar sina båtar under vintern, och sedan var vi nere vid stranden. Därifrån går en grusväg ut till den närmaste holmen. Dethär är vår väg ut till vattnet, min och katternas. En väg som vi kan gå, utan att jag behöver oroa mig så mycket för att de skall bli överkörda.

Men nu, mitt i natten, var vi ensamma. Vi såg inga bilar och inga andra nattvandrare. Jag oroade mig lite för dendär skogsdungen, att någon skulle sitta där och supa, någon uteliggare kanske. Jag har sett spår efter sådana förut, när jag har varit ute och gått. Men vi fick gå ifred, ända ner till stranden.

Där var det mera liv. Måsar och tärnor gav oss en hel del spänning. Kanske har de lagt sina ägg redan, för de var så argsinta. Jag var rädd att de skulle anfalla någon av katterna, i ett samlat flyganfall, men det hände inte. Katterna förstod att inte gå för nära eller dröja för länge. Fåglarna var kanske lite förvånade också, att se katter så långt borta från bostadshusen.

Nästa äventyr var en igelkott. Min inte så jaktintresserade katt satte sig på en halvmeters avstånd och bara tittade. Igelkotten blev inte skrämd, brydde sig inte ens om att dra in nosen. Det gjorde den först när den andra katten fick syn på den - min jägarkatt. Den gick rakt på taggbollen och nosade lite. Inge' gott.

Sedan kunde vi fortsätta. Vår sista bekantskap var en främmande katt, på vår egen gård. Den hade hittat en sovplats åt sig under ett utebord. Mina katter lade sig ner och såg intresserat på den. Ingen av dem reste päls, fast den främmande katten fräste och fräste. Efter en liten stund tröttnade min icke-jägarkatt och bestämde sig för att han hellre ville ha en lugn och mysig hemmanatt.

Jägarkatten, däremot, är fortfarande där och tittar. Kanske stannar han ute inatt också. Det finns inte så många bytesdjur här, men han är mycket mycket tålmodig.

Och jo, det doftade härligt! Starka fuktiga nattdofter. Allt var så stilla också, så tomt på mänskor... och ändå så fullt med liv.

Andra bloggar om: midnatt, promenad, katter, djurliv, dofter

Tusen och en natt

Iranska och turkiska målningar. Föreställande muslimsk konst. Det är vad jag har sysslat med igår och idag. Jag fick leta ganska länge, tills jag äntligen hittade LACMAs sidor.

Om jag skulle beskriva denhär konsten, med ett enda ord, skulle jag nog säga: Tusen och en natt. Den är verkligen som en saga. Grym ibland, men det märks liksom inte. Jag minns till exempel en bild där man höll på att flå en mänska. Den som blev flådd och de som flådde såg söta och snälla ut. (Använd höger musknapp och välj View Image, om ni vill titta närmare. Brrr...)

En behagfull konst. Mänskorna är nätta, med små små fötter och (ofta) stora stora ögon. Dessutom har de ofta ett finger mer eller eller mindre instucket i munnen... fast jag tror inte det är meningen att det skall se barnsligt ut... I alla fall är det som om själva avbildningen skulle vara ett mål i sig, med sina egna regler, skilt från det som händer på bilden. En bild skall vara behagfull vad den än visar upp.

Men sällan blir det en så stor motsättning som på nämnda bild. För det mesta talar målningarna både till öga och hjärta, på ett litet rörande sätt. Lite naivt, men förtjusande. Eller vad sägs om denhär lilla ängeln?

Men dethär är ändå ingen typisk bild. Oljemålningar är nog ganska ovanliga inom muslimsk konst. För det mesta är det målningar på papper, illustrationer av olika slag, med världsliga motiv. Jag antar att den föreställande konsten hade en ganska svag ställning inom den muslimska världen, då religiösa motiv inte var tillåtna.


Vad som tilltalar mig allra mest är kanske ändå linjerna, hur de flyter fram, utan minsta ansträngning. Mjukt. Behagfullt. En njutning för ögat.

Arithon

Här ett inlägg som är några dagar gammalt, skrivet i en lite annan sinnesstämning.
Jag brukar inte göra så, brukar tänka att bloggen skall uttrycka hur jag känner mig just nu.
På samma sätt sätter jag sällan ut bilder från andra årstider.
Men kanske kommer jag att ändra mig på den punkten...?

Mycket hellre vill jag drömma mig bort.

Det finns personer i böcker som jag kan gömma mig hos. Jag kan gå in i dem och känna mig skyddad. Om de får finnas, då får jag också göra det. Om de orkar, då kanske jag också gör det. Om jag känner igen mig i deras personlighet och märker att författaren har förståelse för dem, då är det nästan som om jag själv skulle få samma förståelse.

En romanfigur som står mig nära är Arithon, en av Janny Wurts huvudpersoner. Han är inte någon vanlig mänska, men det är inte det som gör honom intressant. Janny Wurts hade gärna fått göra honom mindre mäktig. Det hade bara ökat mina möjligheter till identifikation.

Vad som drar mig är antagligen Arithons skuldkänslor. De flesta anser honom vara en skurk och många gånger tror han det själv också. Janny Wurts visar det mycket tydligt: Arithon företräder det mörka, det dolda, det inte erkända. Hans far är pirat, han är född utom äktenskapet, han är liten och mörk och svarthårig. Dessutom är han dödligt farlig. Han är en mästare på all trolldom som har med Skuggan att göra.

Arithon bär på mycket skuld. Eftersom han anses vara en skurk, måste han ofta försvara sig och eftersom han är så mäktig, blir det högar av lik där han drar fram. Arithon gör sitt bästa för att undvika krig, men det går bara inte. Det finns ju de som står på hans sida också och han kan väl inte bara lämna dem i sticket? Så han försöker att räkna efter, komma fram till hur han skall göra för att liken skall bli så få som möjligt. Ändå blir han inte nöjd. Ändå känner han sig inte säker. Han vågar inte lägga ifrån sig sin skuldbörda.

Ja, så var det i alla fall fram till de två senaste böckerna.

Andra bloggar om: arithon, skuld, skuldbörda, janny wurts, skuggan, igenkännanden

Vilken karaktär...!

En flicka med öppen blick, en som tar in och ger ut, med samma självklarhet. En orädd flicka. Hon litar på sig själv, på sin egen styrka. Vad som än kommer, verkar hon vara beredd. Hon är inte det minsta undvikande. Tïtta på den bestämda munnen och den lite utstickande hakan...!

Gud bevare henne...! måste jag nästan tänka. Borde hon inte ha något av den andra flickans försiktighet, hennes förmåga att vänta på det rätta tillfället?

Lustigt nog upptäckte jag senare att dethär inte är något egentligt porträtt. Konstnären, Vermeer, har nog haft en modell, men syftet har varit ett ingående studium av karaktär och ansiktsuttryck! (Metropolitan Museum of Art)

Andra bloggar om: vermeer, porträtt, studier, flickor, karaktär, ansiktsuttryck, öppen, omedelbar

Rock-Fnykis

Om någon kände en viss förstämning, efter mitt inlägg om kärnkraft, så går det nog över med nästa inspelning med Tage Danielsson, Kaffe och bullar. Det hjälper ju mot allt, jag är helt överens med Tage Danielsson. Men så har jag också en del problem med sockerbalansen...

Sedan hittade jag en inspelning som har betytt massor för mig. Märkvärdigt mycket. Dethär är den EP-skiva som jag (och möjligen min bror också) lyssnade mest på i späd ålder. Jag minns att jag låg på golvet i vardagsrummet, med den lilla grammofonen framför mig, och startade skivan om och om igen. Jag tyckte den var jättebra!

Men vi hade ju inte så många skivor hemma - varken herr Anka eller herr Steele, och inte heller Presley. De flesta skivorna var klassiska eller religiösa.

Arthur Eriksson dög ändå, i alla fall en av skivorna. Jag minns en låt som möjligen hette Guldgrävarsången. Tada-da-da-da-da, jag skulle gräva guld, kan den ha börjat och så, några takter senare, med min gitarr, med min gitarr. Kanske tyckte jag att det lät äventyrligt.

Men tänk att pappa en gång kände sig så lättsinnig att han köpte skivan med Martin Ljung. Det gläder mig!

Uppdatering: Googlade lite på Guldgrävarsången och märkte att det inte finns någon gitarr med i texten. De orden har jag kanske från Thore Skogmans Min gitarr, på samma melodi?

Andra bloggar om: rock-fnykis, martin ljung, tage danielsson, kaffe och bullar, arthur eriksson, musik, barndom

Om sannolikhet

Surfade runt, utan mål och mening, och hittade denhär videon. Tage Danielsson i högform. En helt underbar monolog.



Den kan ju faktiskt passa, här hos mig.

Ni minns kanske att Fennovoima vill bygga ett kärnkraftverk just där jag har min sommarstuga - eller mycket nära. Bolaget har lyckats arrendera mark, inte vid kusten men ett stycke inåt landet. Kanske hoppas de att kustborna skall välja att sälja, om de ändå hamnar inom kärnkraftsverkets skyddszon?

Kanske blir det inte någon storolycka, men dethär är en naturskön trakt. Här finns ännu inte några stora industrier, bara traditionell bybebyggelse. Jag skulle nog inte välkomna någon annan storindustri heller.

Hoppas att Fennovoimas planer förblir planer. Att de inte går över gränsen från det möjliga till det faktiska. Att det sannolika inte blir sant.

Andra bloggar om: kärnkraftverk, sideby, skaftung, fennovoima, tage danielsson, sant, sannolikt, sannolikhet

Prinsessan i tornet

Kanske skall jag fortsätta lite till med carulmare? Jag får väl försöka klara att nästan ingen kommenterar. Jag menar, om man skriver att man inte vill vara med i den stöttande flickgruppen, så får man väl skylla sig själv... Men tro inte att jag är konsekvent på den punkten. :)

Men jag har lust att skriva lite om bilder, just på carulmare. Jag samlar hela tiden på bilder som passar ihop med min historia - och dethär är en av dem. För muspekaren över bilden för att få lite uppgifter om den.

När jag ser denhär flickan, kommer jag att tänka på Wiba som barn. Hon växte upp vid sidan av sin bror, Berthold, han som skulle bli könig. Det var så mycket ståhej kring honom. Han hade aldrig tid att leka med henne. De kände nästan inte varandra. När han blev könig, tvingade han henne att gifta sig med en gammal och sjuklig man, av politiska skäl.

Sedan kommer jag att tänka på alla andra flickor som har måst växa upp i inskränkta miljöer, som har blivit tvungna att dölja sitt rätta jag för att få godkännande och något som påminner om kärlek.

Man kan se på flickan hur mycket hon håller inom sig. Hon är inte vidare glad, men redan bra på att behärska sig. Kanske slinker inte ett enda oöverlagt ord ut ur hennes mun.

Undrar vad hon skulle ta sig till, om hon själv fick bestämma över sitt öde? Skulle hon kunna förbli sansad... eller skulle hennes inre välla fram som en störtflod?

För Wiba hände det. Plötsligt fick hon makt, inte bara över sig själv utan över ett helt hochherrskap.

Jämför med en annan flicka...?

Andra bloggar om: wiba, prinsessor, torn, uppväxt, godkännande, kärlek, makt

Lämna eller förändra?

Det känns som om den bloggargrupp som jag en gång tillhörde håller på att minska och försvinna, är på väg bort, i alla fall från mig.

Jag antar att det beror på att jag själv också är på väg bort. Egentligen har det varit så i en längre tid, nästan ett år. Jag skriver, men utan att visa mig själv. Det engagerar förstås inte.

Det beror på två saker, tror jag. Dels försöker jag låta bli att rota i mitt känsloliv. Fiskar man, så visst får man alltid napp... och jag har kanske tröttnat på... tja, att äta fisk.

Den andra orsaken är att jag känner mig hämmad. Det är för många som vet av att jag har denhär bloggen, det känns som om jag inte skulle kunna skriva något alls. Det är märkligt, men det som är helt ofarligt att säga anonymt, kan vara mycket sårande i sammanhang där personerna går att känna igen.

Men det har blivit för mycket hänsyn. Alla dehär hänsynen får mig att känna mig som ett helgon... bortsett från att glorian sitter illa, är obekväm att bära. Jag längtar efter frihet... att bära mig illa åt.

När jag tänker på det, finns det en tredje orsak också. Jag började känna mig lite för... tillhörig. Jag klarar inte av, så bra, att vara... en i gruppen av flickor (så kändes det)... som stöttar varandra. Något i mig börjar spjärna emot. Något ilsket och egocentriskt.

Hm, publicerar jag dethär... då kan jag kanske fortsätta att skriva på carulmare. Kanske orkar jag ändra på bloggen... istället för att lämna den?

I såfall måste jag nog ta bort dendär solnedgången... Jag undrar, hur många solnedgångar kan en mänska klara av, utan att gå i småbitar?

Andra bloggar om: lämna, förändra, blogga, hänsyn, helgon, grälsjuk

Hariberth och Berthold igen

Jag har också tänkt lite på Hariberth och Berthold, mina sk. berthare. När jag bläddrar i gamla sagoböcker, hoppar de fram igen, i något förändrad gestalt.

Här är de ute och promenerar. Berthold är inte på sitt bästa humör, det kan man se...

Norman Lindsay: The Magic Pudding, 1918:
"This is a frontways view of Bunyip Bluegum and his Uncle Wattleberry. At a glance you can see what a fine, round, splendid fellow Bunyip Bluegum is, without me telling you. At a second glance you can see that the Uncle is more square than round, and that his face has whiskers on it."

Nu är han redan gladare. Han dricker vin och blossar på en pipa, medan Hariberth läser upp vad han har skrivit.

Beatrix Potter: Cecily Parsley's Nursery Rhymes, 1922
"Cecily Parsley lived in a pen, And brewed good ale for gentlemen"

Andra bloggar om: carulmare, hariberth och berthold, sagoböcker

Vad kan en sådan himmel betyda...?

Det blev storm följande dag... och väderombyte. Sedan dess har det bara varit kallt och blåsigt. Idag kommer vinden från norr... som en rak höger.

Andra bloggar om: carulmare, fotografier, himlar, storm, väder

Så många stilla dagar

Katterna och jag har legat på klipporna och bara tagit in.

Andra bloggar om: katter, klippor, stilla

Dagar

när vinden inte vet var den kommer ifrån

Andra bloggar om: carulmare, tankar, vinden